fredagen den 27:e juli 2012

En riktig käftsmäll till bra bok

Idag börjar OS i London. Jag kommer att titta, främst på handbollen men också på simning och friidrott. Efter att ha läst Gold kommer jag även att titta på velodromcyklingen. Den här boken drabbade mig verkligen. Om det skulle råka vara så att du är helt ointresserad av idrott eller OS så sluta inte läs, den här boken är så mycket mer än cykling, den här boken är livet, den här boken är tårar och skratt, den här boken är cancer och kampen för överlevnad, på banan och i sjuksängen, den här boken är så jävla bra.
Boken börjar i ett trångt och dåligt luftkoditionerad litet rum i Aten. I rummet sitter cyklisten Zoe och hennes tränare Tom. Utanför dörren väntar en förväntansfull publik som skriker och hejar, utanför väntar OS-finalen, utanför väntar guldet och berömmelsen. Men Zoe saknar Kate vid sin sida. Kate är hemma i England med Sophie och både Zoe och Kate har offrat allt.
Boken handlar helt enkelt om Zoe, Kate, Jake, Tom och Sophie. De tre förstnämnda är elitcyklister, Tom är deras tränare och Sophie är Kates och Jakes dotter. Jag citerar en recension jag läste häromdagen som summerar det här ganska bra: "Kate loves Jack, Jack loves Kate, Zoe might love Jack, Tom might love Zoe, and everyone loves Sophie - while all of them, at one stage or another, might win a medal." 
Eftersom det är fyra år mellan varje OS är det under lång tid vi får följa Zoe, Kate och Jack. Zoe och Kate har tävlat mot varandra sedan tonåren, Jack har tävlat på herrsidan. De tre är de bästa i världen inom velodromcykling. En elitidrottares liv är en ständig kamp mot sekunderna, smärtan och gulden som hägrar vart fjärde år. Men en familjs liv, med en sjuk familjemedlem är också en ständig kamp mot sekunderna, smärtan och kanske inte guldet men väl det hägrande tillfrisknandet. Det må bli lite övertydligt men jag gillar ändå hur Cleave skildrar det hela. 
Bokens konstruktion är smart. Aten-, Peking- och London-OS betas av, inför varje OS är relationerna mellan Kate, Zoe och Jack förändrade och det påverkar naturligtvis medaljresultaten. Inget berättas kronologiskt utan ett visst OS tas upp när den delen av historien behövs avslöjas.  I de sista kapitlen växlar historien mellan velodrombanan och sjukhussängen på ett så välgjort och tempohöjande vis att man sitter med andan i halsgropen samtidigt som man fäller en tår då och då.
Om du bara tänker läsa en bok med OS-anknytning i år (kanske i ditt liv) så läs Gold.
Andres Lokko har läst och skrivit en hjärtskärande bra recension, läs den om min text skulle få dig att tveka.

tisdagen den 17:e juli 2012

An object of beauty - Steve Martin

Lacey börjar jobba på Sotheby's i New York. Det är tidigt nittiotal och den enda erfarenhet av konst hon har är från konstnärerna hon lägrar i East Village varje helg. Berättaren i boken är Laceys goda vän Daniel. Han dyker då och då upp när Lacey behöver goda råd men egentligen lyssnar hon bara på sig själv och Daniel fortsätter vara betraktaren.
Hon rör sig snabbt uppåt i konstvärlden och får chansen att jobba som assistent på ett av de mest framstående gallerierna på Upper west side. Hon reser till Ryssland för att köpa konst, hon minglar på fester för att knyta kontakter och hon träffar män som blir kära i henne. I början av 2000-talet öppnar hon sitt egna galleri i Chelsea och hon har för gott lämnat bohemlivet i East village när hon köper en flådig lägenhet nära Central Park. Samtidigt som vi följer Laceys spikraka karriär uppåt påverkas hennes liv och konstvärlden av 9/11 och börskraschen i slutet av 2000-talet.
Boken är en redogörelse för konstvärlden i New York under 90- och 2000-talet. Steve Martin vet vad han pratar om eftersom han är en flitig samlare själv (2006 sålde Steve Martin en Edward Hopper-tavla till Sotheby's för 26,8 miljoner dollar).  För att hålla intresset uppe över alla tavlor som beskrivs i boken, som Lacey ser på gallerier, säljer till konstsamlare och pryder sin lägenhet med är boken illustrerad av 20-talet färgbilder på tavlorna i fråga. Att historien är fullsmockad av konstreferenser, både av tavlor och personer, gör att det nästan känns som en minikurs i konsthistoria. Lacey, Daniel och den närmsta kretsen kring henne är naturligtvis påhittade karaktärer men gallerier, konstnärer, gallerister och händelser i konstvärlden är existerande.
Det jag gillar mest med den här boken är dels beskrivningen av konstvärlden. Det är en värld man aldrig besöker, en värld som är långt ifrån ens egna vardagsliv, en värld full av excesser och kunskap. En främmande och lite lockande värld. Dels älskar jag att den utspelar sig i New York. Lacey cyklar uptown och downtown, åker taxi tvärs över Central Park, går en promenad i Chelsea och äter på restaurang på Hotel Carlyle. Allt är platser och referenser jag känner igen och kan föreställa mig.
Lacey är en lite märklig figur. Hon är nästan en bifigur till huvudrollen som spelas av KONSTEN. Hon är kall, beräknande, stridslysten och ambitiös. Hon beskrivs som vacker och intelligent men ändå lyckas inte Steve Martin med att få mig att bry mig om henne, egentligen. Daniel som flimrar förbi ibland verkar vara en mycket mer känslosam och sympatisk ung man men eftersom hans liv inte är i närheten av Laceys dramatiska leverne är det istället Laceys hans bestämmer sig för att nedteckna till den här romanen.
An object of beauty är helt enkelt en njutning för drömmaren, den konstintresserade och New York-fantasten.

Steve Martin har också skrivit novellen Shopgirl som 2005 blev film med Claire Danes, Steve Martin och Jason Schwartzman i huvudrollerna. Den filmen kan ni skippa om ni inte gillar äldre distinguerad herre förför flicka på Saks och visar henne det goda livet yada, yada, yada.


onsdagen den 11:e juli 2012

Take this waltz

I kategorin söta små indiefilmer har turen kommit till Take this waltz. Stjärnor som förekommer är Michelle Williams, Sarah Silverman och Seth Rogen. Jag gillar allra mest fägerna i den här filmen. Allt är mättat, färgglatt och piffigt. Söt historia med fin sceongrafi, fina skådespelarinsatser och blåa dörrar.


måndagen den 9:e juli 2012

Lack of books

Har nog aldrig läst så lite på en semester som jag gjorde när jag var i New York. Läste nog sammanlagt 10 sidor på 10 dagar. Så blir det ibland. Jag hade två nära-bok-upplevelser i alla fall. Den första var i en fin liten butik i East Village. Där hade de ett vackert boktorn som man INTE fick fotografera, yada, yada. Den andra var när jag på ett litet café såg en tjej sitta och läsa boken An object of beauty av Steve Martin. Den gick jag genast och köpte på Strand. Boken tillhör en av mina favoritgenrer, den utspelar sig i konstvärlden i New York. Yippie. Jag har bara läst några sidor än så länge så jag har inget utlåtande, men den verkar väldigt lovande. Sen att komikern Steve Martin har skrivit den är mest konstigt. Men han har ju skrivit en mängd böcker och manus så skriva kan han ju.

PS. De spelade in serien Girls på den gatan där vi bodde i Brooklyn, ser framemot nästa säsong! DS.






lördagen den 7:e juli 2012

Nesser-mania

Jag har börjat läsa serien om Gunnar Barbarotti. Jag har klarat av Människa utan hund. Pausar lite med en annan Nesserbok, nämligen den gamla romanen Flugan och evigheten. Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra lite lite med Auster och Murakami. Det är jäkligt mkt män och gubbar överallt som tänker mer eller mindre (oftast mer) storslagna tankar om sig själv och världen. Men det är grymt väl skrivet. Det kan inte förminskas. (Alltså inte jämföra med Murakami, så nu ska Nesser börja nämnas i Nobelsammanhang, inte så alltså, herregud, men ibland skiner det till.) Så jag tragglar på.
Människan utan hund gled ner utan problem. En oerhört långsam (inte långsam, tråkig, bara långsam) deckare som nästan inte ens var en deckare. Minutiöst grundläggande av karaktärerna innan något hände kan man lugnt säga. Barbarotti är en ganska typisk svensk polisherre. Trött, problem med kärleken, en dotter, lyssnar på klassisk musik, läser bra böcker och har ingen brådska med det polisiära. Men han verkar vettig och kommer nog bli ett ganska trevligt sällskap i de andra fyra böckerna (den sista Barbarottideckaren kommer i höst, det blir nr 5, den heter Styckerskan från lilla Burma) som är inköpta och står i hyllan och väntar på mig.
Än så läng är ändå Maskarna på Carmine Street och Himmel över London långt så mycket bättre. (Länkarna är till mina recensioner.) Kom ihåg det!


fredagen den 6:e juli 2012

Broken harbour av Tana French

Från pärm till pärm: 48 timmar. Behöver jag skriva mer?
Att jag skulle sluta läsa deckare, ja det gick ju åt fanders när Tana French knackade på och slank in genom brevinkastet.
French deckareserie om Dublin police squad har utökats med en fjärde bok. Scorcher som dök upp i Faithful place (Brottsplats Faithful place) är nu huvudperson i Broken harbour. Han är en hård, rättvis och tjurig polis. Han är jävligt bra på att vara polis och han tänker inte låta någon annan säga något annat.
Scorcher och hans rookie till partner Richie blir tilldelade mordet på en hel familj i det nybyggda området Brianstown.
Brianstown skulle bli drömsamhället. Stora flådiga villor, daghem, havsutsikt, joggande ungdomar och fäder som tvättar bilen på garageinfarten. Men så kom den ekonomiska krisen. Mindre än halva Brianstown är färdigbyggt och de enstaka familjer som har hunnit flytta in är alla halvt arbetslösa, husen de bor i har alla flera fel på sig och havet luktar illa. Brianstown är helt enkelt inte den dröm som mäklarna målade upp. Scorcher har egna minnen från bygden, i hans barndom hette området Broken harbour och var en semestertillflykt för hans familj. Nu är det allt annat än en tillflykt.
Mordet är till en början en gåta. Vem kan ha haft något emot denna till synes helt fridfulla lilla enklav till familj. Alla som Scorcher och Richie pratar med talar gott om paret Pat och Jenny Spain. De beskrivs som det ultimata paret som alla såg upp till. Vad döljer sig i väggarna på villan?
Men allt står inte rätt till i familjen Spain. Allt står inte rätt till med Scorchers minnen av Broken harbour heller. Sanningen kommer snart upp till ytan.
Det jag absolut gillar bäst med den här boken är att bokens narrativ aldrig lämnar Scorcher. Jaget igenom hela boken är Scorcher, aldrig att man tvingas lämna den trygga Scorcher för en inblick i mördarens hjärna, eller någon annan bifigurs trista tankar. Scorcher förblir bokens medelpunkt. Utredningen är i totalt centrum. Det Scorcher och Richie vet, vet vi.
Beskrivningen av Brianstown är lysande. Man ser verkligen drömmen som slogs i kras. French beskriver även några utav huvudpersonernas mentala ohälsa med briljans. Allt är lite skevt och skaver.
Vad som i slutet händer med Richie blir jag tämligen besviken över. Han är en väldigt sympatisk karaktär. Mer tänker jag inte skriva om den saken.
Slutgiltigt betyg: 500 poäng av 525. Richiegrejen drar ner det lite.