Superhypad bok i USA. Det pratas om seklets bästa amerikanska roman. Baksidestexten på denna tegelsten får en att nästan ramla baklänges:
"If you took One hundred years of solitude as your mare and Blood Meridian as your stud, then spooked the resulting herd of horses and has the cast of The Wire dress as Comanches and ride them hard through the gates of hell, you'd have some idea"
Nu har jag inte läst Hundra år av ensamhet (ännu, den ligger i min bokhylla, finns nämligen nu som ursnygg excess-utgåva). Jag har däremot både sett The Wire och läst Blood Meridian och hade ganska höga förväntningar på denna bok. Andra lovord som boken har fått är "like Jonathan Franzen but with strong female charachters". Halleda, det låter bara bättre och bättre.
The son spänner över 200 år och tar sin början i 1800-talets begynnelse i Texas. Boken följer tre generationer ur familjen McCullough. Eli blir som ung pojke tillfångatagen av indianer och växer upp till en rotlös ung man som till slut accepterar Comancherna som sin nya familj. Eli njuter av friheten ute på stäppen. Hans liv bland urinvånarna är de kapitlen som jag uppskattar mest. Meyer har skrivit en grymt ambitiös bok och gjort extrema efterforskningar där allt från pilspetsar, buffeljakt, skaplningsprocesser och sexualliv beskrivs in i minsta detalj och läses med stor behållning.
Elis son Peter berättar vidare om hur det är att växa upp på en stor ranch, hur boskapsbranschen i Texas alltmer försvinner till förmån för oljan. Hur det är att växa upp i skuggan av sin store far, som i Peters kapitel kallas för Colonel och beskrivs som en patriark som alla lyssnar på och respekterar. Hur Peter aldrig riktigt känner att han hör hemma i Texas och hur han lider av en våldsam händelse som han, hans son och Colonel var med om och som i slutändan fick en hel mexikansk familj att utplånas.
Den sista berättarrösten är Jeanne Anne McCullough och det är Peters sons, Charles, dotter. Hennes historia är också väldigt intressant. Hennes far vill inte att hon ska ta över ranchen utan skickar iväg henne till norra USA för att gå på internatskola. Hon klarar knappt av en termin innan hon rymmer tillbaka till Texas och till den dammiga och gigantiskt stora och framgångsrika ranchen. Boskapshandeln har nu helt fått stryka på foten till förmån för oljeborrning. Jeanne Anne lider av att aldrig förstås av sina män, älskare, anställda eller äldre släktingar. Hon blir allt ensammare och i vissa utav kapitlen sitter hon närmare 80 år gammal ensam i sitt stora hus och tänker tillbaka på sitt liv.
De tre berättarrösterna bidrar synnerligen till McCulloughs gripande släkthistoria. Det är skickligt av Meyer att kunna göra deras röster så olika och att få läsaren att bibehålla intresset även när Elis indianliv går mot sitt slut.
Det är inte bara en släkthistoria utan även en historisk exposé över Texas, hur staten har utvecklats från indianland, hur mexikanarna tog över och hur sedan den vite mannen kom in och skövlade och gjorde Texas till sin stat, hur bufflarna utrotades, hur de inplanterade mustangerna sköts, hur boskapsdjuren tog över de mäktiga grässlätterna för att till slut försvinna helt till förmån för oljepumpar, men hur även de sedan försvann i och med att olja hittades i Mellan Östern.
Jag saknar dock det poetiska språket och råheten från Blood Meridian, jag saknar de mustiga bifigurerna i The Wire och jag är inte helt nöjd med de kvinnliga karaktärerna även om Jeanne Anne är en sjujäkla kvinna.
Jag håller kanske inte med om att det här är seklets bästa amerikanska roman men The son har något visst och den är ypperlig läsning.
The son kommer på svenska på Norstedts i höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar