Before I go to sleep - årets första fempoängare!

Vad skönt det känns att ha läst en riktigt överjävligt bra bok igen. Den här boken kommer jag tvinga alla kunder att köpa efter att jag undvikit att berätta vad den handlar om och med ett hemlighetsfullt leende säga: Bara läs den, gillar du inte den får du komma in och dra mig i håret.
Christine vaknar upp en morgon. Hon vet inte var hon är, hon vet inte vem mannen som sover bredvid henne i sängen är. Hon får en chock när hon kommer ut i badrummet och ser i spegeln att hon inte alls är den där tjugonånting tjejen med hela livet framför sig utan en medelålders kvinna med rynkor och grånande hår.
Efter att mannen, som heter Ben, har förklarat för henne att de är gifta, har varit så i tjugo år, att hon lider av minnesförlust och att allt ordnar sig och att han nu måste åka till jobbet så ringer Christines telefon. I telefonen presenterar sig en Dr Nash som förklarar för Christine att han försöker hjälpa henne med minnet och att hon har fört dagbok under en tid. Han ber henne läsa dagboken och sedan ringa tillbaka. Omtumlad och skakig sätter sig Christine ner och börjar läsa sin dagbok. På första sidan står det Lita inte på Ben.
I dagboken läser Christine att hon lider av amnesi efter en olycka för 10 år sedan. Sedan dess nollställs hennes minne efter varje natts sömn och hon tror igen att hon är personen hon var när hon pluggade på universitetet. I själva verket är Christine 47 år gammal och bor och lever ihop med sin man Ben. Undan för undan läser Christine vidare i dagboken och hennes minnen börjar sakta komma upp till ytan igen.

S J Watson har skrivit en sjujäkla nagelbitare till bok, hör ni det ladies egentligen. (Plockar ni upp Hasse å Tage-referensen?) Det här verkar vara Watsons debut och Ridley Scott kanske ska göra film av den och Dennis Lehane och resten av deckarligan bara ä l s k a r den. Spännande in i det sista och snabbläst. Böcker och filmer där minnet spelar roll är alltid intressanta eftersom amnesi ofta ställer läkare frågande. De vet inte så noga vad som försiggår där uppe i hjärnbalken. Korttidsminnet sitter på ett ställe, långtidsminnet på ett annat, skapande av nya minnen på ett tredje ställe och till slut får man bida sin tid och hoppas på det bästa. Eller så får man ta sitt liv i egna händer, som Christine gör, och inte tro på vad alla säger till en.
Alla måste läsa!

1Q84, del 3 av Haruki Murakami

Åh jag önskar att jag hade läst alla tre delarna av Murakamis 1Q84 i en följd. Istället läste jag del 1 och 2 när de kom i mars förra året och del 3 nu i dagarna. Snacka om att jag hade glömt mycket av historien och karaktärerna. Jag ser istället framemot att överge den svenska översättningen och i april, när Vintage kommer ut med sin engelska upplaga med alla tre delarna i en bok, ta tag i 1Q84 på engelska och läsa om, läsa rätt. Jag har tidigare läst allt av Murakami på engelska och det var av ren otålighet som jag kastade mig över Vibeke Emonds översättningar förra året. Då tyckte jag mig inte lida märkbart av det svenska språket men i del 3 blir plötsligt längtan efter min gamle vän Haruki, in English, för stor. Detaljen att Haruki faktiskt är japan och jag aldrig kommer att kunna läsa honom på originalspråk rör mig inte i ryggen. Den engelske översättaren Jay Rubin är lika mycket Harukis språk för mig.

Jag läste ju ändå ut del 3. Vad tyckte jag om den då? Jag slukade de första två delarna och var överväldigad av att ha kastats in i en makalös, fantasifull, japansk vardaglig historia. I del 3 är det upplösningen och möjligvis förklaringarna man väntar på. Det hände så mycket i de första delarna att del 3 framstår som nästintill långdragen och enformig. Vi får igen följa Aomame och Tengos parallela liv i världen där året i kalendern läses 1Q84. Deras liv i del 3 är just händelselösa. Aomame tillbringar sina dagar gömd i en lägenhet som hon inte får lämna. Tengo besöker sin döende komatiserade far. Kapitlen avlöser varandra och Aomames och Tengos resonerande tankar om var i denna märkliga värld de hör hemma och vilken roll de spelar i 1Q84 upptar större delen av boken. I bakgrunden florerar också privatdetektiven Ushikawa som letar efter Tengo och Aomame. Han hyr en lägenhet där han lever en närmast asketisk tillvaro. Han äter, sover och fotograferar förbipasserande människor.
Som enskild bok är denna inte mycket att ha men tillsammans med de två andra ger den läsaren till slut någon form av svar och tillfredsställande slut. Jag rekommenderar alla att läsa de här tre böckerna, men gör inte misstaget att vänta ett år mellan de tre delarna.

The 50 coolest books ever (and ever ever)

Ok, är ni redo? Är ni redo för att få er coolness mätt? Eller ni kanske inte vågar få svaret såhär svart på vitt? Shortlist.com har listat de 50 coolaste böckerna genom tiderna. Jag hamnade på den ruskigt låga siffran 19 lästa av 50. Å andra sidan har jag läst andra titlar av de aktuella författarna så helt genomfånig är jag inte.
Det som är märlkligt är att det finns två Chuch Pahlaniuk-böcker med men inte en enda Paul Auster. Så jäkla cool är inte Chuck att han förtjänar två placeringar. Hur är det med könsfördelningen då? (De vita männen, är de verkligen coolast?) Den är inte så kewl. Av 50 böcker är 4 skrivna av kvinnor, varav två är Ayn Rand, en kvinna som är pretty uncool i mina ögon. Djuna Barnes, Emma Goldman, Scarlett Thomas eller åtminstone Liv Strömquist hade platsat tycker jag. Vad tycker ni?

Listan. 

Mina lästa böcker på listan:

Lite vårnyheter

Varför inte börja peppa lite inför vårens utgivning. Idag fick jag ett läsex av Amanda Hellbergs Tistelblomman och den ska jag genast läsa så fort Murakami har släppt sitt grepp om mig. Även om jag faktiskt tycker att Hellbergs utgivning haltar lite. Den läskigaste boken var utan tvekan hennes första Styggelsen. Döden på en blek häst var det absolut inget fel på men efter läsningen har jag kanske insett att den inte var så bra som första intrycket gav.

 120 rue de la Gare av Léo Malet En bok som utspelar sig i Paris är inget som går mig förbi i första taget. Det här är den första i en serie om privatdetektiven Nestor Burma (vilket fantastiskt namn!). Historien utspelar sig i 40-talets Paris med allt som det innebär, kriget, mörkläggning, livsmedelsransonering, syntetisk likör och ett tillfälle att drömma sig tillbaka till det Paris som skildras i Inglourios basterds måhända. Att boken ges ut på förlaget Ersatz gör att jag förväntar mig hög klass och bra översättning. (Ersatz, feb)
Tiger, tiger av Margaux Fragos En solig sommardag simmar Margaux Fragoso fram till Peter Curran i den allmänna swimmingpoolen och frågar om han vill vara med och leka. Hon är sju år, han är femtioett. Peter bjuder hem Margaux och hennes mamma till sitt hus. Det som möter den lilla flickan är en drömvärld för ett barn: massor av märkliga husdjur, böcker, musik och magiska leksaker.En självbiografi där man anar en mörk, märklig och möjligen incestuös uppväxt. (Norsteds, jan)
Nattens cirkus av Erin Morgenstern Gå vilse i en labyrint av moln, vandra genom en trädgård gjord av is, häpna inför den tatuerade ormmänniskan som stoppar ner sig själv i en liten låda av glas och förundras över illusionisten som utför omöjliga magiska bedrifter. Välkommen till Le Cirque des Rêves. En bok som handlar om en nattlig cirkus, då bultar mitt hjärta hårt. (Norstedts, mars)
Ön av Lotta Lundberg Det är något med öar som fascinerar mig. Utsattheten, ensamheten, isoleringen. Förra årets öbok var Brev från en bruten horisont av Calle Brunell som jag även blurbade på. Vi får se om årets levar upp till öförväntningarna.
Kom med mig av Roberto Saviano Jag har på senare tid läst en mängd artikel- och essäsamlingar. Plötsligt har den skönlitterära ådran i mig svalnat och verklighetens folk (haha) har kallat på mig. Roberto Saviano utkommer nu med en ny samling texter om dagens korrupta Italien. De här har han samlat på sig under sin tid i tv-programmet Vieni via con me (Kom med mig).
De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia Var det någon som sa Paris? Den här gången på 50-talet. Boken handlar om en pojke som älskar musik och böcker. Han upptäcker en schackklubb med den fina namnet De obotliga optimisternas klubb, där lär han en känna en mängd intressanta karaktärer ryssen Leonid, före detta stridspilot och folkhjälte i Sovjetiska armén, ungrarna Tibor och Imre, en före detta filmstjärna och hans agent, östtysken och antina¿zisten Werner, polacken Pavel, revisor med kreativ bokföring som specialitet och så den mystiske och undanglidande Sacha som de andra inte riktigt tolererar.  (Norstedts, april)

Svart sensommar av Inger Wolf En dansk deckare att lägga i den nordiska deckarundret-högen. Den här boken är Wolfs debut och den utkom för första gången 2009. Nu har Modernista gett ut den igen. Jag hoppas på högre spänningsfaktor än den andra danska deckaren jag har läst, Undantaget. Läs gärna min superkritiska sågning av den. :) (Modernista, maj)
Moonwalk med Einstein av Joshua Foer Jonathans bror har forskat om minnet. Verkar rasande intressant. Nu på svenska. (Natur & Kultur, mars)
Paradisträdgården av Amy Waldman Den superhypade, Kobrainslagsuppmärksammade boken om arkitekttävlingen som hålls för att utse vem som får designa minnesmonumentet efter 9/11 som vinns av en muslimsk amerikan. Aktuellt ämne om främlingsfientlighet. (Albert Bonniers förlag, april)
Välkommen till din pyskos av Nanna Johansson Förra året var ju verkligen ett makalöst serieår. I år kommer Nanna Johansson ut med ett nytt säkerligen roligt, sött och aningen vänstervridet seriealbum. Omslaget är inte klart så bilden ovan är bara en kladd. (Ordfront förlag, feb)
The man who rained av Ali Shaw ÄNTLIGEN kommer det en ny bok av Ali Shaw. Hans förra Flickan med glasfötter (som aldrig kom i svensk pocket sorgligt nog) var en magisk fantasifull engelsk berättarfröjd. When Elsa's father is killed in a tornado, all she wants is to escape - from New York, her job, her boyfriend - to somewhere new, anonymous, set apart. For some years she has been haunted by a sight once seen from an aeroplane: a tiny, isolated settlement called Thunderstown. Thunderstown has received many a pilgrim, and young Elsa becomes its latest. (Atlantic books, redan utkommen)
Before I go to sleep av Sj Watson Memories define us. So what if you lost yours every time you went to sleep? Your name, your identity, your past, even the people you love - all forgotten overnight. And the one person you trust may only be telling you half the story. Welcome to Christine's life. Dennis Lehane prisar den, Tess Gerritsen älskar den, Joanne Harris och Sophie Hannah tycker den är perfekt som debut. (Black swan, redan utkommen)

The Joy of Books

Jag vill ju inte klanka ner på min arbetsplats men det hade inte skadat med lite mer magi bland podierna och hyllorna på Akademibokhandeln. Lite som på Type bookstore i Toronto kanske...

Jessika Gedin blir ny programledare för Babel!!

Ryktena har varit sanna! Jessika Gedin blir ny programledare för Babel. Läs mer här.  Jag gillar Jessika väldigt mycket och tror alldeles säkert att hon kommer att fylla Daniel Sjölins superstora skor!

En bekännelse

Kroppens geni - Sverker Sörlin

Jag har alltid tittat mycket på skidåkning. I år har mitt intresse nått nya höjder och i samband med Tour de Ski (9 lopp på 11 dagar, med en avslutande etapp uppför en 9 km lång slalombacke) började jag snegla mot Sverker Sörlins, i nyutkommen pocket, bok Kroppens geni, Marit, Petter och skidåkningen som lidelse. 
Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria och har tidigare skrivit en hel del mer eller mindre vetenskapliga böcker. Som ungdom var han också skidåkare. Efter OS-året 2010 när Marit Björgen och Petter Northug krossade allt motstånd började Sverker undersöka varför det på dam- respektive herrsidan i längdåkning var två norrmän som dominerade, de kommer dessutom från samma lilla dalområde i Norge, och hur fort de egentligen åker. Har någon ens mätt skidåkares topphastighet förut? Går det att göra? Sörlin åkte till Norge och träffade landslagstränare, ungdomsledare, Marits föräldrar och Petters familj. Han tränade några dagar med Norges landslag, sprang uppför fjäll, över myrar, åkte rullskidor i serpentiner och åt gröt till frukost. Han ville också åka sådär fort som Petter och Marit gör, i alla fall i några hundra meter.
Sverker Sörlins väg mot topphastigheterna är egentligen en bihistoria i boken. Främst är det en historisk översikt över Norsk och nordisk skidåkning, hur lagen har utvecklats, varför regionen Trøndelag har fostrat två absoluta toppåkare, träningsformer, hur de norska skogsarbetarna åkte skidor till arbetet och sedan sågade och klyvde en hel dag för att sedan skida hem igen. Skogsarbetet har egentligen varit grundträningen för de flesta tidiga skidmästarna i Norden.
Boken är galet intressant, ur ett historiskt perspektiv och ur ett nutida "jag vill veta allt om Petter och Marit"-perspektiv. Sörlins poetiska språk gör det till en absolut njutning att avhandla tempoväxlingar, hjortronmyrar, norska skidgudar och snösorter.
Visste ni förresten att det var långt in på 1900-talet förbjudet för kvinnor att tävla i längdskidåkning i Norge. Det ansågs oestetiskt. Damerna fick hålla sig till slalom.

It chooses you - Miranda July

När Miranda July höll på att avsluta manuset och pengasamlandet inför sin nya film The Future fick hon skrivkramp samtidigt som lågkonjukturen slog till och producenter lät plötsligt inte lika positiva till att lägga ner miljoners dollars på en film med en talande katt och en animerad måne. Miranda beslöt sig för att skrivkrampen skulle släppa om hon tog sig an ett nytt projekt. Tidningen The Pennysaver kommer till varenda hem i Los Angeles. Där kan vem som helst annonsera och sälja gamla prylar. Miranda ringde upp slumpmässiga annonsörer och frågade de om de ville ställa upp på en kort intervju. Det var inte så många som nappade men av de som gjorde det gjorde Miranda boken It chooses you. Miranda har träffat ett tiotal människor och pratat med de om livet, deras drömmar, vad de gör om dagarna, vilka personer som betyder något för dem, varför de säljer vad de nu säljer och om de äger en dator. Fotografen Brigitte Sire föjde med Miranda för att dokumentera besöken.
Miranda träffar väldigt olika människor som säljer allt från grodyngel, hårtorkar, skinnjackor till indiska saris och bengalkatter. Man får en liten miniinblick i deras ofta färgstarka men ändå lite sorgsna liv.
En utav människorna hon träffade var Joe som sålde en samling julkort. Han berättade om alla de kort han har gjort själv, till sin fru. Han berättade att han och hans fru hade varit gifta i 66 år och att de hade bott i samma hus sedan 1972, han visade Miranda var han hade begravt alla de hundar och katter de hade haft genom åren. Nedan kan ni se en video av Joe.
Joe blev också den förlösande faktor som tog Miranda vidare i filmprojektet. Joe finns helt enkelt med i filmen och spelar där sig själv. Tyvärr dog Joe två veckor efter filmen hade blivit färdig.
Som allt annat Miranda July gör är det här en liten förtjusande konstinstallation samtidigt som man får tillfälle att begrunda sitt eget liv i skenet av dessa livsöden som presenteras på ett enkelt och underfundigt sätt.
Läs mer om filmen och boken på Miranda Julys hemsida. 



Making-of-the-book video #5: Joe from Miranda July on Vimeo.

Här är allt så perfekt - Niklas Orrenius

Niklas Orrenius är journalist och skriver framförallt för Sydsvenskan. Hans artiklar har fladdrat förbi mig vid frukostbordet och jag har alltid varit en smula imponerad. Niklas Orrenius rapporterar från Somalia, Niklas Orrenius gör ett inhopp för DN och hans text delas av jag vet inte hur många människor på Facebook, Niklas Orrenius skriver en djuplodande text om Sverigedemokraterna. Det är kanske för hans inriktning på just Sverigedemokraterna som han är mest känd för. 2010 släppte han boken Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna. Orrenius har följt SD sedan 2001 och i nämnda bok samlas hans reportage för en djupare analys om vad SD vill och hur de kunde bli så stora. Titeln anspelar förövrigt på ett samtal Orrenius hade med sverigedemokraten Mattias Karlsson och intervjun återfinns även i Här är allt så perfekt:
"Mattias Karlsson lägger ut texten om allt det främmande som finns i Malmö, det som gör att han känner sig undantryckt: muslimska kvinnor med huvuddukar, närbutiker som inte säljer mjölk. Plötsligt tycks han gripas av ett behov av att nyansera sig: - Jag är inte rabiat. Jag äter pizza."


Boken Här är allt så perfekt samlar 23 artiklar och reportage Niklas Orrenius skrivit, texterna handlar om politik, utsatta människor, homosexuella präster, svensk vapenhandel, halalkött, mirakel, invandring och främlingsfientlighet. Jag skulle vilja jämföra Orrenius med Lena Sundström, inte bara för att de båda har riktat ljuset mot några utav samhällets mest ljusskygga människor, nämligen de främlingsfientliga, utan också för att båda två skriver underhållande och ganska lättsamt om väldigt allvarliga ämnen.

Nu ska jag genast slänga mig över Niklas Orrenius senaste bok Sverige forever in my heart. En ny samling artiklar och reportage av min nya favoritjournalist Niklas Orrenius.  (Bara det att han citerar ur Pettson-boken Tuppens minut det första han gör bådar gott).) Titeln på DEN boken får du veta mer om du läser den där texten i DN som så många delade. Den hittar du här. 

Det vita kolet - Eva F Dahlgren

Det vita kolet anspelar på vad elektriciteten kallades i början av dess utbredning i Sverige. Istället för gas, koks eller kol skulle hem lysas upp och värmas upp med elektricitet. Boken utspelar sig i sekelskiftet och Maximilian Lamotte är på världsutställningen i Paris och blir inspirerad och tar lärdom av det helt med elektricitet upplysta Eiffeltornet. Han bor några månader i Paris där han också stöter in i Strindberg ett par gånger som anklagar Max för att försöka förgifta honom med elektricitet. Han studerar elektrokemi i Berlin och får sedan det yttersta ansvaret att elektrifiera Stockholm. Han och hans fru Marie och deras dotter Greta flyttar sedan till Malmö för att även föra in Malmö i framtidens ljus. Marie läser Strindberg och Max stöter på honom ett par gånger till på hotell Kramer. Max inleder en relation med  en velocipedcyklande flicka och Marie åker till Lund för att lyssna på föreläsningar om intution och andlighet. Marie längtar hem till Stockholm och Max har dåligt samvete för sin otrohet. Samtidigt är halva Malmö väldigt skeptiskt inställt till elektricitet. En galen präst vid namn Holger dyker också upp. Såhär håller det på. Ingenting händer egentligen. Boken fortsätter i korta kapitel med tidstypisk litteratur, kläder och idéer. Boken bygger på Eva F Dahlgrens farmors far Axel Estelle som grundade Malmös elektricitetsverk 1901-1906. God research men sämre intrig skulle jag säga. Att det utspelar sig i Malmö ger boken en liten knivsudds krydda men det största problemet är att inget spännande eller intressant egentligen sker. 

Malmös elektricitetsverk vid Paulibron. 

Panik av Jeff Abbott - panikdåligt

Jag har inte haft något läsflyt på sistone. Jag har påbörjat tre böcker, avslutat två utav dessa och ingen är eller var någon höjdare. Sånt kan göra en minst sagt osugen på att läsa och istället helt försjunka i tv-serier. Jag hoppas på en nystart 2012.

Jag har många gånger rekommenderat Panik till kunder, jag har ströläst lite på baksidan och kommit fram till att den är lätt att sälja in. "Tänk om hela ditt liv är byggt på en skrämmande lögn. (...) Han inser att han inte kan lita på någon, varken sin flickvän, sin pappa, polisen, CIA eller FBI."
Låter ju ganska spännande. Boken handlar om den 24-årige Evan Casher som är hyllad dokumentärfilmare och som precis träffat kvinnan i sitt liv. En dag ringer hans mamma och ber att han omedelbart kör hem till henne. Han förstår inte vad som skulle kunna vara så viktigt men han går ändå motvilligt med på det. När han kommer dit upptäcker han att hans mamma har mördats och att mördarna fortfarande är kvar i huset. De ger sig på Evan men lyckas inte röja undan honom eftersom en okänd man till slut räddar Evan. Mannen försvinner dock sedan. Polisen anländer till hemmet och börjar förhöra Evan, då återvänder mannen och "kidnappar" Evan från polisen och påstår att Evan måste skyddas från polisen, FBI och CIA.
Åh gud så rörigt. Evan kan inte lita på mannen, vet inte varför hans mamma har mördats och får inte tag på sin pappa. Den okända mannen utger sig för att vara vän till Evans föräldrar och även ha svar på alla Evans frågor, han måste bara lita på honom.
DET är något man inte gör med någon i det här misslyckandet till deckare. Så många turer, avslöjanden, yttranden som "du kan lita på mig, lita bara inte på de andra" flyger förbi i boken att man till slut sitter där och har tröttnat lite. Det finns ingen fast punkt att koncentrera sig på. Man förstår egentligen inte varför han inte bara kan gå till polisen och berätta allt han vet. Det som gör boken ännu sämre är den vanvettigt dåliga översättningen. Två ruffiga gangsters pratar såhär till exempel: "-Pratar Evan med polisen, sa Jargo, är det ett hårt slag mot oss. -Han har inga bevis. Han såg inte våra ansikten. De kommer att tro att det var ett avbrutet rånförsök."
Vem pratar så? Ett hårt slag mot oss? Ett avbrutet rånförsök? Kom igen! En annan man med tvivelaktigt förflutet pratar såhär: "-Du har råkat ut för problem. Men jag har fått nog av problem. Om jag hjälper dig, så är jag en brottsling."
Stolpigt och inte trovärdigt för fem öre. Några sidor senare letar Evan igenom en annan gangsters lägenhet efter några disketter då detta händer: "Plötsligt blev han hungrig och värmde en portion med fryst kyckling och nudlar i mikron, men fick kväljningar vid tanken på att äta en död mans mat."
Om jag hade varit jagad av FBI och CIA och letar efter några viktigt disketter som kan rentvå mitt namn har jag också pausat lite för ett mellanmål. Ehh..
Kommer jag att sluta rekommendera Panik nu? Antagligen kommer jag ändå att ta till den där "han kan inte lita på nån!"-taglinen för att kränga en och annan pocket. Så ser tyvärr läget ut.

Istället för att läsa det här struntet rekommenderar jag två brittiska tv-produktioner istället. De har dessutom fått ett par Golden Globe-nominergar nyligen. BBC-filmen  med spiontema Page Eight med Bill Nighy, Rachel Weiz och Ralph Fiennes var lysande, snygg, spännande och galet brittisk. Miniserien Appropriate Adult med Emily Watson och Dominic West (från the Wire) var också välgjord och väldigt skrämmande. Det är en sann historia som bygger på förhören och rättegången med de omtalade mördarna Fred West och Rosemary West som mördade och begravde ett 20-tal kvinnor i sin trädgård. Detta uppdagades 1994 och jag kommer ihåg när de skrev om det här i tidningarna.

Tokyo år noll

Jag har tittat i Vårens böcker 2012. Förvånansvärt är det ganska få böcker som jag bara m å s t e läsa. Men en som jag är riktigt sugen på är Tokyo år noll av David Peace. Den kommer ut på Coltso förlag i slutet av mars. En litterär thriller som utspelar sig i efterdyningarna av andra världskriget i Tokyo. Jag får Barn 44-vibbar (inte bara av utseendet på boken) och myser alltid lite extra när jag får följa med en författare till Tokyo.

Bonnier klassikerpocket 2012

Som ni har undrat. Vilke titlar släpper Bonnierpockets klassikersektion 2012? Hur snygga kommer det vara? Jag kan nu avslöja att de kommer att vara råsnygga och titlarna är det VERKLIGEN inget fel på. Herman Hesse kommer nu äntligen finnas på svenska igen och ytterligare en titel av Karin Boye. Hurra hurra!

Maran - Lina Neidestam

Maran är Kolik förlags andra del i serien Femisex, feministisk erotik. Den första kom 2007 och hette Drift, text Liv Strömquist, bild Jan Bielecki.
Maran har tagit 4 år att färdigställa. Lina Neidestam har lagt ner hela sin själ i detta. Det märks eftersom den är så oerhört välgjord och vackert tecknad. Maran är något så ovanligt som erotisk folklore. Huvudpersonen Nora hyr en stuga på landet för att få lugn och ro och äntligen skriva den där romanen hon har inom sig. Väl där börjar hon få återkommande märkliga drömmar. Hon inser också snart att hon inte alls kan sitta där och skriva, hon får inte ur sig ett enda ord. Men hon blir ändå inspirerad av litteraturen som har lämnats kvar i stugan där hon bor. Huldran av Dan Andersson, Gösta Berlings saga av Lagerlöf. Hon börjar skriva erotiska versioner av dessa praktverk och detta skildras också i dramatiska och explicita serierutor.
Maran är bra, underhållande, snygg som fan och sexig. Om ni tycker de här bilderna här ovan är vågade så kan ni klicka här. Det skvätter kroppsvätskor, rumpor guppar, kukar står och snippor slickas. Träskmonster, Näcken, vargar, munkar, häxor, skogsrån, karvade män av trä, alla får de komma till i det här albumet. Men vafan, vi är alla ganska snuskiga och lite sex och män som objektifieras i serier har ingen dött av.
Det här kanske är porr i viss bemärkelse men låt det då vara det. Och låt inte bara tjejerna läsa det här albumet, killarna kommer bli minst lika tända.

När börjar det riktiga livet? - Fredrik Lindström

När börjar den riktiga boken? När börjar en novell som verkligen få mig att känna något eller fundera över något? När börjar du skriva lika bra som du gör folkbildande tv-program, Fredrik?

Fredrik Lindströms senaste novellsamling består av 15 korta historier. De är ganska lika varandra och de flesta handlar om medelklassfamiljer på jakt efter det perfekta livet. De homestylar hus, de köper nya båtar, de bygger om altanen, de köper glassmaskiner och tryckkokare, de försöker hitta de där unika prylarna som gör just deras hem till något speciellt och avundsvärt i bekantskapskretsen, de väntar på att det där omvälvande ska hända när livet börjar på riktigt. I väntan på det äter de middagar på restaurang och fantiserar om att bara dra från allt.

I ett par av novellerna förekommer det barn, det är i de här få historierna som Fredrik Lindström lyckas beröra mig till viss mån. Novellen Avslut handlar om en liten flicka som tar avsked från sin döda morfar är fin och novellen Eftermiddagar i parken som beskriver en mor som med avsikt går ifrån sin dotter i parken för att på avstånd se dottern bli orolig och gråta efter henne, bara för att känna sig behövd, är också ett steg i rätt riktning.

Redan sommaren 2010 började det talas om att Fredrik Lindström och Henrik Schyffert skulle sätta upp en föreställning som hette Ljust & fräscht. Vilken grej tänkte alla, vilket radarpar, alla hänger ju på Hemnet och byter skåpsluckor, det här kommer att bli en skrattfest! Fredrik Lindström och Henrik Schyffert gjorde sedan det som förväntas av alla som ska sätta upp en föreställning på Berns, de gav intervjuer, var med i tv-soffor, repetitioner filmades och krönikor skrevs. I januari 2011 hade föreställningen premiär och goda recensioner kunde läsas i varenda tidning. Två månader senare kom boken Ljust & fräscht. Vad jag har förstått så är det i princip hela föreställningen, fast i bokform. 

Problemet är att nu gör Fredrik det igen. Nu blir Ljust & fräscht en novellsamling. När börjar det riktiga livet är en direkt uppföljning av föreställningen och boken Ljust & fräscht. Visst är Fredrik allvarligare och ”vuxnare” i sitt tilltal i boken, men det är ju humorn som ofta gör Fredrik Lindströms alster så bra. Den saknas i novellsamlingen och istället blir personerna som är besatta av den ultimata soffan eller det perfekta livet bara korrekta observationer av en medelklass som har det mesta i livet och nu börjar undra om det inte kommer något mer. De har en familj, ett bra jobb, tillräckligt med pengar och många semesterveckor. Vi kan det här nu Fredrik, visst är det absurt med alla de här människorna med för många prylar och för stora kök, men ge oss något nytt vi kan skratta igenkännande åt. Det här blir ju bara en blek kopia av Ljust & fräscht.

Inte ens novellen Kunna sova där mannen i familjen inte kan sova om han inte får ha dammsugaren på i samma rum får mig att dra på smilbanden och det är kanske inte meningen heller. Men vad är meningen då?


Publicerades i Skånska dagbladet 111128