En återkomst - eller inlägget om de dåliga böckerna

Jag tog visst ett blogguppehåll på ett år. Så kan det gå ibland. Inspirationen tröt och jag bytte bokhandel lika ofta som andra byter (sätt in valfri rolig metafor).

Idag känns livet lite tyngre än vad det gjorde igår med tanke på valet. Men idag är en bra dag att piska in lite god kultur i vardagen, att ta läsandet på allvar och höja blicken.

Innan höstens alla goda böcker börjar avhandlas och uppmärksamheten vänds mot Bokmässan tänkte jag lite hastigt gå igenom de bästa böckerna jag läst under våren och sommaren. För även om bloggen behandlats lite styvmoderligt har det ju ändå lästs i det Stringhyllska (åh vad jag älskar det ordet) hemmet.

Dagens inlägg sammanfattar böckerna ni nödvändigtvist inte behöver läsa. De som jag egentligen hade velat skriva långa, ordrika sågningar om (det är ju ändå sågningarna som är roligast att skriva) men som ni nu får serverat i kortform här.

Douglas Couplands senaste bok Worst person ever. Jag har läst nästan allt Coupland skrivit och har älskat det mesta. Den här bokens titel avslöjar vad jag tycker, worst book ever. Den handlar helt enkelt om en råstörig person som man blir ytterst irriterad på. Tyvärr har boken inte så mycket mer att komma med. Jag förstår egentligen inte hur jag orkade läsa ut boken med tanke på att irritationen väcktes efter ungefär tio sidor och höll i sig och eskalerade tills boken var slut.

En bok jag hade sett framemot länge var Tom Rob Smiths nya deckare. Smith har skrivit böckerna Barn 44 (snart på en filmduk nära dig med Noomi Rapace, Tom Hardy & Joel Kinnaman), Det hemliga manifestet och Agent 6. Briljanta deckare som utspelar sig under Kalla kriget.
Hans nya bok Gården var dock ingen nagelbitare direkt. Den har en lite märklig intrig. Bokens huvudperson Daniel bor i London men hans mor är från Sverige och dit har även hans föräldrar flyttat. Han får ett märkligt samtal från sin mor där hon hävdar att Daniels far är inblandad i hemska saker och att hon känner sig hotad och måste komma hem. Hon reser till Daniel och börjar fragmentariskt berätta vad hon har varit med om. Hela boken berättas ur Daniels mammas perspektiv och de "exotiska" Sverigereferenserna duggar tätt. Det är orimligt många beskrivningar av spännande rätter de har ätit, både jul och midsommar beskrivs och det ödsliga svenska landskapet nämns ungefär femtio gånger för mycket. Speciellt spännande är det inte heller.
Tom Rob Smith har samma bakgrund som Daniel i boken, alltså också en svensk mamma. Det märks ganska tydligt att han har försökt rida på mystifieringen av Sverige och det svenska deckarundret. Kanske att den här boken funkar bättre i Storbritannien men här känns den bara krystad och dum.

Så till den tredje boken jag har läst som inte direkt var en fullpoängare. Det rör sig om Sigge Eklunds In i labyrinten. Den här är inte dålig, aboslut inte, jag hade gissningsvis alltför högt ställda förväntningar.
In i labyrinten är den första bok Sigge släpper sedan han och Alex började med sin podcast. Jag lyssnar hängivet på deras samtal, vecka ut och vecka in. De har nu hållit på och ältat, analyserat, skämtat, talat och gråtit i två år. Jag älskar det. Det gör också att man lär känna Sigge. Hans tankar, liv och analyser skiner igenom i boken. Det går inte att hålla isär berättelsen och Sigge. Boken utspelar sig i Stockholm, i förlags- och mediavärlden. Där Sigge håller till.
Jag vet inte. Boken känns för genomtänkt och beräknande, intrigen är för enkel. Som att han har hållit upp sitt finger i luften, känt var vindarna blåser och sen skrivit. Det här kommer att sälja!
Precis som många före mig har jag nu skrivit en halvdan recension av Sigges bok där SIGGE har haft huvudrollen och inte boken. Men så är det tyvärr, berättelsen är inte tillräckligt stark för att man ska se bortom författaren.

Lågor av hat - Erin Kelly

Erin Kelly och jag har ett ganska trevligt förhållande till varandra. Hon skriver verkligen inga dussindeckare, men heller inga bladvändare. De är läsvärda, men inga måsten. En lagomförfattare.
Den här boken, Lågor av hat, handlar om hämnd på hög nivå. Hämnd som spänner över flera generationer, som kräver år av planering och en galen hjärna.
Familjen MacBride lever ett väldigt bekvämt överklassliv. Maken är universitetsprofessor och frun jobbar med välgörenhet. Deras barn har också fina trevliga liv. Men under en helg på landet vänds allt upp och ner och dottern Sophies baby försvinner plötsligt.
Sedan tar boken en annan vändning och den hoppar bakåt i tiden. Man får träffa huvudpersonerna för hämnddramat. En märklig liten familj beståendes av en galen anorektisk mamma som aldrig lämnar huset och en smal smal pojke som inte har fått gå i skolan utan fått stanna hemma hos sin alltmer sinnessjuka mor.
Men varför skulle någon egentligen vilja skada familjen MacBride? Vad har de någonsin gjort för att vara elaka, mer än att ha levt ett ovanligt priviligerat liv? Intrigen spelas upp på ett snyggt sätt och överraskningarna är många.

Jag plockade upp den här boken mestadels för att överhuvudtaget ha läst någonting på deckarhyllan på jobbet. Den här våren och sommarens deckarutgivning har fyllts av märkliga svenska debuter som inte väcker det minsta intresse. Nu kan jag i alla fall rekommendera denna.

Gillian Flynn nytt

Gillian Flynns senaste bok Gone girl kommer att bli film. David Fincher (Seven, Social Network, Fight club) ska regissera och Ben Affleck ska spela huvudrollen. Den kvinnliga huvudrollen är däremot inte bestämd än.
Mitt förhållande till Gillian Flynn är lite komplicerat. Sällan har väl en författare blivit så genomhyllad som Flynn på landets bokbloggar. Själv har jag läst Dark places och Sharp objects, varav den senare var betydligt mer i min smak. Dark places hade jag så skyhöga förväntningar på att det nog var omöjligt att dessa skulle infrias.
Nu i slutet av juli kommer Mörka platser på svensk pocket och jag kan tipsa sugna läsare redan nu att den kommer bara att kosta en spottstyver på Akademibokhandeln.

Två snabbrecensioner

The Sick Rose plockade jag upp på Hamrelius utrensning av engelska storpocketar. Ett format som jag faktiskt avskyr. Mjuk pärm, men mycket styvare än en pocket, och väldigt mycket större. Ett format som är riktigt svårt att hålla i med en hand eller lägga ner på ett bord och hålla nere med bara en hand. Boken vill bara stänga sig hela tiden.
Tidigare har jag läst Grenar av gift (The posion tree) av Erin Kelly och den var habil. Trevligt med en bohemdeckare i universitetsmiljö men spänningen var det inte så mycket med. The Sick Rose har liknande egenskaper. 80-talets gothscen och Londoneska marknader är fina miljöer, liksom den nutida delen av boken som utspelar sig vid en herrgård där en 1500-tals trädgård ska återskapas. Paul hamnar där efter att han måste fly från sitt hem eftersom han ska vittna mot sin bästa vän i en mordrättegång. Louisa arbetar där eftersom hon älskar växter men också eftersom hon inte kan vara i London mer, inte efter vad som hände hennes pojkvän där för 20 år sedan. Louisa och Paul möts och blir ett par, båda två med rätt mörka bakgrunder. Men tja, boken går riktigt långsamt och inte mycket händer alls. Så värst spännande hinner det knappt bli innan ens slutcrescendot raskt är över på fem futtiga sidor. Nja, Erin Kelly, shape it up! (Inte hjäpte det heller att jag läste boken superlångtsamt och väldigt uppdelat, en sida där, en halv sida där, två sidor där, gäsp, den tar aldrig slut).

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist är desto bättre. Inte riktigt lika bra som hennes nya roman Fågelhjärta men inte långt ifrån. Tvillingarna Mary och Anne flyttar in i deras pappas tomma lägenhet över sommaren för att undkomma mammans sorgsna singeltillvaro och för att prova på att leva vuxenliv. Det blir en sommar fylld med dramatik och seanser för att hitta en liten försvunnen flicka. Mary och Anne kan nämligen få kontakt med döda människor. En kvinna får nys om deras egenskaper och övertalar dem att hjälpa henne att hitta en liten flicka som har varit försvunnen ett tag. Samtidigt får Anne vibbar från ett spöke att Marys liv är i fara. Ska hon berätta det hemska för Mary eller ska hon försöka skydda henne i hemlighet. Karaktärerna är galan utmejslade. Man stör sig på envisa, barnsliga Mary och hejar på den lite mer mogna och lugna Anne. Deras relation, eftersom de är enäggstvillingar, är stormig och fruktansvärt nära och jag får rysningar av alla svåra val Anne måste göra för att Mary ska överleva sommmaren. Läs både Kaninhjärta och Fågelbarn i sommar tycker jag!

Sharp objects - Gillian Flynn

Modernista släppte förra året Mörka platser av Gillian Flynn (recenserad av mig här). Den titeln imponerade inte direkt på mig, socialrealismen och misären stod mig upp i halsen. Bokbloggarnas överväldigande hyllande av Gillian Flynn var inget jag höll med om men det är också anledningen till att jag än en gång plockar upp en bok av Flynn. Kanske var jag i ett tillfälligt anti-Flynn-mode, kanske var Dark places (som den engelska titeln lyder) en mellanbok. Sharp objects på bokrean fick mig i alla fall att ge henne en andra chans.
Camille jobbar som journalist i Chicago. Efter att två unga flickor blivit mördade i hennes hemstad skickas hon dit för att skriva ett reportage om morden. Camille är en skör själ som nyss blivit utskriven från en psykiatrisk klinik för att ha ristat in ord över hela sin kropp. Hennes chefredaktör ger henne ändå chansen att skriva ett riktigt mustigt knäck. Väl hemma bor hon hos sin extremt kyliga moder i ett stort viktorianskt hus, där även Amma den brådmogna trettonåriga halvsystern bor och Alan den helt anonyme styvfadern. Snart börjar Camille misstänka att morden hon undersöker har att göra med hennes egen barndom.
Även om Camille är en synnerligen komplex figur så är det nog ändå beskrivningen av Camilles mor och halvsyster som rör mig djupast. Halvsystern Amma beter sig hemma som en liten flicka som bara blir nöjd när hon får nya möbler till sitt dockhus. I skolan och ute på stan är hon dock den populära tonåringen som terroriserar sin omgivning med mobbning och flirtar med de äldre killarna. I ett band efter henne hänger några andra tjejer som önskar att de var lika tuffa som Amma.
Camilles mor hymlar inte med faktumet att hon aldrig har älskat Camille, hon förnedrar Camille och talar illa om henne framför andra. Tillsammans blir Camilles mor och Amma fruktansvärt obehagliga figurer.
I Sharp objects är Flynn duktig på att beskriva ett samhälle på glid, klasskillnaderna i byn blir tydliga, fingrar pekas mot suspekta typer stup i kvarten och nyanlända till byn misstänkliggörs.
I det stora hela en bra och spännande roman om gravt dysfunktionella familjer. Gillian Flynn är fortfarande inte tokhyllad av mig men hon är i alla fall numera på plussidan.
I augusti släpper Modernista ännu en titel på svenska, nämligen Flynns senaste Gone girl, den släpps som Kvinna saknad och jag lär väl plocka upp den också.

Dying fall - Elly Griffiths

Femte boken om arkeologen Ruth Galloway är  minst lika underhållande och spännande som de förra, men två saker stör mig. Det ena är att stora bitar av bokens början går åt att på ett snyggt sätt berätta för läsaren om de olika karaktärernas relationer till varandra, olika händelser från de tidiga böckerna nämns också, så där i förbifarten. Detta är narturligtvis helt ok för en läsare som aldrig har läst en endaste Elly Griffiths-bok men för fansen (och vi börjar bli ett stort gäng) blir det lite tjatigt och tråkigt. Vi veeeet ju vem som har barn med vem och vem som dog i bok tre och hur Ruth och Cathbad träffades. Griffiths borde lita på sin stora läsarskara och gå rakt på sak. Har man inte läst de andra böckerna så får man stå ut med att vara lite borttappad.
Det andra som stör mig är att den här boken mer än de andra är relationsbaserad, en mängd nya karaktärer presenteras (detta eftersom Ruth åker iväg på semester till en liten badort i norra England), deras relationer till varandra och till mordoffret stöts och blöts och snart är det ingen mordhistoria utan ett relationsdrama med fokus på vem som har haft en affär med vem.
Så enligt mig är det här den svagaste av böckerna om Ruth Galloway men eftersom Ruth, Cathbad, Nelson och de andra är så frukansvärt älskvärda kommer jag naturligtvis läsa kommande böcker också. Dying fall kommer i april på svenska och heter då En orolig grav.

Sandmannen - Lars Kepler

Jag började läsa Sandmannen på lunchen en dag. Efter avslutad arbetsdag kom jag hem vid halv nio på kvällen och återupptog läsandet. Kl 02.30 var boken utläst. Det här kan tyda på två saker. Att boken var vansinnigt lättläst och inte krävde någon större eftertanke eller att boken var vansinnigt spännande.
Båda två gissningarna stämmer in. Jag kan nog erkänna att jag skummade många sidor. I jakten på upplösningen var jag beredd att hoppa över stora stycken. Framförallt långa stycken där karaktärerna hoppar in eller ut ur bilar, springer i trappor eller ringer varandra för att säga OK! Transportsträckorna helt enkelt. Skit i det, ge mig upplösningen NUUUU!

Jag är inte av uppfattningen att Kepler skriver speciellt "bra" litteratur. Men något mer snabbläst och spännande får man faktiskt leta efter. Jag kommer inte ihåg mycket av boken såhär i efterhand men ett par fantastiskt tillfredsställande timmar gav den mig i alla fall. Eftersom jag inte kom ihåg mycket av Eldvittnet heller (delen innan Sandmannen) kan jag med säkerhet garantera att Sandmannen går att läsa fristående utan några problem.

En konstig detalj som jag uppmärksammar är i alla fall Keplers namnval i boken. Det finns ingen som heter Svensson, Jansson, Sjöström eller något som ens påminner om ett vanligt namn. Alla karaktärer i boken, stora som små har namn som får mig att tänka på överklassen eller en elit. Exempel är: Saga Bauer, David Sylwan, Reidar Frost, Veronica Klimt, Fredrik Mosskin, Irma Goodwin, Roseanna Kohler, Nathan Pollock, Rebecka Mendel. Vilka är de här människorna? Från vilken verklighet hämtar Kepler sina namn?

Under den blöta tunga filten

Ni får ursäkta bloggtorkan. Jag har legat under en tung blöt Håkan Nesser-filt. Jag gillar Håkan Nessers böcker väldigt mycket men att beta av såhär många på kort tid i följd blev lite kvävande till slut. Man tröttnar på att Gunnar Barbarottis och Eva Backmans samtal mest går ut på att hålla med varandra om att de inte kommer någon vart i fallet de jobbar på.

-Ser du någon lösning på det här?
-Nej, det är nog bäst att vi lägger ner det. 
-Ska vi inte ge det en vecka till?
-Jo kanske, det är ju något som inte stämmer här.
-Gav förhöret du hade i förmiddags något?
-Nej, inget nytt kom fram.
-Frågan är om det kanske är så att vi måste ge upp.
-Men min intuition säger mig att vi kanske snart kommer fram till något nytt.
-Ok, då säger vi så, ska vi ta en lunch på Kungsgrillen?
-Ja varför inte.

Sen händer det något odramatiskt och vips säger en av alla vittnen/inblandade något nytt, alternativt helt enkelt erkänner mordet/brottet. Sällan till aldrig löser Barbarotti eller Backman brottet själva.
Men språket är ju finfint och man giller ju alla karaktärer å det grövsta så man harvar på. Jag skulle nog ändå säga att bok 1,2 och 5 är allra bäst. I Berättelse om herr Roos, där tror jag Nesser slog ett all time high i händelselös historia, voj, voj.

Elizabeth Hand x2

Jag har återupptäckt Malmö Stadsbibliotek. Som bokhandlare glömmer man lätt bort det här med att man kan l å n a böcker, men behöver inte köpa allt. Så jag travade bort till bibblan och lånade på mig två böcker av Elizabeth Hand och fjärrlånade en tredje, som inte har kommit ännu. Varför inte grotta ned sig totalt i ett författarskap (nedgrottning är augustis tema, håller på att gå igenom Blurs diskografi efter nytändningen på Way out west) när man har chansen!?

Både Generation loss och Available dark har Cass Neary i huvudrollen. Cass är en synnerligen trasig figur. Hon har växt upp i New Yorks punkscen under 70-talet. Hon knarkar, super, ligger runt och är ganska deprimerad. Hon är även fotograf, en ganska så svart sådan. Hon gjorde sig ett namn med en fotobok där hon dokumenterade punkscenen men främst för att hon vandrade omkring i New Yorks mörkare gränder och fotograferade hemlösa, döda kroppar, medvetslösa drägg unt so weiter. Men det var på 70-talet. Nu närmar sig millennieskiftet och Cass har inte sålt ett fotografi på flera år. Hon börjar bli desperat, efter pengar och efter mening i livet. Hennes goda vän ordnar en intervju med en mytomspunnen och ökänd fotograf som bor på en liten ö utanför Maines kust. Cass åker dit för att träffa sin fotograf-förebild och för att tjäna en hacka på intervjun. Intervjuobjektet är allt annat än villigt men Cass får ändå chansen att komma in i tantans fotografhelgedom för närmare beskådning av fotografierna som fick Cass att börja fotografera från första början. Tantan visar sig ha tillhört en hippiekult som har bott på ön och dess forna invånare skapar stora problem för Cass, utbölingen från storstan. En speciellt obehaglig scen i boken är den när Cass stöter på en fiskmård (en typ av mård helt enkelt, heter fisher på engelska) i en skog. Huh säger jag bara.
Elizabeth Hand är fantastiskt skicklig på att inte bara beskriva dessa vackra och unika fotografier, hon skapar stämningar och miljöer (kalla, karga, ödsliga, blöta, blåsiga sådana) som jag sällan stöter på i litteraturen.

I Available Dark är det death metalscenen i Helsingfors, Oslo och Reykavijk som är kulisserna för Cass' fortsatta strapatser. Cass blir indragen i rituella mord, fler fotografier på döda människor och asatrons kulter. Även här är Hand enormt säker på det karga klimatet, Norden är ju fullt av det. Vinden ilar och snön viner över lavafält och glaciärer.

Överhuvudtaget tar Elizabeth Hand med läsaren till miljöer och grupperingar som man sällan hittar beskrivna i samtida litteratur. Det är uppfriskande, intressant och spännande som tusan!
Böckerna går att läsas fristående, men föredras nog ändå att läsas i ordningen Generation Loss och sedan Available Dark. Jag hoppas på fler böcker om Cass Neary och ser framemot boken Waking the moon som snart dimper ner till mig från Umeås bibliotek.

Nesser-mania

Jag har börjat läsa serien om Gunnar Barbarotti. Jag har klarat av Människa utan hund. Pausar lite med en annan Nesserbok, nämligen den gamla romanen Flugan och evigheten. Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra lite lite med Auster och Murakami. Det är jäkligt mkt män och gubbar överallt som tänker mer eller mindre (oftast mer) storslagna tankar om sig själv och världen. Men det är grymt väl skrivet. Det kan inte förminskas. (Alltså inte jämföra med Murakami, så nu ska Nesser börja nämnas i Nobelsammanhang, inte så alltså, herregud, men ibland skiner det till.) Så jag tragglar på.
Människan utan hund gled ner utan problem. En oerhört långsam (inte långsam, tråkig, bara långsam) deckare som nästan inte ens var en deckare. Minutiöst grundläggande av karaktärerna innan något hände kan man lugnt säga. Barbarotti är en ganska typisk svensk polisherre. Trött, problem med kärleken, en dotter, lyssnar på klassisk musik, läser bra böcker och har ingen brådska med det polisiära. Men han verkar vettig och kommer nog bli ett ganska trevligt sällskap i de andra fyra böckerna (den sista Barbarottideckaren kommer i höst, det blir nr 5, den heter Styckerskan från lilla Burma) som är inköpta och står i hyllan och väntar på mig.
Än så läng är ändå Maskarna på Carmine Street och Himmel över London långt så mycket bättre. (Länkarna är till mina recensioner.) Kom ihåg det!

Broken harbour av Tana French

Från pärm till pärm: 48 timmar. Behöver jag skriva mer?
Att jag skulle sluta läsa deckare, ja det gick ju åt fanders när Tana French knackade på och slank in genom brevinkastet.
French deckareserie om Dublin police squad har utökats med en fjärde bok. Scorcher som dök upp i Faithful place (Brottsplats Faithful place) är nu huvudperson i Broken harbour. Han är en hård, rättvis och tjurig polis. Han är jävligt bra på att vara polis och han tänker inte låta någon annan säga något annat.
Scorcher och hans rookie till partner Richie blir tilldelade mordet på en hel familj i det nybyggda området Brianstown.
Brianstown skulle bli drömsamhället. Stora flådiga villor, daghem, havsutsikt, joggande ungdomar och fäder som tvättar bilen på garageinfarten. Men så kom den ekonomiska krisen. Mindre än halva Brianstown är färdigbyggt och de enstaka familjer som har hunnit flytta in är alla halvt arbetslösa, husen de bor i har alla flera fel på sig och havet luktar illa. Brianstown är helt enkelt inte den dröm som mäklarna målade upp. Scorcher har egna minnen från bygden, i hans barndom hette området Broken harbour och var en semestertillflykt för hans familj. Nu är det allt annat än en tillflykt.
Mordet är till en början en gåta. Vem kan ha haft något emot denna till synes helt fridfulla lilla enklav till familj. Alla som Scorcher och Richie pratar med talar gott om paret Pat och Jenny Spain. De beskrivs som det ultimata paret som alla såg upp till. Vad döljer sig i väggarna på villan?
Men allt står inte rätt till i familjen Spain. Allt står inte rätt till med Scorchers minnen av Broken harbour heller. Sanningen kommer snart upp till ytan.
Det jag absolut gillar bäst med den här boken är att bokens narrativ aldrig lämnar Scorcher. Jaget igenom hela boken är Scorcher, aldrig att man tvingas lämna den trygga Scorcher för en inblick i mördarens hjärna, eller någon annan bifigurs trista tankar. Scorcher förblir bokens medelpunkt. Utredningen är i totalt centrum. Det Scorcher och Richie vet, vet vi.
Beskrivningen av Brianstown är lysande. Man ser verkligen drömmen som slogs i kras. French beskriver även några utav huvudpersonernas mentala ohälsa med briljans. Allt är lite skevt och skaver.
Vad som i slutet händer med Richie blir jag tämligen besviken över. Han är en väldigt sympatisk karaktär. Mer tänker jag inte skriva om den saken.
Slutgiltigt betyg: 500 poäng av 525. Richiegrejen drar ner det lite.

Trött på spänning

Förövrigt läste jag 78 sidor av Den andalusiske vännen och jag avfärdar den som en dussindeckare. Inget driv och just nu ointressanta karaktärer och otrevliga poliser. Jag börjar även känna att deckare står mig upp i halsen. Kanske även att spänning står mig upp i halsen. Ge mig en känslosam relationsdriven djup roman utan framtid, vapen och mord. Tack! Jag hade helst velat begrava mig i De obotliga optimisternas klubb men den har jag inte till hands. Jag får kanske ställa mig framför min "oläst-bokhylla" och gräva djupare än vad jag någonsin har gjort. En klassiker hade inte heller varit helt fel. Några sådana står säkert gömda i hyllan.
En annan bok jag blev sugen på idag är en novellsamling som nyligen kom ut på Sekwa med en engelsk (inte en fransk alltså, ni läser rätt) författare vid namn Lydia Davies (samlingen heter Samarbete med fluga). Lokko rekommenderade den och han är ju ibland min lykta i kulturdjungeln.

Raid av läsexen

Idag gjorde jag en raid i hyllan med läsex. Med mig hem fick jag två deckare och en ungdomsdystopi. Den andalusiske vännen är en helfärsk "del 1 av en triologi som kommer att bli lika stor som Kepler"-type of deckare. En osynlig är en vacker Stockholmsskildring som utspelar sig på 20-talet, spännande ska den visst också vara. Rör mig inte har jag hypat tidigare i bloggen. Den handlar om en ung tjej som sitter inspärrad i en cell, anledningen är att hennes beröring är dödlig. 

Jag hoppas att någon utav dessa tre ska ta mig ur mitt duttläsande. Jag håller just nu på med både Moonwalk med Einstein och Tokyo år noll. Jag läser en sida här och en sida där, får inget sammahang eller någon glödande läslusta av det. Mest gillar jag Moonwalk med Einstein men jag får ändå ingen lust att sätta mig ner och plötsligt beta av 50 sidor. Halleda, jag får ta och skärpa mig. 

Känslan av död - Elly Griffiths

Så var del fyra utläst. Ruth Galloway, Harry Nelson och de andra i Norfolk har underhållit mig i en dag och en kväll till. Nu kommer det dröja länge innan vi ses igen.
I den här boken ska en medeltida kista som lär innehålla biskop Augustines kvarlevor öppnas på ett museum. När Ruth, som är inbjuden för att närvara vid det högtidliga öppnandet, kommer dit hittar hon intendenten död bredvid kistan. Kommissarie Harry Nelson rings dit och så var det hela igång igen.
Den oerhört komplicerade relationen mellan Harry och Ruth blir inte enklare i den här boken. Den stora skillnanden mot tidigare böcker är dock att Harry i mer än halva boken ligger till sängs så resten av den lilla polisstationen får mer att göra. Judy, Clough och de andra får tydligare karaktärsdrag medans druiden Cathbad är lika mystisk som alltid.

Ok den här recensionen är helt värdelös om man inte har läst de tidigare böckerna. Men låt mig säga såhär mycket, läsa ALLA Elly Griffiths böcker så förstår ni vad jag menar. Tyvärr förekommer det en del djur som kommer till skada i den här boken, för att uppväga det får djurrättsaktivisterna säga sitt. Nu har jag varnat känsliga djurvänner. Tack o hej.

Dark places - Gillian Flynn

Dark Places är så hyllad inom bloggsfären att vår hjältinna, den forna bokhoran Helena Dahlgren har döpt sin blogg efter boken. Den kommer på svenska på Modernista i maj (Mörka vrår) och jag satte äntligen tänderna i den här "höjd upp till skyarna och beströdd med guld och diamanter"-boken.
Snabb plot: Libby är 32 år och den enda överlevande efter ett blodigt drama som utspelade sig för tjugofem år sedan. Natten då hennes två systrar och hennes mamma mördades av storebror Ben. Libby vittnade mot Ben, Ben spärrades in på livstid och Libby har fram tills denna dag inte ägnat sitt vittnesmål en tanke. Hon har levt på sin mammas livförsäkring och royalties från boken hon skrev om mordnatten, men nu börjar pengarna sina. Hon får från ett oväntat håll ekonomisk hjälp om hon på ett villkor börjar forska i vad som hände den där natten. Är Ben kanske oskyldigt dömd?
Det jag gillar och samtidigt ogillar med den här boken är de fruktansvärt detaljerade beskrivningarna av den misär familjen Day (de heter det) lever i på sin farm. Libby, Michelle, Debbie och Ben har det inte så lätt och deras mamma kämpar och sliter för att de ska få mat på bordet och ha någorlunda hela kläder att gå till skolan i. Deras far Runner är en alkoholiserad fåne som dyker upp då och då och kräver mamman på pengar. Det skär i hjärtat när man läser om den fattigdom de lever i, som man själv är så långt ifrån men som många i dagens samhälle faktiskt befinner sig i.
Ben, får vi veta, försöker glömma den trasiga familjesituationen genom att hänge sig åt droger och flirter med satanism. Allt är helt enkelt så olyckligt och eländigt att man drar sig för att läsa vidare. Deckarintrigen är inte alls så medryckande som jag väntade mig och med misär och armod upp till armhålorna tar boken alldeles för många ångestfyllda timmar att ta sig igenom för att jag ska få upp nåt läsflow.
Nej Helena får ha sin Gillian Flynn ifred och jag tar ett djupt andetag efter bokens slut och tackar min lyckliga stjärna för mitt eget välbestånd.

Sagan om Elly Griffiths

Så kom en dag när jag behövde en liten lätt svensk pocket i resväskan. Raskt packade jag ner Flickan under jorden av Elly Griffiths. Mycket gott hade jag hört, många gånger hade jag rekommenderat, nu skulle hårt sättas mot hårt och bok skulle inmundigas. 

Inte trodde jag att redan när kvällen kom skulle jag stå utan bok. Utläst, slut, till ända! Varför åh varför lämnade jag del 2, Janusstenen hemma? Jag letade i andrahansbokhandeln i Highgate village, i bokhandeln vid Liverpool street, ingenstans stod att finna en ny Elly Griffiths. Hade Londonborna redan gått vidare till nya engelska deckarförfattare och gömt Elly på nåt litet bibliotek? Men så till slut hittade jag del 3, The house at sea's end (Huset vid havets slut) och läsandet nådde nya höjder. Så fort mina fötter rörde Malmömark igen var också sista sidan vänd. Väl hemma dök jag med huvudet före in i Janusstenen och när Påskafton blev till Påskdag hade jag läst ut inte mindre än tre Elly Griffiths på fyra dagar. Mailet till Minotaur om ett läsex på Känslan av död, del 4 i detta opus om arkeologen Ruth Galloway, skickades fortare än kvickt. 

Vad mer behöver sägas om detta författarskap? Med lika delar humor och spänning lär vi känna Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson i det vindpinade Norfolk. Gamla och nya ben hittas och rättsarkeologen Ruth dras in i det ena mordet efter det andra. Visst, hon är mullig, osäker på sig själv, bor själv med katt och nämner ideligen att det är ofräscht att stiga i samma gamla kläder efter en dusch men jag tar de upprepningarna. Ibland häpnas man också över att Harry Nelson inte anlitar sina egna rättstekniker utan jämnt och ständigt ringer Ruth fast å andra sidan vet man ju kanske varför och det får väl vara bra så. Det är gött med lite skön deckaravkoppling ibland. 

Before I go to sleep - årets första fempoängare!

Vad skönt det känns att ha läst en riktigt överjävligt bra bok igen. Den här boken kommer jag tvinga alla kunder att köpa efter att jag undvikit att berätta vad den handlar om och med ett hemlighetsfullt leende säga: Bara läs den, gillar du inte den får du komma in och dra mig i håret.
Christine vaknar upp en morgon. Hon vet inte var hon är, hon vet inte vem mannen som sover bredvid henne i sängen är. Hon får en chock när hon kommer ut i badrummet och ser i spegeln att hon inte alls är den där tjugonånting tjejen med hela livet framför sig utan en medelålders kvinna med rynkor och grånande hår.
Efter att mannen, som heter Ben, har förklarat för henne att de är gifta, har varit så i tjugo år, att hon lider av minnesförlust och att allt ordnar sig och att han nu måste åka till jobbet så ringer Christines telefon. I telefonen presenterar sig en Dr Nash som förklarar för Christine att han försöker hjälpa henne med minnet och att hon har fört dagbok under en tid. Han ber henne läsa dagboken och sedan ringa tillbaka. Omtumlad och skakig sätter sig Christine ner och börjar läsa sin dagbok. På första sidan står det Lita inte på Ben.
I dagboken läser Christine att hon lider av amnesi efter en olycka för 10 år sedan. Sedan dess nollställs hennes minne efter varje natts sömn och hon tror igen att hon är personen hon var när hon pluggade på universitetet. I själva verket är Christine 47 år gammal och bor och lever ihop med sin man Ben. Undan för undan läser Christine vidare i dagboken och hennes minnen börjar sakta komma upp till ytan igen.

S J Watson har skrivit en sjujäkla nagelbitare till bok, hör ni det ladies egentligen. (Plockar ni upp Hasse å Tage-referensen?) Det här verkar vara Watsons debut och Ridley Scott kanske ska göra film av den och Dennis Lehane och resten av deckarligan bara ä l s k a r den. Spännande in i det sista och snabbläst. Böcker och filmer där minnet spelar roll är alltid intressanta eftersom amnesi ofta ställer läkare frågande. De vet inte så noga vad som försiggår där uppe i hjärnbalken. Korttidsminnet sitter på ett ställe, långtidsminnet på ett annat, skapande av nya minnen på ett tredje ställe och till slut får man bida sin tid och hoppas på det bästa. Eller så får man ta sitt liv i egna händer, som Christine gör, och inte tro på vad alla säger till en.
Alla måste läsa!

Panik av Jeff Abbott - panikdåligt

Jag har inte haft något läsflyt på sistone. Jag har påbörjat tre böcker, avslutat två utav dessa och ingen är eller var någon höjdare. Sånt kan göra en minst sagt osugen på att läsa och istället helt försjunka i tv-serier. Jag hoppas på en nystart 2012.

Jag har många gånger rekommenderat Panik till kunder, jag har ströläst lite på baksidan och kommit fram till att den är lätt att sälja in. "Tänk om hela ditt liv är byggt på en skrämmande lögn. (...) Han inser att han inte kan lita på någon, varken sin flickvän, sin pappa, polisen, CIA eller FBI."
Låter ju ganska spännande. Boken handlar om den 24-årige Evan Casher som är hyllad dokumentärfilmare och som precis träffat kvinnan i sitt liv. En dag ringer hans mamma och ber att han omedelbart kör hem till henne. Han förstår inte vad som skulle kunna vara så viktigt men han går ändå motvilligt med på det. När han kommer dit upptäcker han att hans mamma har mördats och att mördarna fortfarande är kvar i huset. De ger sig på Evan men lyckas inte röja undan honom eftersom en okänd man till slut räddar Evan. Mannen försvinner dock sedan. Polisen anländer till hemmet och börjar förhöra Evan, då återvänder mannen och "kidnappar" Evan från polisen och påstår att Evan måste skyddas från polisen, FBI och CIA.
Åh gud så rörigt. Evan kan inte lita på mannen, vet inte varför hans mamma har mördats och får inte tag på sin pappa. Den okända mannen utger sig för att vara vän till Evans föräldrar och även ha svar på alla Evans frågor, han måste bara lita på honom.
DET är något man inte gör med någon i det här misslyckandet till deckare. Så många turer, avslöjanden, yttranden som "du kan lita på mig, lita bara inte på de andra" flyger förbi i boken att man till slut sitter där och har tröttnat lite. Det finns ingen fast punkt att koncentrera sig på. Man förstår egentligen inte varför han inte bara kan gå till polisen och berätta allt han vet. Det som gör boken ännu sämre är den vanvettigt dåliga översättningen. Två ruffiga gangsters pratar såhär till exempel: "-Pratar Evan med polisen, sa Jargo, är det ett hårt slag mot oss. -Han har inga bevis. Han såg inte våra ansikten. De kommer att tro att det var ett avbrutet rånförsök."
Vem pratar så? Ett hårt slag mot oss? Ett avbrutet rånförsök? Kom igen! En annan man med tvivelaktigt förflutet pratar såhär: "-Du har råkat ut för problem. Men jag har fått nog av problem. Om jag hjälper dig, så är jag en brottsling."
Stolpigt och inte trovärdigt för fem öre. Några sidor senare letar Evan igenom en annan gangsters lägenhet efter några disketter då detta händer: "Plötsligt blev han hungrig och värmde en portion med fryst kyckling och nudlar i mikron, men fick kväljningar vid tanken på att äta en död mans mat."
Om jag hade varit jagad av FBI och CIA och letar efter några viktigt disketter som kan rentvå mitt namn har jag också pausat lite för ett mellanmål. Ehh..
Kommer jag att sluta rekommendera Panik nu? Antagligen kommer jag ändå att ta till den där "han kan inte lita på nån!"-taglinen för att kränga en och annan pocket. Så ser tyvärr läget ut.

Istället för att läsa det här struntet rekommenderar jag två brittiska tv-produktioner istället. De har dessutom fått ett par Golden Globe-nominergar nyligen. BBC-filmen  med spiontema Page Eight med Bill Nighy, Rachel Weiz och Ralph Fiennes var lysande, snygg, spännande och galet brittisk. Miniserien Appropriate Adult med Emily Watson och Dominic West (från the Wire) var också välgjord och väldigt skrämmande. Det är en sann historia som bygger på förhören och rättegången med de omtalade mördarna Fred West och Rosemary West som mördade och begravde ett 20-tal kvinnor i sin trädgård. Detta uppdagades 1994 och jag kommer ihåg när de skrev om det här i tidningarna.

Sankta Pysko - Johan Theorin

Det ligger en obehaglig stämning genom hela Sankta Psyko. Man väntar på att ondskan ska visa sitt rätta ansikte, få utkräva hämnd eller fördärva. Man hoppas att inget barn kommer att komma till skada. Det finns nämligen många barn i Sankta Psyko. Stora delar av boken utspelar sig på två förskolor, Gläntan och Lodjuret. Men barnen som redan har kommit till skada är vuxna nu och de glömmer aldrig vad som hände dem.
Gläntan är förskolan dit Jan Hauger kommer och börjar arbeta. Gläntan är också förskolan där barnen till de intagna på mentalsjukhuset Sankta Patricia (även kallat Sankta Psyko) går. Mellan förskolan och Sankta Patricia finns en underjordisk gång som används för att slussa barnen till besöksrummet på sjukhuset där de kan träffa sina föräldrar. Denna gång blir viktig för Jan Hauger som desperat vill komma i kontakt med en kvinna som sitter inspärrad på sjukhuset.
Johan Theorin har lämnat Öland och de karga klipporna för att nu skriva en ryslig spänningsroman som utspelar sig i en mellanstor svensk stad som kallas Valla (indikationer tyder på att detta kanske skulle kunna vara Uddevalla där Theorin har bott). Jag har tidigare inte läst en endaste rad av herr Theorin och kan inte uttala mig om hans eventuella progression men jag kan definitivt säga att jag inte ångrar att jag plockade upp den här boken. En olustig känsla som siar om undergång och galenskap ligger och lurar och att förlägga boken till ett mentalsjukhus är ett enkelt och snillrikt drag. Jan Hauger är en hal karaktär som man inte vet om man ska gilla, avsky eller tycka synd om. Hans persona vecklas ut undan för undan  och händelser i det förgångna visar en helt annan Jan än den trevlige, blyge och harmlöse Jan som först dyker upp i romanens inledning.
Avslutningen på historien går lite väl raskt, Theorin är bättre på upptakten och persongalleriet än på actionscener men finalen är ändå oväntat dramatisk.

The Cypress house - Michael Koryta

Michael Koryta är född 1982 och har redan skrivit åtta romaner (hans debut kom när han var 22 år). Fyra utav de ingår i en serie som handlar om privatdetektiven Lincoln Perry. The Cypress house är dock en fristående deckare.
Boken utspelar sig strax efter spriten har släppts fri igen i USA efter förbudstiden, i början av 30-talet. Arlen och Paul sitter på ett tåg till ett brobygge i Florida tillsammans med ett tjugotal andra byggarbetare. Arlen tvingar plötsligt av alla männen på en av stationena mitt ute i ingenstans och försöker övertala de att inte fortsätta resan. Han kan inte riktigt säga varför och ingen tar honom på allvar. Varför skulle de inte gå på tåget igen? Paul litar däremot på Arlen och stannar kvar på perrongen när tåget senare tuffar iväg igen. Arlen förklarar för Paul att han, även om det låter helt otroligt, kan se när döden närmar sig och  tåget skulle ta männen mot en säker död, det är Arlen helt säker på.
Arlen och Paul tar sig in till stan för att ta ett senare tåg någon annanstans, där träffar de Walter Sorensen som erbjuder de lift ett par mil till en annan station. Arlen och Paul tackar tveksamt ja. Walter tar de på vägen till stationen till ett strandhotell som verkar allt annat än fullbokat. The Cypress House ägs av Rebecca Cady och hon och Walter har affärer ihop. Men när Walter lite senare går ut i bilen för att hämta något sprängs bilen och Walter i tusen bitar. När sheriffen Tolliver och domaren Wade senare dyker upp visar de sig vara extremt grymma och ondskefulla män. Arlen och Paul hamnar i finkan och när de efter några dagar återvänder till The Cypress House kräver Arlen en förklaring av Rebecca Cady. Paul är alldeles upptagen av att vara betuttad i Rebecca.
Rebecca och männen som kretsar kring The Cypress House visar sig dölja rysliga hemligheter. Arlens förmåga att se döden innan den kommer får oväntade konsekvenser och boken utspelar sig nästan helt i eller runt The Cypress House. Arlen plågas av minnen från första världskriget. Den svampiga, tropiska, klibbiga naturen får historien att bli ännu mer obehaglig än vad den till en början verkar.

Jag gillade det här ganska mycket. Jag har på sistone läst The rules of civility (utspelade sig i slutet av 30-talet), sett Boardwalk Empire (serien utspelar sig i början av 20-talet) och läst The Cypress House. Den här tiden är väldigt intressant och de här tre olika historierna får Usas historia att bli lite mindre snårig.

Bild från Boardwalk Empire