Max bor tillfälligt på något slags rekreationscenter i Schweiz som heter Himmelsdalen, han bjuder in sin tvillingbror Daniel till ett besök. Daniel ser det som en semester och dyker upp, om än lite tveksamt, han och Max är ju inte direkt bästisar. Dalen är vacker, allt är grönt och kor betar med klingande klockor runt halsarna. Max tar med Daniel för att fiska öring, de äter gott på centrets restaurang och besöker en pittoresk ölstuga i byn. Allt är väl.
Men Max har avslutade affärer och ber Daniel om en tjänst, de är ju enäggstvillingar, skulle inte Daniel kunna ta Max plats för ett par dagar så kan Max smita ut på permission för att ordna upp sitt liv. Daniel är tveksam men låter till slut Max resa iväg och Daniel är kvar, som Max.
Ett par dagar blir snart en vecka, som snart blir en månad. Daniel är kvar i Himmelsdal och Max är inte tillbaka. Himmelsdal blir allt märkligare, allt verkar fabricerat och kanske har Daniel låtit sig duperas av den vackra naturen och det porlande vattnet. Rekreationscentret visar sig vara ett behandlingshem för allt annat än friska människor.
Det kryper i mig när jag läser den här boken, obehaget väller upp. Jag vill ruska tag i invånarna i Himmelsdal och skrika, vad fan är det som händer? Vilka är ni och var är Max? Det verkar inte finnas någon utväg och till slut accepterar man att Daniel kanske får bli kvar i dalen för alltid.
Slutet är något abrupt och en del lösa trådar lämnas kvar men det här är ändå en riktigt bra bok. Kritiken mot dagens psykiatri märks tydligt och jag får mig en tankeställare. Marie Hermanson är en lysande stjärna på min hösthimmel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar