Sankta Pysko - Johan Theorin

Det ligger en obehaglig stämning genom hela Sankta Psyko. Man väntar på att ondskan ska visa sitt rätta ansikte, få utkräva hämnd eller fördärva. Man hoppas att inget barn kommer att komma till skada. Det finns nämligen många barn i Sankta Psyko. Stora delar av boken utspelar sig på två förskolor, Gläntan och Lodjuret. Men barnen som redan har kommit till skada är vuxna nu och de glömmer aldrig vad som hände dem.
Gläntan är förskolan dit Jan Hauger kommer och börjar arbeta. Gläntan är också förskolan där barnen till de intagna på mentalsjukhuset Sankta Patricia (även kallat Sankta Psyko) går. Mellan förskolan och Sankta Patricia finns en underjordisk gång som används för att slussa barnen till besöksrummet på sjukhuset där de kan träffa sina föräldrar. Denna gång blir viktig för Jan Hauger som desperat vill komma i kontakt med en kvinna som sitter inspärrad på sjukhuset.
Johan Theorin har lämnat Öland och de karga klipporna för att nu skriva en ryslig spänningsroman som utspelar sig i en mellanstor svensk stad som kallas Valla (indikationer tyder på att detta kanske skulle kunna vara Uddevalla där Theorin har bott). Jag har tidigare inte läst en endaste rad av herr Theorin och kan inte uttala mig om hans eventuella progression men jag kan definitivt säga att jag inte ångrar att jag plockade upp den här boken. En olustig känsla som siar om undergång och galenskap ligger och lurar och att förlägga boken till ett mentalsjukhus är ett enkelt och snillrikt drag. Jan Hauger är en hal karaktär som man inte vet om man ska gilla, avsky eller tycka synd om. Hans persona vecklas ut undan för undan  och händelser i det förgångna visar en helt annan Jan än den trevlige, blyge och harmlöse Jan som först dyker upp i romanens inledning.
Avslutningen på historien går lite väl raskt, Theorin är bättre på upptakten och persongalleriet än på actionscener men finalen är ändå oväntat dramatisk.