Under den blöta tunga filten

Ni får ursäkta bloggtorkan. Jag har legat under en tung blöt Håkan Nesser-filt. Jag gillar Håkan Nessers böcker väldigt mycket men att beta av såhär många på kort tid i följd blev lite kvävande till slut. Man tröttnar på att Gunnar Barbarottis och Eva Backmans samtal mest går ut på att hålla med varandra om att de inte kommer någon vart i fallet de jobbar på.

-Ser du någon lösning på det här?
-Nej, det är nog bäst att vi lägger ner det. 
-Ska vi inte ge det en vecka till?
-Jo kanske, det är ju något som inte stämmer här.
-Gav förhöret du hade i förmiddags något?
-Nej, inget nytt kom fram.
-Frågan är om det kanske är så att vi måste ge upp.
-Men min intuition säger mig att vi kanske snart kommer fram till något nytt.
-Ok, då säger vi så, ska vi ta en lunch på Kungsgrillen?
-Ja varför inte.

Sen händer det något odramatiskt och vips säger en av alla vittnen/inblandade något nytt, alternativt helt enkelt erkänner mordet/brottet. Sällan till aldrig löser Barbarotti eller Backman brottet själva.
Men språket är ju finfint och man giller ju alla karaktärer å det grövsta så man harvar på. Jag skulle nog ändå säga att bok 1,2 och 5 är allra bäst. I Berättelse om herr Roos, där tror jag Nesser slog ett all time high i händelselös historia, voj, voj.