Att ringa Clara - Ann Schulze

Om man lyssnar på soundtracket till A single man av Abel Korzeniowski och lyckas tima in Att ringa Claras sista tio dramatiska sidor med det sista oerhört dramatiska stycket på skivan, då är man lyckligt lottad. 
Överhuvudtaget passar hela skivan utmärkt tillsammans med boken Att ringa Clara. Den klassiska musiken och sinnesstämningen gör att man vill läsa hela boken i en sittning. Vilket jag nästan gjorde. 
Att ringa Clara handlar om vännerna Carolin och Clara. De träffas i tidiga tonåren när de går på samma musikinternat. Carolin spelar fiol och Clara cello. De är väldigt olika men tyr sig ändå till varandra. De spelar och sjunger och röker och dricker vin. Sådär som man gör när man är ung. Clara pratar ibland om att det är som att hon är insvept i bomull, att bomullen hindrar henne från att leva sitt liv till fullo. 
En dag efter tjugofem års vänskap ringer Claras bror Carl till Carolin, Clara svarar inte, hon är borta. Carolin förstår inte, Clara är väl alltid mer eller mindre borta. Den här f a n t a s t i s k a boken handlar om vänskap. Nära vänskap som behövs, som gör ont när den försvinner, som gör en arg när den tas för given. Samtidigt kan man aldrig bli arg på sin enda bästa vän. Man behöver ju henne. Carolin slits mellan känslorna. Hon vill läxa upp Clara och be henne att rycka upp sig, men hon älskar ändå Clara och vill inte förlora henne. 
Boken utspelar sig på diverse musikskolor Clara och Carolin går på, men även i deras familjehem. Schulze skriver med små korta intensiva meningar och skolorna träder fram med övningssalar, kostymförråd, långa vindlande korridorer och trappor där flickorna sitter och röker. 
Vänskap är skitsvårt. Det handlar den här boken om och boken är helt enkelt skitbra.