Before I go to sleep - årets första fempoängare!

Vad skönt det känns att ha läst en riktigt överjävligt bra bok igen. Den här boken kommer jag tvinga alla kunder att köpa efter att jag undvikit att berätta vad den handlar om och med ett hemlighetsfullt leende säga: Bara läs den, gillar du inte den får du komma in och dra mig i håret.
Christine vaknar upp en morgon. Hon vet inte var hon är, hon vet inte vem mannen som sover bredvid henne i sängen är. Hon får en chock när hon kommer ut i badrummet och ser i spegeln att hon inte alls är den där tjugonånting tjejen med hela livet framför sig utan en medelålders kvinna med rynkor och grånande hår.
Efter att mannen, som heter Ben, har förklarat för henne att de är gifta, har varit så i tjugo år, att hon lider av minnesförlust och att allt ordnar sig och att han nu måste åka till jobbet så ringer Christines telefon. I telefonen presenterar sig en Dr Nash som förklarar för Christine att han försöker hjälpa henne med minnet och att hon har fört dagbok under en tid. Han ber henne läsa dagboken och sedan ringa tillbaka. Omtumlad och skakig sätter sig Christine ner och börjar läsa sin dagbok. På första sidan står det Lita inte på Ben.
I dagboken läser Christine att hon lider av amnesi efter en olycka för 10 år sedan. Sedan dess nollställs hennes minne efter varje natts sömn och hon tror igen att hon är personen hon var när hon pluggade på universitetet. I själva verket är Christine 47 år gammal och bor och lever ihop med sin man Ben. Undan för undan läser Christine vidare i dagboken och hennes minnen börjar sakta komma upp till ytan igen.

S J Watson har skrivit en sjujäkla nagelbitare till bok, hör ni det ladies egentligen. (Plockar ni upp Hasse å Tage-referensen?) Det här verkar vara Watsons debut och Ridley Scott kanske ska göra film av den och Dennis Lehane och resten av deckarligan bara ä l s k a r den. Spännande in i det sista och snabbläst. Böcker och filmer där minnet spelar roll är alltid intressanta eftersom amnesi ofta ställer läkare frågande. De vet inte så noga vad som försiggår där uppe i hjärnbalken. Korttidsminnet sitter på ett ställe, långtidsminnet på ett annat, skapande av nya minnen på ett tredje ställe och till slut får man bida sin tid och hoppas på det bästa. Eller så får man ta sitt liv i egna händer, som Christine gör, och inte tro på vad alla säger till en.
Alla måste läsa!