lördagen den 7:e juli 2012

Nesser-mania

Jag har börjat läsa serien om Gunnar Barbarotti. Jag har klarat av Människa utan hund. Pausar lite med en annan Nesserbok, nämligen den gamla romanen Flugan och evigheten. Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra lite lite med Auster och Murakami. Det är jäkligt mkt män och gubbar överallt som tänker mer eller mindre (oftast mer) storslagna tankar om sig själv och världen. Men det är grymt väl skrivet. Det kan inte förminskas. (Alltså inte jämföra med Murakami, så nu ska Nesser börja nämnas i Nobelsammanhang, inte så alltså, herregud, men ibland skiner det till.) Så jag tragglar på.
Människan utan hund gled ner utan problem. En oerhört långsam (inte långsam, tråkig, bara långsam) deckare som nästan inte ens var en deckare. Minutiöst grundläggande av karaktärerna innan något hände kan man lugnt säga. Barbarotti är en ganska typisk svensk polisherre. Trött, problem med kärleken, en dotter, lyssnar på klassisk musik, läser bra böcker och har ingen brådska med det polisiära. Men han verkar vettig och kommer nog bli ett ganska trevligt sällskap i de andra fyra böckerna (den sista Barbarottideckaren kommer i höst, det blir nr 5, den heter Styckerskan från lilla Burma) som är inköpta och står i hyllan och väntar på mig.
Än så läng är ändå Maskarna på Carmine Street och Himmel över London långt så mycket bättre. (Länkarna är till mina recensioner.) Kom ihåg det!


1 kommentar:

Monika sa...

Böckerna om Barbarotti är verkligen inga ordinära deckare, det viktigaste i dem är människorna. Och ofta har man fler frågor när man slutat läsa än man hade när man började. Det är knappt jag vill kalla dem deckare, men bra är de :)