måndag 25 mars 2013

Fågelbarn - Christin Ljungqvist

Det här är en utav de obehagligaste romanerna jag har läst tror jag. Den stannar fysiskt kvar i mig och jag har lust att krypa upp i någons famn för tröst och värme. Jag får ett starkt behov av att omge ge mig med människor som jag vet tycker om mig och litar på mig. Jag vill skaka av mig olusten och genast börja läsa en ny bok, en lättsam och oviktig bok. Men det kan jag inte. Jag har inte läst Christin Ljungqvists debut Kaninhjärta och jag vet nu att jag måste läsa den. Jag måste läsa allt av Christin Ljungqvist för jag vill kunna rekommendera hennes böcker till andra läsare. För även om obehaget är starkt och nästan lite skrämmande är det ju naturligtvis ett tecken på att boken är djävulusiskt bra och välskriven. Att kunna förmedla stämningar och känslor så här påtagligt måste tyda på att texten har trängt in i mig och att texten helt enkelt är grym.
I Fågelbarn möter vi Hanna som bor i en villa tillsammans med sin mamma och pappa. Hon har även två äldre bröder, Samuel och Jens. Samuel är ljuset och Jens är det becksvarta mörkret. Men bröderna försvinner och allt är Jens fel, eller Hannas kanske? Hanna har en förmåga att se saker som har skett och hon ser döda själar som vandrar runt omkring oss levande. Hennes mamma blir upprörd när Hanna pratar om sina spöken och vägrar lyssna på henne så Hanna stänger in det i sig själv. Överhuvudtaget lyssnar inte Hannas mamma på henne, hon låtsas som att familjen de lever i är som allas andra och att de får se det positiva i livet. Hannas familj är allt annat än funktionell och det är sveket från föräldrarna som stannar kvar i mig längst. Lögnerna och tystnaden och allt det mörka som bara Hanna bär på, som bara Hanna vet om. Samuel vet också men han kan inte hjälpa henne längre.
Jag hoppas att de positiva recensionerna haglar över Fågelbarn och att boken inte stoppas undan på nån ungdomshylla utan att den ställs fram på podierna närmast ingången och säljer som smör.

I boken Kaninhjärta har Hanna en biroll men annars hänger inte de här två böckerna ihop vad jag kan förstå.

1 kommentar:

Carro sa...

Tyckte också att den var hur bra som helst, liiiite bättre än Kaninhjärta om man nu ska jämföra dem vilket blir svårt att låta bli att göra när man har läst båda.. Men som sagt Christin Ljungqvist är en ny favorit hos mig!