Jag borde utmana mig själv genom att inte läsa böcker om cirkusar som bara uppträder på natten, som innefattar en duell mellan två magiker som blir kära i varandra, som enbart går i svart och vitt.
Men gör jag det? Nej jag slickar i mig den perfekt avsedda boken för mig, dreglar lite under resans gång och slår ihop boken med en suck av avsaknad fortsatt magi.
Det känns som att hela boken går i slow motion. Jag ser framför mig en ballerina i en såndär liten smyckesask, klädd i sammet på insidan. En snurrande ballerina som rör sig långsamt och lite ryckigt, runt, runt. Så uppfattar jag berättelsen. Allt beskrivs minutiöst och så många substantiv och adjektiv har jag nog aldrig sett på relativt få sidor. Berättelsen om Celia och Marko och cirkusen bryts emellanåt upp av ingående skildringar av cirkusens olika attraktioner och tält. Labyrinter, magiska isträdgårdar, önsketräd, burkar fyllda med dofter som framkallar dina minnen, akrobater som flyger högt högt över marken eller varför inte kattungar som kan göra makalösa konster.
I början kändes boken alltför långsam men långsamheten byts ut i en transliknande känsla av att vara totalt trollbunden av världen som Erin Morgenstern beskriver. Nu kan ni börja läsa boken. Mer behövs inte sägas.
1 kommentar:
Boken är så fin, svarta "sorgkanter" som nyutgåvor av "gammal ångest" och End of Mr Y. Och så det röda bokmärket :)
Skicka en kommentar