En riktig käftsmäll till bra bok

Idag börjar OS i London. Jag kommer att titta, främst på handbollen men också på simning och friidrott. Efter att ha läst Gold kommer jag även att titta på velodromcyklingen. Den här boken drabbade mig verkligen. Om det skulle råka vara så att du är helt ointresserad av idrott eller OS så sluta inte läs, den här boken är så mycket mer än cykling, den här boken är livet, den här boken är tårar och skratt, den här boken är cancer och kampen för överlevnad, på banan och i sjuksängen, den här boken är så jävla bra.
Boken börjar i ett trångt och dåligt luftkoditionerad litet rum i Aten. I rummet sitter cyklisten Zoe och hennes tränare Tom. Utanför dörren väntar en förväntansfull publik som skriker och hejar, utanför väntar OS-finalen, utanför väntar guldet och berömmelsen. Men Zoe saknar Kate vid sin sida. Kate är hemma i England med Sophie och både Zoe och Kate har offrat allt.
Boken handlar helt enkelt om Zoe, Kate, Jake, Tom och Sophie. De tre förstnämnda är elitcyklister, Tom är deras tränare och Sophie är Kates och Jakes dotter. Jag citerar en recension jag läste häromdagen som summerar det här ganska bra: "Kate loves Jack, Jack loves Kate, Zoe might love Jack, Tom might love Zoe, and everyone loves Sophie - while all of them, at one stage or another, might win a medal." 
Eftersom det är fyra år mellan varje OS är det under lång tid vi får följa Zoe, Kate och Jack. Zoe och Kate har tävlat mot varandra sedan tonåren, Jack har tävlat på herrsidan. De tre är de bästa i världen inom velodromcykling. En elitidrottares liv är en ständig kamp mot sekunderna, smärtan och gulden som hägrar vart fjärde år. Men en familjs liv, med en sjuk familjemedlem är också en ständig kamp mot sekunderna, smärtan och kanske inte guldet men väl det hägrande tillfrisknandet. Det må bli lite övertydligt men jag gillar ändå hur Cleave skildrar det hela. 
Bokens konstruktion är smart. Aten-, Peking- och London-OS betas av, inför varje OS är relationerna mellan Kate, Zoe och Jack förändrade och det påverkar naturligtvis medaljresultaten. Inget berättas kronologiskt utan ett visst OS tas upp när den delen av historien behövs avslöjas.  I de sista kapitlen växlar historien mellan velodrombanan och sjukhussängen på ett så välgjort och tempohöjande vis att man sitter med andan i halsgropen samtidigt som man fäller en tår då och då.
Om du bara tänker läsa en bok med OS-anknytning i år (kanske i ditt liv) så läs Gold.
Andres Lokko har läst och skrivit en hjärtskärande bra recension, läs den om min text skulle få dig att tveka.