Jag sträckläste Simon Gärdenfors blogg häromveckan. Jag hade en slö dag på jobbet och hade nyligen hört Simons intervju i podcasten Värvet. Simons blogg är ganska underhållande och rolig för det mesta. I min ungdom förekom hans band Las Palmas på en del förfester och jag hade väl kanske inte det bästa intrycket av denna mångsysslande man.
Bra recensioner hade Död kompis fått och jag plockade upp ett ex från seriehyllan. Jag avgudar estetiken i serierutorna. 80-tal, Nintendo, kawaii med en släng av grafiitti i mer eller mindre glättiga färger. Boken är inbunden med slipin cover och har extratjockt papper som känns megalyxigt att bläddra i. Anledningen till att jag dröjer mig kvar vid designen är att det är den som får högst betyg av mig. Den faktiska handlingen får inte mig att lyfta på ögonbrynen särskilt mycket. Ämnet är väl valt, och utförandet snyggt men jag får inga tårar i ögonen som tydligen många andra har fått. Boken handlar om att Simon miste sin bästa vän i tonåren. Han försöker bearbeta sorgen och går in en djup depression. Han drömmer ideligen om att hans vän ska komma tillbaka och säga att allt bara var ett dåligt skämt. Rörande ämne, men något saknas, jag blir inte berörd speciellt mycket. Alla problem i boken duttas omkring med, ingenting reds ut på djupet. Kanske störs jag av den bild jag har av den offentliga figur som Simon ändå är med knark, sex och mindre smarta uttalanden på agendan. I don't know. En slipad grafiker är killen ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar