fredagen den 17:e augusti 2012

The long earth - Terry Pratchett & Stephen Baxter

Jag älskade Skivvärldens böcker av Pratchett när jag var yngre. Det var fantastiskt bra fantasy och böckerna var sprängfyllda med populärkulturella referenser och humor. Inget av det hittar jag i Pratchetts nya bok, den som han har skrivit tillsammans med Stephen Baxter (en sci-fi författare av rang som jag har noll koll på).
Boken kretsar kring en mekanism som kallas en "stepper". En låda med kretskort, sladdar, strömbrytare och en potatis. Denna lilla tingest gör så att en människa kan förflytta sig till jordens parallella universum. Man kan välja på att ställa in steppern till öst eller väst. Ju fler gånger man trycker på knappen, desto längre bort kommer man från "Datum earth", alltså den jord vi nu befinner oss på. I de parallella världarna finns inga människor, oftast är platsen man hamnar på helt tom förutom vidsträckta ängar, stora skogar, böljande gräs, fågelkvitter och tystnad. Varje människa måste ha en egen stepper, varje gång man använder den blir man illamående och kräks. Sen går det över och man kan vandra omkring i den nya världen utan problem. Järn kan inte transporteras mellan världarna, annars kan allt som man håller i tas med. De parallella världarna börjar snart befolkas och koloniseras av människor som har tröttnat på jordens hets, kommersialism och miljöförstöringar. Låter det komplicerat? Det är bara förnamnet. Det finns även "natural steppers", sådana som kan steppa utan den lilla lådan, dessa ses som freaks eller hjältar. Ett fåtal människor kan inte alls steppa, deras kropp tillåter helt enkelt inte det, familjer slits itu och en motståndsrörelse mot stepparna bildas på jorden.
Boken följer den naturliga stepparen, och en av de första, Joshua. Han får chansen att följa med på en resa som ska utforska hur långt bort man egentligen kan steppa innan man kommer till jordens födelse. Varje steg följer också (på något märkligt sätt) jordens historia. Ju fler steg man tar bort desto närmare kommer man istiden, dinosaurietiden, när jorden var kall och ödslig osv. Joshua och en tibetansk man (i form av ett artificiellt medvetande fångad i en läskautomat) steppar med en zeppelinare längre och längre ifrån Datum Earth, på vägen träffar de grupper av människor som har koloniserat platser, märkliga trolliknande varelser, stora havsodjur och andra naturliga steppare.
Man blir alldeles matt av att försöka förklara den här boken. Jag förstår om ingen blir särskilt sugen på att läsa den här röran. Jag var färdig att ge upp flera gånger. Jag letade efter humorn från Pratchett men hittade inte den på särskilt många ställen, kanske är det bara potatisen i den där lilla stepp-tingeseten som signalerar någon form av skämt.
Nej usch vilket krångligt tråk.

En så kallad stepper.

2 kommentarer:

annelie / boklotus sa...

Men jo jag blir faktiskt sugen! Och nu är jag dessutom förberedd på att det inte är så mycket Pratchett-humor, så då blir jag kanske inte lika besviken ;) Verkar annars väldigt intressant tycker jag!

Mattias Berthilsson sa...

Jag letade oxå efter Pratchetts humor men hade svårt att hitta den. Gillade dock idén bakom boken men tyckte att slutet var lite tråkigt.