Idag känns livet lite tyngre än vad det gjorde igår med tanke på valet. Men idag är en bra dag att piska in lite god kultur i vardagen, att ta läsandet på allvar och höja blicken.
Innan höstens alla goda böcker börjar avhandlas och uppmärksamheten vänds mot Bokmässan tänkte jag lite hastigt gå igenom de bästa böckerna jag läst under våren och sommaren. För även om bloggen behandlats lite styvmoderligt har det ju ändå lästs i det Stringhyllska (åh vad jag älskar det ordet) hemmet.
Dagens inlägg sammanfattar böckerna ni nödvändigtvist inte behöver läsa. De som jag egentligen hade velat skriva långa, ordrika sågningar om (det är ju ändå sågningarna som är roligast att skriva) men som ni nu får serverat i kortform här.
Douglas Couplands senaste bok Worst person ever. Jag har läst nästan allt Coupland skrivit och har älskat det mesta. Den här bokens titel avslöjar vad jag tycker, worst book ever. Den handlar helt enkelt om en råstörig person som man blir ytterst irriterad på. Tyvärr har boken inte så mycket mer att komma med. Jag förstår egentligen inte hur jag orkade läsa ut boken med tanke på att irritationen väcktes efter ungefär tio sidor och höll i sig och eskalerade tills boken var slut.
En bok jag hade sett framemot länge var Tom Rob Smiths nya deckare. Smith har skrivit böckerna Barn 44 (snart på en filmduk nära dig med Noomi Rapace, Tom Hardy & Joel Kinnaman), Det hemliga manifestet och Agent 6. Briljanta deckare som utspelar sig under Kalla kriget.
Hans nya bok Gården var dock ingen nagelbitare direkt. Den har en lite märklig intrig. Bokens huvudperson Daniel bor i London men hans mor är från Sverige och dit har även hans föräldrar flyttat. Han får ett märkligt samtal från sin mor där hon hävdar att Daniels far är inblandad i hemska saker och att hon känner sig hotad och måste komma hem. Hon reser till Daniel och börjar fragmentariskt berätta vad hon har varit med om. Hela boken berättas ur Daniels mammas perspektiv och de "exotiska" Sverigereferenserna duggar tätt. Det är orimligt många beskrivningar av spännande rätter de har ätit, både jul och midsommar beskrivs och det ödsliga svenska landskapet nämns ungefär femtio gånger för mycket. Speciellt spännande är det inte heller.
Tom Rob Smith har samma bakgrund som Daniel i boken, alltså också en svensk mamma. Det märks ganska tydligt att han har försökt rida på mystifieringen av Sverige och det svenska deckarundret. Kanske att den här boken funkar bättre i Storbritannien men här känns den bara krystad och dum.
Så till den tredje boken jag har läst som inte direkt var en fullpoängare. Det rör sig om Sigge Eklunds In i labyrinten. Den här är inte dålig, aboslut inte, jag hade gissningsvis alltför högt ställda förväntningar.
In i labyrinten är den första bok Sigge släpper sedan han och Alex började med sin podcast. Jag lyssnar hängivet på deras samtal, vecka ut och vecka in. De har nu hållit på och ältat, analyserat, skämtat, talat och gråtit i två år. Jag älskar det. Det gör också att man lär känna Sigge. Hans tankar, liv och analyser skiner igenom i boken. Det går inte att hålla isär berättelsen och Sigge. Boken utspelar sig i Stockholm, i förlags- och mediavärlden. Där Sigge håller till.
Jag vet inte. Boken känns för genomtänkt och beräknande, intrigen är för enkel. Som att han har hållit upp sitt finger i luften, känt var vindarna blåser och sen skrivit. Det här kommer att sälja!
Precis som många före mig har jag nu skrivit en halvdan recension av Sigges bok där SIGGE har haft huvudrollen och inte boken. Men så är det tyvärr, berättelsen är inte tillräckligt stark för att man ska se bortom författaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar