En återkomst - eller inlägget om de dåliga böckerna

Jag tog visst ett blogguppehåll på ett år. Så kan det gå ibland. Inspirationen tröt och jag bytte bokhandel lika ofta som andra byter (sätt in valfri rolig metafor).

Idag känns livet lite tyngre än vad det gjorde igår med tanke på valet. Men idag är en bra dag att piska in lite god kultur i vardagen, att ta läsandet på allvar och höja blicken.

Innan höstens alla goda böcker börjar avhandlas och uppmärksamheten vänds mot Bokmässan tänkte jag lite hastigt gå igenom de bästa böckerna jag läst under våren och sommaren. För även om bloggen behandlats lite styvmoderligt har det ju ändå lästs i det Stringhyllska (åh vad jag älskar det ordet) hemmet.

Dagens inlägg sammanfattar böckerna ni nödvändigtvist inte behöver läsa. De som jag egentligen hade velat skriva långa, ordrika sågningar om (det är ju ändå sågningarna som är roligast att skriva) men som ni nu får serverat i kortform här.

Douglas Couplands senaste bok Worst person ever. Jag har läst nästan allt Coupland skrivit och har älskat det mesta. Den här bokens titel avslöjar vad jag tycker, worst book ever. Den handlar helt enkelt om en råstörig person som man blir ytterst irriterad på. Tyvärr har boken inte så mycket mer att komma med. Jag förstår egentligen inte hur jag orkade läsa ut boken med tanke på att irritationen väcktes efter ungefär tio sidor och höll i sig och eskalerade tills boken var slut.

En bok jag hade sett framemot länge var Tom Rob Smiths nya deckare. Smith har skrivit böckerna Barn 44 (snart på en filmduk nära dig med Noomi Rapace, Tom Hardy & Joel Kinnaman), Det hemliga manifestet och Agent 6. Briljanta deckare som utspelar sig under Kalla kriget.
Hans nya bok Gården var dock ingen nagelbitare direkt. Den har en lite märklig intrig. Bokens huvudperson Daniel bor i London men hans mor är från Sverige och dit har även hans föräldrar flyttat. Han får ett märkligt samtal från sin mor där hon hävdar att Daniels far är inblandad i hemska saker och att hon känner sig hotad och måste komma hem. Hon reser till Daniel och börjar fragmentariskt berätta vad hon har varit med om. Hela boken berättas ur Daniels mammas perspektiv och de "exotiska" Sverigereferenserna duggar tätt. Det är orimligt många beskrivningar av spännande rätter de har ätit, både jul och midsommar beskrivs och det ödsliga svenska landskapet nämns ungefär femtio gånger för mycket. Speciellt spännande är det inte heller.
Tom Rob Smith har samma bakgrund som Daniel i boken, alltså också en svensk mamma. Det märks ganska tydligt att han har försökt rida på mystifieringen av Sverige och det svenska deckarundret. Kanske att den här boken funkar bättre i Storbritannien men här känns den bara krystad och dum.

Så till den tredje boken jag har läst som inte direkt var en fullpoängare. Det rör sig om Sigge Eklunds In i labyrinten. Den här är inte dålig, aboslut inte, jag hade gissningsvis alltför högt ställda förväntningar.
In i labyrinten är den första bok Sigge släpper sedan han och Alex började med sin podcast. Jag lyssnar hängivet på deras samtal, vecka ut och vecka in. De har nu hållit på och ältat, analyserat, skämtat, talat och gråtit i två år. Jag älskar det. Det gör också att man lär känna Sigge. Hans tankar, liv och analyser skiner igenom i boken. Det går inte att hålla isär berättelsen och Sigge. Boken utspelar sig i Stockholm, i förlags- och mediavärlden. Där Sigge håller till.
Jag vet inte. Boken känns för genomtänkt och beräknande, intrigen är för enkel. Som att han har hållit upp sitt finger i luften, känt var vindarna blåser och sen skrivit. Det här kommer att sälja!
Precis som många före mig har jag nu skrivit en halvdan recension av Sigges bok där SIGGE har haft huvudrollen och inte boken. Men så är det tyvärr, berättelsen är inte tillräckligt stark för att man ska se bortom författaren.

Har jag hittat en ny Douglas Coupland?

Jag har länge vurmat för Scarlett Thomas. De här två titlarna är tidiga alster som har nyutgivits med fräsch och färgstark design. Thomas började sin författarkarriär med att skriva smarta lite roliga deckare men det var när hon lämnade spänningsgenren och gav sig in på romanerna fullproppade med populärkulturreferenser som hennes författarskap tog fart på allvar. Bright young things är skriven 2001 och Going out 2002 och det märks. I det nyskrivna förordet till Bright young things förklarar Scarlett Thomas att man ska ta på sig glasögonen och titta med ögon som vurmade för Big brother, pojkband, modemuppkoppling och Zeldaspel. Bright young things skulle jag närmast jämföra med en Douglas Couplandbok skriven i början av 2000-talet. SÅ fullproppad med referenser är den och så tidstypisk är den. Det är möjligt att det känns en smuuula mossigt såhär tio år senare men egentligen så älskar jag det och slickar i mig av all smartness som böckerna utstrålar. Hon skriver lättvindigt och realistiskt om relationer och tar upp saker alla känner igen.

I Bright young things svarar ett gäng ungdomar i 20-25-års åldern på en jobbannons. Annonsen lyder Bright young things wanted for Big project. Fyra killar och fyra tjejer som inte har något bättre för sig och som alla letar efter ett slackerjobb som inte kräver allt för mycket energi av dem svarar och hamnar tillsammans i ett hus på en öde ö. Huset är ombonat, kylen är full med mat och barskåpet är utrustat med öl och vin. De förstår ingenting av vad som har hänt och vad som förväntas av dem. Sakta nystas mysteriet upp samtidigt som relationerna mellan de ansökande fördjupas och mer eller mindre filosofiska diskussioner fyller vardagsrummet.

I Going out träffar vi den 25-åriga Luke som är allergisk mot solljus. Han har inte varit utomhus sedan han var 7 år gammal. Han lever sitt liv på internet eller tittandes på tv tillsammans med sin bästa kompis Julia. Han bor fortfarande hemma med sin alltmer hysteriska mor. En dag blir han kontaktad av en helare som lovar honom att han kan bota solallergin. Luke, Julia och ett gäng andra missanpassade ungdomar ger sig ut på en roadtrip för att försöka bota Luke och kanske bota sig själva från livets vedermödor. Smart och underhållande!

De här två böckerna rekommenderas verkligen till alla Couplandfans. Jag hoppas att de ges ut på svenska i pocket inom kort, även om jag inte riktigt tror det eftersom de är en smula daterade.

Höropp hipsters!

Fem utav mina favortiförfattare är också fem författare som de flesta hipsters gillar. Nu talar jag inte som subkulturen från 1940-talet utan om dagens medelklassungdomar som gillar prylar, kaffe, surdeg och slimmade cyklar. En författare är från Japan, en är från Kanada och de andra tre är från Usa. Två är födda på 40-talet, två på 60-talet och en på 70-talet. Kan ni gissa vilka det är? Jag talar såklart om Paul Auster, Haruki Murakami, Douglas Coupland, Chuck Palahniuk och Jonathan Safran Foer. Vissa kanske skulle vilja addera Dave Eggers eller ta bort Paul Auster, men det skulle nog inte jag. Dels baserar jag det här på vad folk i bokhandeln faktiskt köper, dels vad jag och mina vänner och jämnåriga läser. Man skulle säkert kunna dra en hel del paralleller mellan dessa fem herrar eller fråga sig var alla de kvinnliga hipster-författarna håller hus (Räknas Siri Hustvedt, Nicole Krauss eller Vendela Vida till dessa? De är alla gifta med varsin manlig hipp författare).

Men den här diskussionen lämnar jag öppen, anledningen till att jag inleder mitt inlägg med detta är att jag nu tänker recensera två utav dessa herrarnas senaste alster. 

Paul Austers senaste roman handlar om Miles Heller, Alice Bergstrom, Nathan Bing, Ellen Brice och Morris Heller. Fyra utav de ockuperar ett övergivet hus i Sunset Park, Brooklyn. Morris är Miles pappa. Jag tycker ärligt talat att det är oerhört svårt att recensera Auster. Miles Heller träffar vi i inledningen av boken, då han bor i Florida, där han har träffat en mycket yngre flicka som han älskar högre än allt annat. Han har inte träffat sina föräldrar på sju-åtta år utan flyttat runt i Usa. Något hände som gjorde att han inte kunde träffa sin familj och därför har han undvikit dem. Nathan Bing, Miles bästa vän, har däremot utan Miles vetskap hållit Miles familj informerade om var Miles har hållit hus i alla dessa år. Miles tvingas att flytta tillbaka till New York och där måste han också möta sin familj och stå till svars för all sorg han har åsamkat dem. 

Samtidigt får vi följa de andra ockupanternas vardag, kärleksliv och livsröra. Som vanligt har Auster romaner flera lager och litterära och kulturella referenser hittas här och där. Jag blir alltid glad när jag börjar läsa en Austerroman, hans engelska är alltid kristallklar och historierna komplexa. Nu tycker jag nog inte att Sunset Park var lika bra som Invisble, för det är den som jag jämför med. New York-triologin, Levithian och de andra tidiga romanerna spelar liksom i en helt annan liga. Invisible fick inte översvallande kritik när den översattes till svenska, men jag råder er att läsa den på engelska. Liksom jag råder er att läsa Sunset Park, även om den inte är en fempoängare. Det är ju ändå en Auster. 

"Karen finds it strange that people who militantly remove time-expired dairy products from their refrigerator think nothing abandoning a bottle of Kraft-Catalina salad dressing on the fridge door's condiment shelf for years at a time."

Redan på sida ett vet jag att jag gillar boken. Coupland är en mästare på att skriva sådana här självklara saker som man bara utbrister, ja men så här är det ju, fan vad bra! Ok, just det här är inget djupt spörsmål kanske, men igenkänningen är total. 

Fem personer blir strandade i en cocktailbar på en flygplats medan världen runt omkring dem rämnar, oljan har tagit slut, en okänd man med gevär smyger omkring utanför fönstret och ett giftutsläpp har ägt rum som gör det omöjligt att gå ut. I Player One räds inte Coupland från att ta upp de stora frågorna. Han frågar sig vad som skiljer människorna från djuren, vad som gör oss till de vi är, om människan är sina gener eller sina tankar eller kanske sina relationer? Vad är tro? Vad är religion? Alla dessa frågor avhandlas i den här cocktailbaren på ett väldigt tillgängligt men innerligt sätt. De sista trettio sidorna i boken är en lista på Future Legends. I princip delas hela boken upp i 136 beskrivningar av olika framtida legender. Jag ska nedan lista ett par av mina favoriter:

"Frankentime. What time feels like when you realize that most or your life is being spent working with and around a computer and the Internet"

"Mallproof realms. Realms where shopping never happen, For example Star Trek characters never go shopping. Also, universes that wilfully exclude commerce."

"Narrative drive.  The belief that life without a story is a life not worth living - quite common, and ironically accompanied by the fact that most people cannot ascribe a story to their lives."

"Time/Will Uniqueness. The belief that awareness of time and the possession of free will are the only two characteristics that separate humans from all other creatures."

En till bara, den är faktiskt bokrelaterad. 

"Fictive rest. The common inability of many people to be able to sleep until they have read even the tiniest amount of fiction, Although the element of routine is important at sleep time, reading fiction in bed allows another person's inner voice to hijack one's own, thus relaxing and lubricating the brain for sleep cycles. One booby trap, though: Don't finish your book before you fall asleep. Doing so miraculously keeps your brain whizzing for hours."

Läs och begrunda!