It chooses you - Miranda July

När Miranda July höll på att avsluta manuset och pengasamlandet inför sin nya film The Future fick hon skrivkramp samtidigt som lågkonjukturen slog till och producenter lät plötsligt inte lika positiva till att lägga ner miljoners dollars på en film med en talande katt och en animerad måne. Miranda beslöt sig för att skrivkrampen skulle släppa om hon tog sig an ett nytt projekt. Tidningen The Pennysaver kommer till varenda hem i Los Angeles. Där kan vem som helst annonsera och sälja gamla prylar. Miranda ringde upp slumpmässiga annonsörer och frågade de om de ville ställa upp på en kort intervju. Det var inte så många som nappade men av de som gjorde det gjorde Miranda boken It chooses you. Miranda har träffat ett tiotal människor och pratat med de om livet, deras drömmar, vad de gör om dagarna, vilka personer som betyder något för dem, varför de säljer vad de nu säljer och om de äger en dator. Fotografen Brigitte Sire föjde med Miranda för att dokumentera besöken.
Miranda träffar väldigt olika människor som säljer allt från grodyngel, hårtorkar, skinnjackor till indiska saris och bengalkatter. Man får en liten miniinblick i deras ofta färgstarka men ändå lite sorgsna liv.
En utav människorna hon träffade var Joe som sålde en samling julkort. Han berättade om alla de kort han har gjort själv, till sin fru. Han berättade att han och hans fru hade varit gifta i 66 år och att de hade bott i samma hus sedan 1972, han visade Miranda var han hade begravt alla de hundar och katter de hade haft genom åren. Nedan kan ni se en video av Joe.
Joe blev också den förlösande faktor som tog Miranda vidare i filmprojektet. Joe finns helt enkelt med i filmen och spelar där sig själv. Tyvärr dog Joe två veckor efter filmen hade blivit färdig.
Som allt annat Miranda July gör är det här en liten förtjusande konstinstallation samtidigt som man får tillfälle att begrunda sitt eget liv i skenet av dessa livsöden som presenteras på ett enkelt och underfundigt sätt.
Läs mer om filmen och boken på Miranda Julys hemsida. 



Making-of-the-book video #5: Joe from Miranda July on Vimeo.

Här är allt så perfekt - Niklas Orrenius

Niklas Orrenius är journalist och skriver framförallt för Sydsvenskan. Hans artiklar har fladdrat förbi mig vid frukostbordet och jag har alltid varit en smula imponerad. Niklas Orrenius rapporterar från Somalia, Niklas Orrenius gör ett inhopp för DN och hans text delas av jag vet inte hur många människor på Facebook, Niklas Orrenius skriver en djuplodande text om Sverigedemokraterna. Det är kanske för hans inriktning på just Sverigedemokraterna som han är mest känd för. 2010 släppte han boken Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna. Orrenius har följt SD sedan 2001 och i nämnda bok samlas hans reportage för en djupare analys om vad SD vill och hur de kunde bli så stora. Titeln anspelar förövrigt på ett samtal Orrenius hade med sverigedemokraten Mattias Karlsson och intervjun återfinns även i Här är allt så perfekt:
"Mattias Karlsson lägger ut texten om allt det främmande som finns i Malmö, det som gör att han känner sig undantryckt: muslimska kvinnor med huvuddukar, närbutiker som inte säljer mjölk. Plötsligt tycks han gripas av ett behov av att nyansera sig: - Jag är inte rabiat. Jag äter pizza."


Boken Här är allt så perfekt samlar 23 artiklar och reportage Niklas Orrenius skrivit, texterna handlar om politik, utsatta människor, homosexuella präster, svensk vapenhandel, halalkött, mirakel, invandring och främlingsfientlighet. Jag skulle vilja jämföra Orrenius med Lena Sundström, inte bara för att de båda har riktat ljuset mot några utav samhällets mest ljusskygga människor, nämligen de främlingsfientliga, utan också för att båda två skriver underhållande och ganska lättsamt om väldigt allvarliga ämnen.

Nu ska jag genast slänga mig över Niklas Orrenius senaste bok Sverige forever in my heart. En ny samling artiklar och reportage av min nya favoritjournalist Niklas Orrenius.  (Bara det att han citerar ur Pettson-boken Tuppens minut det första han gör bådar gott).) Titeln på DEN boken får du veta mer om du läser den där texten i DN som så många delade. Den hittar du här. 

Det vita kolet - Eva F Dahlgren

Det vita kolet anspelar på vad elektriciteten kallades i början av dess utbredning i Sverige. Istället för gas, koks eller kol skulle hem lysas upp och värmas upp med elektricitet. Boken utspelar sig i sekelskiftet och Maximilian Lamotte är på världsutställningen i Paris och blir inspirerad och tar lärdom av det helt med elektricitet upplysta Eiffeltornet. Han bor några månader i Paris där han också stöter in i Strindberg ett par gånger som anklagar Max för att försöka förgifta honom med elektricitet. Han studerar elektrokemi i Berlin och får sedan det yttersta ansvaret att elektrifiera Stockholm. Han och hans fru Marie och deras dotter Greta flyttar sedan till Malmö för att även föra in Malmö i framtidens ljus. Marie läser Strindberg och Max stöter på honom ett par gånger till på hotell Kramer. Max inleder en relation med  en velocipedcyklande flicka och Marie åker till Lund för att lyssna på föreläsningar om intution och andlighet. Marie längtar hem till Stockholm och Max har dåligt samvete för sin otrohet. Samtidigt är halva Malmö väldigt skeptiskt inställt till elektricitet. En galen präst vid namn Holger dyker också upp. Såhär håller det på. Ingenting händer egentligen. Boken fortsätter i korta kapitel med tidstypisk litteratur, kläder och idéer. Boken bygger på Eva F Dahlgrens farmors far Axel Estelle som grundade Malmös elektricitetsverk 1901-1906. God research men sämre intrig skulle jag säga. Att det utspelar sig i Malmö ger boken en liten knivsudds krydda men det största problemet är att inget spännande eller intressant egentligen sker. 

Malmös elektricitetsverk vid Paulibron. 

Panik av Jeff Abbott - panikdåligt

Jag har inte haft något läsflyt på sistone. Jag har påbörjat tre böcker, avslutat två utav dessa och ingen är eller var någon höjdare. Sånt kan göra en minst sagt osugen på att läsa och istället helt försjunka i tv-serier. Jag hoppas på en nystart 2012.

Jag har många gånger rekommenderat Panik till kunder, jag har ströläst lite på baksidan och kommit fram till att den är lätt att sälja in. "Tänk om hela ditt liv är byggt på en skrämmande lögn. (...) Han inser att han inte kan lita på någon, varken sin flickvän, sin pappa, polisen, CIA eller FBI."
Låter ju ganska spännande. Boken handlar om den 24-årige Evan Casher som är hyllad dokumentärfilmare och som precis träffat kvinnan i sitt liv. En dag ringer hans mamma och ber att han omedelbart kör hem till henne. Han förstår inte vad som skulle kunna vara så viktigt men han går ändå motvilligt med på det. När han kommer dit upptäcker han att hans mamma har mördats och att mördarna fortfarande är kvar i huset. De ger sig på Evan men lyckas inte röja undan honom eftersom en okänd man till slut räddar Evan. Mannen försvinner dock sedan. Polisen anländer till hemmet och börjar förhöra Evan, då återvänder mannen och "kidnappar" Evan från polisen och påstår att Evan måste skyddas från polisen, FBI och CIA.
Åh gud så rörigt. Evan kan inte lita på mannen, vet inte varför hans mamma har mördats och får inte tag på sin pappa. Den okända mannen utger sig för att vara vän till Evans föräldrar och även ha svar på alla Evans frågor, han måste bara lita på honom.
DET är något man inte gör med någon i det här misslyckandet till deckare. Så många turer, avslöjanden, yttranden som "du kan lita på mig, lita bara inte på de andra" flyger förbi i boken att man till slut sitter där och har tröttnat lite. Det finns ingen fast punkt att koncentrera sig på. Man förstår egentligen inte varför han inte bara kan gå till polisen och berätta allt han vet. Det som gör boken ännu sämre är den vanvettigt dåliga översättningen. Två ruffiga gangsters pratar såhär till exempel: "-Pratar Evan med polisen, sa Jargo, är det ett hårt slag mot oss. -Han har inga bevis. Han såg inte våra ansikten. De kommer att tro att det var ett avbrutet rånförsök."
Vem pratar så? Ett hårt slag mot oss? Ett avbrutet rånförsök? Kom igen! En annan man med tvivelaktigt förflutet pratar såhär: "-Du har råkat ut för problem. Men jag har fått nog av problem. Om jag hjälper dig, så är jag en brottsling."
Stolpigt och inte trovärdigt för fem öre. Några sidor senare letar Evan igenom en annan gangsters lägenhet efter några disketter då detta händer: "Plötsligt blev han hungrig och värmde en portion med fryst kyckling och nudlar i mikron, men fick kväljningar vid tanken på att äta en död mans mat."
Om jag hade varit jagad av FBI och CIA och letar efter några viktigt disketter som kan rentvå mitt namn har jag också pausat lite för ett mellanmål. Ehh..
Kommer jag att sluta rekommendera Panik nu? Antagligen kommer jag ändå att ta till den där "han kan inte lita på nån!"-taglinen för att kränga en och annan pocket. Så ser tyvärr läget ut.

Istället för att läsa det här struntet rekommenderar jag två brittiska tv-produktioner istället. De har dessutom fått ett par Golden Globe-nominergar nyligen. BBC-filmen  med spiontema Page Eight med Bill Nighy, Rachel Weiz och Ralph Fiennes var lysande, snygg, spännande och galet brittisk. Miniserien Appropriate Adult med Emily Watson och Dominic West (från the Wire) var också välgjord och väldigt skrämmande. Det är en sann historia som bygger på förhören och rättegången med de omtalade mördarna Fred West och Rosemary West som mördade och begravde ett 20-tal kvinnor i sin trädgård. Detta uppdagades 1994 och jag kommer ihåg när de skrev om det här i tidningarna.

Tokyo år noll

Jag har tittat i Vårens böcker 2012. Förvånansvärt är det ganska få böcker som jag bara m å s t e läsa. Men en som jag är riktigt sugen på är Tokyo år noll av David Peace. Den kommer ut på Coltso förlag i slutet av mars. En litterär thriller som utspelar sig i efterdyningarna av andra världskriget i Tokyo. Jag får Barn 44-vibbar (inte bara av utseendet på boken) och myser alltid lite extra när jag får följa med en författare till Tokyo.

Bonnier klassikerpocket 2012

Som ni har undrat. Vilke titlar släpper Bonnierpockets klassikersektion 2012? Hur snygga kommer det vara? Jag kan nu avslöja att de kommer att vara råsnygga och titlarna är det VERKLIGEN inget fel på. Herman Hesse kommer nu äntligen finnas på svenska igen och ytterligare en titel av Karin Boye. Hurra hurra!

Maran - Lina Neidestam

Maran är Kolik förlags andra del i serien Femisex, feministisk erotik. Den första kom 2007 och hette Drift, text Liv Strömquist, bild Jan Bielecki.
Maran har tagit 4 år att färdigställa. Lina Neidestam har lagt ner hela sin själ i detta. Det märks eftersom den är så oerhört välgjord och vackert tecknad. Maran är något så ovanligt som erotisk folklore. Huvudpersonen Nora hyr en stuga på landet för att få lugn och ro och äntligen skriva den där romanen hon har inom sig. Väl där börjar hon få återkommande märkliga drömmar. Hon inser också snart att hon inte alls kan sitta där och skriva, hon får inte ur sig ett enda ord. Men hon blir ändå inspirerad av litteraturen som har lämnats kvar i stugan där hon bor. Huldran av Dan Andersson, Gösta Berlings saga av Lagerlöf. Hon börjar skriva erotiska versioner av dessa praktverk och detta skildras också i dramatiska och explicita serierutor.
Maran är bra, underhållande, snygg som fan och sexig. Om ni tycker de här bilderna här ovan är vågade så kan ni klicka här. Det skvätter kroppsvätskor, rumpor guppar, kukar står och snippor slickas. Träskmonster, Näcken, vargar, munkar, häxor, skogsrån, karvade män av trä, alla får de komma till i det här albumet. Men vafan, vi är alla ganska snuskiga och lite sex och män som objektifieras i serier har ingen dött av.
Det här kanske är porr i viss bemärkelse men låt det då vara det. Och låt inte bara tjejerna läsa det här albumet, killarna kommer bli minst lika tända.