Kemisk ångest i bokform - Miranda July är inte längre charmigt knäpp

Miranda July behöver ingen närmare presentation. Jag har skrivit tidigare om henne här ifall någon är clueless.

The first bad man är Julys första roman och den utkommer på svenska på Brombergs förlag senare i vår. Jag skulle tro att det finns en rätt stor chans att hon kommer att bli intervjuad i Babel. Det här känns som Jessika Gedins kopp te.

Adjektiven som kommer till mig under tiden jag läser boken är störande, olustig, häpnadsväckande men periodvis även rolig och igenkännande. July tar i den här boken upp en hel del märkliga beteende och tabun som får en, som vanligt i Julys texter och verk, att reflektera över ens eget liv och värderingar.
July beskrivs ofta med det engelska ordet quirky. Ordet har en positiv klang och kan väl enklast översättas med knäppt charmig. Den här boken är faktiskt allt annat än det.

The first bad man handlar om Cheryl, en medelålders kvinna som arbetar på ett företag som gör självförsvarsinstruktionsvideos. Hon lever ensam i en pedantisk lägenhet där hon försöker hålla allt på sin plats med en mängd minutiösa rutiner. Hon fantiserar om en relation med en äldre man på jobbet och går hos en terapeut för att råda bot på sin globus hystericus (instängd gråt/klump i halsen). Några arbetskollegor efterlyser en dag någon som kan inhysa deras dotter, Clee, som tillfälligt behöver ett rum att bo i. Clee hamnar till slut hos Cheryl och hela hennes liv vänds upp och ned. Det är fascinerande att följa hur deras allt igenom otroliga och överraskande relation böljar mellan våldsamma utbrott, underordnad subordination, sexuella fantasier, moderliga känslor och likgiltighet. Jag kan inte gå in närmare i detalj på vad som händer för att inte avslöja hur det går.  Jag har aldrig läst något liknande och jag skäms över mina egna reaktioner som pendlar mellan förtjusning och obekvämhet.

Kanske befinner jag mig själv i en personlig förändring som gör att jag drabbas så hårt av boken. Men under hela läsningen känns det som att jag befinner mig i en konstant kemisk ångest. Ni vet den där oklara känslan som kan uppstå dagen efter man har varit ute och druckit en del, man har pratat för högt och för mycket och kanske gjort något knasigt (tror man i alla fall). Dagen efter vill man inte visa sig och så fort ögonblick från gårdagen dyker upp i huvudet ryser man till lite och tänker, aldrig mer, jag ska aldrig bete mig så igen. The first bad man försätter mig i samma sinnesstämning. Jag hoppas på att den där nattens goda sömn ska göra så att allt återgår till det normala igen och jag kan skaka av mig ångesten och gå vidare.
Det här lät ju som en jättejobbig läsupplevelse och ni blir kanske inte alls sugna. Men övervinn olusten och läs för fan. Det blir lite lättare om vi kan dela den där ångesten.

Inhopp i tidningen Läs

Jag jobbar som många vet på stor bokhandelskedja och de ger ut en tidning ett par gånger om året. Där blandas intervjuer med författare med boktips och nyheter. Jag har två gånger medverkat i tidningen Läs och kortrecenserat två böcker. Det är inte jag som skrivit ihop texten utan jag har blivit intervjuad över telefon om vad jag tyckte om mina läsupplevelser. Här följer de två tipsen.

Det här är verkligen en av Ajvides bästa böcker. En historia med många insprängda lager. Visst, det är en skräckhistoria men skräcken kommer mer inifrån än utifrån. Det är som människornas egna brister och rädslor slår tillbaka på dem själva. Det handlar om en campingplats där det helt plötsligt bara finns fyra husvagnar kvar när de vaknar dagen efter, gräset är grönt och välklippt som en golfbana och fortsätter mot en oändlig horisont. Vad har hänt? Finns övriga världen kvar? På radion spelas det bara 40- och 50-tals musik av Peter Himmelstrand, vilket bidrar till den overkliga stämningen. Den här boken borde locka till sig en publik bortom de som är vana skräck- och spökhistorieläsaren

– Jag är verkligen ett fan och har läst alla hans tidigare böcker. Den nya bok innehåller allt en klassisk Murakami-bok ska göra: den där magiska realismen där det helt plötsligt händer något galet mitt i vardagen. Den har möjligtvis ett tydligare budskap än tidigare böcker har haft och väcker frågor om livets mening. Har den färglöse herr Tazaki verkligen något att erbjuda världen? En fråga som föranleds av att hans fyra närmaste vänner under uppväxten plötsligt en dag säger upp vänskapen med honom. ”Vi vill inte ha mer med dig att göra, och du vet varför”. Tazaki blir så chockad och deprimerad att han inte förrän många år senare återvänder till sin barndomsstad och försöker reda ut vad som hänt. Och då blir romanen nästan som en thriller. 

Noveller - det korta inlägget (ha!)

Jag har läst en hel del noveller från Novellix på sistone. Detta galanta förlag som ger ut noveller i miniböcker vars estetik alltid är väldigt tilltalande. De kommer ju bekant ut med noveller i serier i olika teman. Det senaste temat är facklitteratur men andra exempel har varit ryska författare, tyska författare, svenska klassiker. De blandar nyskrivet med gamla godingar och jag brukar oftast gilla det jag läser.

Låt mig börja med att hylla Novellix initiativ med att ge ut facklitteratur i novellform. Vilket genidrag! Jag har läst Nina Åkestams Jiroekonomi. Nina Åkestam är skribent, reklamare etc. Hon har nyligen kommit ut med boken Meningen med hela skiten som jag kommer ägna ett långt framtida inlägg om. Jiroekonomin utgår från sushikocken Jiro (såg ni filmen Jiro dreams of sushi?) som driver en minimal sushirestaurang i Tokyos tunnelbana. Han har tre stjärnor i Michelinguiden och är den äldsta i världen som har det. Hur vore världen om ekonomin utgick från sådana som Jiro, som fokuserade helt på kvalitet och inte brydde sig om kvantitet? Fascinerande läsning. 

Karin Boye känner vi alla till. Jag har läst hennes dystopi Kallocain och den fina fejkbiografin Den bästa dagen är en dag av törst av Koltherjahn.  Den här novellen publicerades första gången 1940. Boye är fin på det här med relationer. Den här handlar om Ella som lever olyckligt tillsammans med sin Arvid. Medan hon vrider och vänder på sitt liv inser hon en sak...

Speciella omständigheter är en riktigt läskig liten pärla av Ajvide Ett par behöver flytta till ett större hus. I mäklarannonsen står det OBS! Speciella omständigheter. De går på den inte så välbesökta visningen. De förstår inte vad som kan vara fel, huset är vackert, trädgården stor, kvarteret lugnt, priset lågt. Mäklaren läser då upp en notis från den förre ägaren. En notis som får ett barn att börja gråta och de andra spekulanterna att snegla mot källardörren. Kalla kårar utlovas!

Håkan Nessers Herr Kadar är en synnerligen enkel historia om några turister som reser till en lyxig resort där de tänker tillbringa julen. Där stöter de på den lite udda mannen Herr Kadar och hans skräniga hustru. Saker och ting utvecklas i en oväntad riktning. Novellen skrivs i vi-form vilket jag gillar. Men min favoritdetalj var nog ändå den lokala konstnären som bodde i byn och sålde målningar till turisterna, hans namn var Pablo Picasso. 

Kringlan Svensson är komiker och författare. Hans tidigare litterära verk har varit samarbeten med dels Kalle Lind (Blandfärs & Smutstvätt)och nyligen med Nanna Johansson (Drottningen av Rottnevik). Det här är hans första solopublikation. Den skiljer sig märkbart från de andra romanerna. En nyanställd man på ett kontor anstränger sig för att bli omtyckt. Hans extrema vilja att bli en uppskattad kollega faller platt och snart utspelar sig en absurd fars på kontoret. Novellen påminner väldigt mycket om Jonas Karlssons historier. Mörk, briljant och bitvis surrealistisk. (obs är inte utgiven av Novellix utan på Mix förlag)

Det gångna årets facklitteratur - det smarta inlägget

På vägen hem från Bokmässan förra året sträckläste jag Bea Uusmas Expeditionen. Fyra timmar tog läsningen. Det är en av årets största läsupplevelser. Sen följde Augustnominering, intervju i Värvet, vinst av Augustpris och sommarprat. En dokumentär hägrar runt hörnet. När den visas är det ingen som vet. Jag känner mig snart lika besatt som Bea är. Nej, det är en överdrift. Beas vanvettiga intresse går inte att matcha.
Är det någon som har missat vad Expeditionen handlar om? Bea råkar plocka upp en bok om Andrée-expeditionen på en fest för ett antal år sedan. Hon läser den och blir nästintill manisk i sitt sökande efter ett svar. Vad dog de tre männen av som ingick i expeditionen? För att ta reda på detta pluggar hon till läkare. Hon åker till Nordpolen. Hon analyserar ben. Hon tyder Ingenjör Andrées vattenskadade dagbok. Hon tittar på expeditionens kläder i mikroskop. Hon tar reda på vad de hade med sig, vad de åt, om de blev sjuka, hur långt de gick etc etc etc i all oändlighet. Hon inser att ballongen de färdades med hade miljoners små små hål i sig efter symaskinens nål, att den var överlastad och att expeditionens medlemmar aldrig hade flugit luftballong innan. Att när de går över isen driver isen i motsatt riktning så de aldrig kommer någon vart. Hon blir en forskare. Samtidigt upptäcker hon en makalös kärlekshistoria, så romantisk att ni inte ens kan tänka er. Bea Uusma är också illustratör och boken är vacker så det gör ont att titta på. Den är fylld av fotografier, bilder, diagram och ritningar.
Strax efter jag läste boken besökte jag Louisianas utställning om Arktis. Det spädde bara på mitt intresse för isbjörnar, smältis och fastfrysta skepp.
Den 22 oktober släpps boken i pocket!

Originalbild från Andrées expedition. 

Andres Lokko skriver inte bara texter om Brian Eno eller Damon Albarn eller för den delen ironiska texter om Tomas Ledins jeansskjortor. Han är en ganska politisk tjomme också. I den här lilla pocketen har han samlat sina mest politiska texter från Svenska Dagbladet mellan åren 2007 och 2013. Nästan allt rör London, staden han bodde i under dessa år. Han jämför det högervridna samhället i Storbritannien med nedmonterandet av välfärden i Sverige. Han förfasas och lyssnar på popmusik. För musiken är ständigt närvarande i hans texter även om ilskan och besvikelsen över vad som sker i maktens korridorer är det mest påtagliga. För mig som aldrig orkat ta mig igenom hans magnum opus Andres 1989-1998 och Andres 1999-2009 är denna bok en perfekt munsbit!

Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Om man kan välja sin sexualitet eller i alla fall omformulera den? Jag vet inte det ja, men man kan ju ge det en tanke i alla fall. Författarna till den här boken gör ett sjujäkla bra jobb i att få en att stanna upp och omvärdera saker och ting som kanske har varit rätt självklara. Är den rolig? Ja! Är den intelligent? Ja! Är den proppfull av statistik som visar på att lesbiska lever längre, har det bättre och tjänar mer än heterosexuella? Ja faktiskt! Är den fylld av smarta människor som säger bra saker? Ja! Men läs den då!

En återkomst - eller inlägget om de dåliga böckerna

Jag tog visst ett blogguppehåll på ett år. Så kan det gå ibland. Inspirationen tröt och jag bytte bokhandel lika ofta som andra byter (sätt in valfri rolig metafor).

Idag känns livet lite tyngre än vad det gjorde igår med tanke på valet. Men idag är en bra dag att piska in lite god kultur i vardagen, att ta läsandet på allvar och höja blicken.

Innan höstens alla goda böcker börjar avhandlas och uppmärksamheten vänds mot Bokmässan tänkte jag lite hastigt gå igenom de bästa böckerna jag läst under våren och sommaren. För även om bloggen behandlats lite styvmoderligt har det ju ändå lästs i det Stringhyllska (åh vad jag älskar det ordet) hemmet.

Dagens inlägg sammanfattar böckerna ni nödvändigtvist inte behöver läsa. De som jag egentligen hade velat skriva långa, ordrika sågningar om (det är ju ändå sågningarna som är roligast att skriva) men som ni nu får serverat i kortform här.

Douglas Couplands senaste bok Worst person ever. Jag har läst nästan allt Coupland skrivit och har älskat det mesta. Den här bokens titel avslöjar vad jag tycker, worst book ever. Den handlar helt enkelt om en råstörig person som man blir ytterst irriterad på. Tyvärr har boken inte så mycket mer att komma med. Jag förstår egentligen inte hur jag orkade läsa ut boken med tanke på att irritationen väcktes efter ungefär tio sidor och höll i sig och eskalerade tills boken var slut.

En bok jag hade sett framemot länge var Tom Rob Smiths nya deckare. Smith har skrivit böckerna Barn 44 (snart på en filmduk nära dig med Noomi Rapace, Tom Hardy & Joel Kinnaman), Det hemliga manifestet och Agent 6. Briljanta deckare som utspelar sig under Kalla kriget.
Hans nya bok Gården var dock ingen nagelbitare direkt. Den har en lite märklig intrig. Bokens huvudperson Daniel bor i London men hans mor är från Sverige och dit har även hans föräldrar flyttat. Han får ett märkligt samtal från sin mor där hon hävdar att Daniels far är inblandad i hemska saker och att hon känner sig hotad och måste komma hem. Hon reser till Daniel och börjar fragmentariskt berätta vad hon har varit med om. Hela boken berättas ur Daniels mammas perspektiv och de "exotiska" Sverigereferenserna duggar tätt. Det är orimligt många beskrivningar av spännande rätter de har ätit, både jul och midsommar beskrivs och det ödsliga svenska landskapet nämns ungefär femtio gånger för mycket. Speciellt spännande är det inte heller.
Tom Rob Smith har samma bakgrund som Daniel i boken, alltså också en svensk mamma. Det märks ganska tydligt att han har försökt rida på mystifieringen av Sverige och det svenska deckarundret. Kanske att den här boken funkar bättre i Storbritannien men här känns den bara krystad och dum.

Så till den tredje boken jag har läst som inte direkt var en fullpoängare. Det rör sig om Sigge Eklunds In i labyrinten. Den här är inte dålig, aboslut inte, jag hade gissningsvis alltför högt ställda förväntningar.
In i labyrinten är den första bok Sigge släpper sedan han och Alex började med sin podcast. Jag lyssnar hängivet på deras samtal, vecka ut och vecka in. De har nu hållit på och ältat, analyserat, skämtat, talat och gråtit i två år. Jag älskar det. Det gör också att man lär känna Sigge. Hans tankar, liv och analyser skiner igenom i boken. Det går inte att hålla isär berättelsen och Sigge. Boken utspelar sig i Stockholm, i förlags- och mediavärlden. Där Sigge håller till.
Jag vet inte. Boken känns för genomtänkt och beräknande, intrigen är för enkel. Som att han har hållit upp sitt finger i luften, känt var vindarna blåser och sen skrivit. Det här kommer att sälja!
Precis som många före mig har jag nu skrivit en halvdan recension av Sigges bok där SIGGE har haft huvudrollen och inte boken. Men så är det tyvärr, berättelsen är inte tillräckligt stark för att man ska se bortom författaren.

Stål - Silvia Alvallone

1. Jävligt omtalad debutroman om den heta italienska stålstaden som ligger på fastlandet, utanför dess kust guppar ön Elba dit turisterna och de rika italienarna åker för att förlusta sig. Staden är fylld av arbetslöshet, smält stål, strippor, män som knarkar för att döva sig, män som slår sina fruar, ungdomar som åker moppar, enögda skabbiga katter, flickor som håller på att bli kvinnor och en längtan bort bort till ett bättre liv.
2. Francesca och Anna är bästa vänner här. De är fjorton år och håller på att växa upp till vackra unga kvinnor. Men än så länge låser de in sig på badrummet, sminkar sig och mimar i spegeln till Rythm is a dancer. De håller handen på väg till stranden, de har en hemlig lekplats som bara de vet om, de gör allt allt allt tillsammans. En dag ska de också få komma till ön Elba eller till Rom, eller Milano.
3. Flickornas familjer är väldigt olika. Vi får följa Alessio, Annas bror, som arbetar på stålverket och trånar efter sin ungdomskärlek Elena. Vi får följa Sandra, Annas mor, som är fackligt ansluten och delar ut flygblad och har ett arbete. Vi får följa Rosa, Francescas mamma, som är hemmafru och blir misshandlad av sin slashas till man. Vi får följa Mattia, Christiano och de andra pojkarna som trånar efter Anna och Francesca.
4. Kommer de vara vänner för alltid? Kommer de att lämna staden?

Är det här bra? Ja det är jättebra. Det är hett, dammigt, hemskt, rörande, sexigt och extremt fint skrivet.

De första tolv - Justin Cronin

Det här är den andra delen i Cronins mastodonttrilogi om vampyrliknande monster i en framtid där USA knappt finns längre. Jag tänker mig att USA i den här boken är som USA i tv-serien Falling skies (som rekommenderas ifall ni inte har sett den). Dystopiskt, men alla minns ändå hur det var på den gamla goda fredstiden när inga vampyrmonster (i Falling skies, aliens) härjade och dödade alla hejvilt.
Det var så länge sen som jag läste del ett, Flickan från ingenstans, att jag fick ta en wikipedia recap. Där stod alla karaktärer vackert uppradade och handlingen beskrevs noggrannt, praktiskt som tusan. Det är nämligen en hel del karaktärer att hålla reda på, de dör som flugor också så man får inte fästa sig vid någon för mycket.
Vampyrerna är mer som stora apor som sover hängandes upp och ner på dagen (hej hej fladdermöss), de är extremt starka och våldsamma och smittas genom att bita sitt offer. Det finns tolv urvampyrer. Dessa tolv är ursprungligen tolv inspärrade brottslingar som forskare smittade med det här viruset (som sedan spårade ur blabla, here we are today, oops). Våldtäktsmän, mördare, pedofiler och rånare som nu är alla smittades fäder. De styr alla andra smittade på något slags bisamhälle-sätt. Dör en av de här tolv stryker alla dess följare (kan vara tusentals) med också. Det gäller alltså för våra hjältar att hitta de här tolv och förinta dem, då kommer alla smittade dö och USA kan leva lyckligt i alla sina dagar.
En av de här tolv är dock inte en brottsling utan en liten flicka vid namn Amy, hennes resa fick vi följa i bok ett. Hon spelar så klart en stor roll i denna bok också. Hennes virus har inte utvecklats på det här ondskefulla sättet utan har gjort Amy till någon slags superhjältegudinna, i ett barns kropp.
Ja det låter kanske helt lökigt och rörigt men det som ni egentligen behöver veta är att de här böckerna (som MÅSTE läsas i ordning) är jättebra. Det finns ett djup i historien som gör den till något utöver det vanliga. Karaktärerna, om än många, är fint utmejslade och action råder det ingen brist på.
Den här serien och Marucs Heitz Judas barn är de bästa vampyrromanerna just nu. Det här är alltså inget Twilighttrams, det känns helt överspelat faktiskt.

Night film - Marisha Pessl

Jag höll på att skriva "den här filmen..". Men det är ju ingen film. Det är en bok. Jag har så starka minnesbilder av boken att jag nästan tror att jag har sett den som film. Den handlar mycket om film och ja titeln kanske spelar mitt huvud ett spratt?
Boken kretsar kring en mytisk regissör, en skräckfilmsregissör vid namn Stanislas Cordova och hans dotter Ashley Cordova. I början av boken hittas hon död, till synes har hon begått självmord. Journalisten Scott McGrath, som tidigare skrivit mycket om regissören Cordova, börjar forska i olyckan (?) och dras snart in i en surrealistisk och gravt oroväckande spiral av allehanda galenskap.
Han får snart två väldigt otippade medhjälpare, en ung hemlös tjej och en hemlighetsfull ung man som Scott faktiskt stöter på på olycksplatsen. Deras efterforskningar leder de till Cordovas underliga otillgängliga gods norr om New York, till sinnessjukhus och underjordiska svartklubbar. De frekventerar Cordovafansens krypterade hemsida och försöker söka svar hos Cordovas tidigare skådespelare. Närhelst McGrath läser en artikel om Cordova eller är inne på fansidan så visas detta som faktiska bilder på artiklar och websidor i boken. Mycket tid har lagts av Pessl och hennes formgivare för att foton och artiklar ska se trovärdiga ut.
Boken har beskrivits som en litterär thriller, vilket skulle kunna vara en av mina favoritgenrer. Spänning och smartness, vad mer kan man önska? Man fastnar direkt och även om Cordova verkar vara den mest besynnerliga och smått läskiga regissör jag någonsin har hört talas om (skrämmer han skådespelarna på riktigt, har han faktiskt kvar filmernas miljöer helt orörda i sin stora lada, är han inblandad i svart magi?) så fascinerar han mig något ofantligt och det känns aldrig krystat eller överdrivet.
Till slut kommer McGrath och hans två Watsons så nära sanningen om Ashley och hennes far att alla vittnen han har talat med går upp i rök och hans arkiv över Cordova försvinner efter ett inbrott. Vad är det han håller på att upptäcka?

Jag tyckte att Night film faktiskt var bättre än Pessls hyllade debut Fördjupade studier i katastroffysik (som väl ändå har en snarlik titel med den svenska debutförfattaren Linn Spross bok Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet)

The music of chance - Paul Auster (så jävla bra)

Åh vad härligt det är att vara tillbaka i Austerland. Fast den här boken sneglar nästna mot Kafkaland. Historien blir alltmer absurd och surrealistisk ju fler sidor jag läser.
Boken handlar om Joe Nash som har fått ett stort arv av sin okände far. Han beslutar sig för att säga upp sig från sitt brandmannayrke i Boston, köpa en grann bil och ge sig ut på vägarna i USA. Han kör fram och tillbaka, norrut, söderut, västerut och österut i nästan två år. Ibland gör han avstickare för att hälsa på sin syster, där även hans fyraåriga dotter bor, ibland har han ett kortare förhållande med nån random donna i tjottahejtiville. En dag när hans pengar börjar sina och han har blivit ratad från kvinnan han ville gifta sig med kör han mot New York. På vägarna i New Jersey stöter han på en liftare. En mycket blåslagen ung man vid namn Jack Pozzi ("men kalla mig Jackpot") kliver in i hans bil och in i hans liv. Det visar sig att Pozzi är på väg mot en pokerkväll där han ska möta två oerhört excentriska miljonärer. Pozzi är övertygad om att han kommer att kunna roffa hem storkovan men har ett litet problem, han har just blivit rånad på insatspengarna och nu kommer miljonärerna aldrig släppa in honom i spelet. Nash tar sig en funderare men bestämmer sig nästan genast för att hjälpa grabben med insatsen på 10000 dollar, om han får ta del av vinstpengarna sen. Pengarna är hans sista men han tänker att man får chansa lite för att livet ska bli något att ha.
De beger sig till miljonärerna. De här männen är något utöver det vanliga. Deras absurda specialintressen är nästan lite obehagligt originella. Efter en rundtur i deras ofantligt stora herrgård slår sig männen ner för en pokerkväll som kommer att för alltid förändra deras liv.

Sen kan jag inte berätta mer. Sen börjar den verkliga historien. Herregud vad märkligt allting blir. Kafkaesk är bara förnamnet. Symbolerna och metaforerna haglar och man vill nästan aldrig att boken ska ta slut. Men bara nästan, man vill ju trots allt veta hur det ska gå för Pozzi, Nash och miljonärerna. Slumpen och den fria viljan spelar huvudrollerna och de kufiga miljonärerna visar sig vara allt annat än det Jackpot trodde att de var.

Boken kom ut 1990 och är befriande tekniklös. En av de bästa böckerna jag läst i år faktiskt och den rekommenderas varmt. Synd att den svenska utgåvan är sedan läääänge slutsåld. (Köp den begagnad på Bokbörsen för en billig peng.) Tydligen sändes den som radioföljetong i P1 2002, finns sorgligt nog inte att lyssna på på webben längre.

Lågor av hat - Erin Kelly

Erin Kelly och jag har ett ganska trevligt förhållande till varandra. Hon skriver verkligen inga dussindeckare, men heller inga bladvändare. De är läsvärda, men inga måsten. En lagomförfattare.
Den här boken, Lågor av hat, handlar om hämnd på hög nivå. Hämnd som spänner över flera generationer, som kräver år av planering och en galen hjärna.
Familjen MacBride lever ett väldigt bekvämt överklassliv. Maken är universitetsprofessor och frun jobbar med välgörenhet. Deras barn har också fina trevliga liv. Men under en helg på landet vänds allt upp och ner och dottern Sophies baby försvinner plötsligt.
Sedan tar boken en annan vändning och den hoppar bakåt i tiden. Man får träffa huvudpersonerna för hämnddramat. En märklig liten familj beståendes av en galen anorektisk mamma som aldrig lämnar huset och en smal smal pojke som inte har fått gå i skolan utan fått stanna hemma hos sin alltmer sinnessjuka mor.
Men varför skulle någon egentligen vilja skada familjen MacBride? Vad har de någonsin gjort för att vara elaka, mer än att ha levt ett ovanligt priviligerat liv? Intrigen spelas upp på ett snyggt sätt och överraskningarna är många.

Jag plockade upp den här boken mestadels för att överhuvudtaget ha läst någonting på deckarhyllan på jobbet. Den här våren och sommarens deckarutgivning har fyllts av märkliga svenska debuter som inte väcker det minsta intresse. Nu kan jag i alla fall rekommendera denna.

A great american novel

Superhypad bok i USA. Det pratas om seklets bästa amerikanska roman. Baksidestexten på denna tegelsten får en att nästan ramla baklänges:
"If you took One hundred years of solitude as your mare and Blood Meridian as your stud, then spooked the resulting herd of horses and has the cast of The Wire dress as Comanches and ride them hard through the gates of hell, you'd have some idea"
Nu har jag inte läst Hundra år av ensamhet (ännu, den ligger i min bokhylla, finns nämligen nu som ursnygg excess-utgåva). Jag har däremot både sett The Wire och läst Blood Meridian och hade ganska höga förväntningar på denna bok. Andra lovord som boken har fått är "like Jonathan Franzen but with strong female charachters". Halleda, det låter bara bättre och bättre. 

The son spänner över 200 år och tar sin början i 1800-talets begynnelse i Texas. Boken följer tre generationer ur familjen McCullough. Eli blir som ung pojke tillfångatagen av indianer och växer upp till en rotlös ung man som till slut accepterar Comancherna som sin nya familj. Eli njuter av friheten ute på stäppen. Hans liv bland urinvånarna är de kapitlen som jag uppskattar mest. Meyer har skrivit en grymt ambitiös bok och gjort extrema efterforskningar där allt från pilspetsar, buffeljakt, skaplningsprocesser och sexualliv beskrivs in i minsta detalj och läses med stor behållning. 
Elis son Peter berättar vidare om hur det är att växa upp på en stor ranch, hur boskapsbranschen i Texas alltmer försvinner till förmån för oljan. Hur det är att växa upp i skuggan av sin store far, som i Peters kapitel kallas för Colonel och beskrivs som en patriark som alla lyssnar på och respekterar. Hur Peter aldrig riktigt känner att han hör hemma i Texas och hur han lider av en våldsam händelse som han, hans son och Colonel var med om och som i slutändan fick en hel mexikansk familj att utplånas. 
Den sista berättarrösten är Jeanne Anne McCullough och det är Peters sons, Charles, dotter. Hennes historia är också väldigt intressant. Hennes far vill inte att hon ska ta över ranchen utan skickar iväg henne till norra USA för att gå på internatskola. Hon klarar knappt av en termin innan hon rymmer tillbaka till Texas och till den dammiga och gigantiskt stora och framgångsrika ranchen. Boskapshandeln har nu helt fått stryka på foten till förmån för oljeborrning. Jeanne Anne lider av att aldrig förstås av sina män, älskare, anställda eller äldre släktingar. Hon blir allt ensammare och i vissa utav kapitlen sitter hon närmare 80 år gammal ensam i sitt stora hus och tänker tillbaka på sitt liv. 
De tre berättarrösterna bidrar synnerligen till McCulloughs gripande släkthistoria. Det är skickligt av Meyer att kunna göra deras röster så olika och att få läsaren att bibehålla intresset även när Elis indianliv går mot sitt slut. 
Det är inte bara en släkthistoria utan även en historisk exposé över Texas, hur staten har utvecklats från indianland, hur mexikanarna tog över och hur sedan den vite mannen kom in och skövlade och gjorde Texas till sin stat, hur bufflarna utrotades, hur de inplanterade mustangerna sköts, hur boskapsdjuren tog över de mäktiga grässlätterna för att till slut försvinna helt till förmån för oljepumpar, men hur även de sedan försvann i och med att olja hittades i Mellan Östern. 

Jag saknar dock det poetiska språket och råheten från Blood Meridian, jag saknar de mustiga bifigurerna i The Wire och jag är inte helt nöjd med de kvinnliga karaktärerna även om Jeanne Anne är en sjujäkla kvinna. 
Jag håller kanske inte med om att det här är seklets bästa amerikanska roman men The son har något visst och den är ypperlig läsning. 
The son kommer på svenska på Norstedts i höst. 

Raven girl - Audrey Niffenegger

Man kan bli upphetsad över efterlängtade boksläpp och det blev jag ju med besked när jag läste om Raven girl av Niffenegger. Det jag inte läste mig till då var att det här ju var en bilderbok för barn och inte den där efterlängtade romanen. Men beställt var beställt och jag förväntade mig ändå en tämligen trevlig liten bok.
Boken berättar den lilla historien om en brevbärare som en dag träffar en korpflicka. De bor tillsammans och blir en dag kära och får en människoflicka. Flickan känner sig som en korp och vill helst av allt flyga. Hon träffar en mystisk plastikkirurg som försöker operera om hennes armar och händer till vingar. Bilderna är fantastiskt vackra och stämningsfulla. Söt historia som bara alltmer får mig att längta tills Audrey skriver en ny roman för vuxna. Kom igen nu Audrey!

Mississippi av Hillary Jordan

Den här romanen har en hel del good stuff insprängt mellan sidorna. Man kan säga att det allt kretsar kring och egentligen bokens huvudperson är efterkrigstidens amerikanska söder. Den heta luften, den skitiga leran, de vajande bomullsfälten, den förödande spriten, de med mörk hy och de med vit hy.
Jag kan tänka mig att de som har läst Kathryn Stockets Niceville kommer att känna igen sig i den här boken, jag har inte läst Niceville men föreställer mig ändå att den här boken är mörkare och gräver djupare i människornas psyken och  hjärtan.
Boken följer två starka kvinnor, två lantbrukare och två från kriget hemkomna söner. Den ena familjen är vit och den andra svart. Rasismen är påtaglig och hemsk att tampas med. Laura flyttar ut på landet från stadens rena gator. Hennes man Henry vill bruka jorden och Laura har inte mycket att säga till om. Hap och hans fru Florence arrenderar en del av Henrys jord. De hjälper även till med bomullsskörden och Florence blir en slags hemhjälp hos Laura. Henrys lillebror Jamie kommer hem från kriget, trasig men ändå skimrande och drömsk. Haps son Ronsel kommer också han hem från kriget och måste igen tampas med Söderns rasism, den slapp han i krigets Europa. De här sex människorna är med om mycket tragik innan bokens mycket snabblästa och intressanta sidor är slut. Bra semesterbok och stor behållning. Så sammanfattar jag.

Snöstormen - Vladimir Sorokin

Det här var en märklig bok, inte alls den typ av historia jag hade förväntat mig. Boken är ganska tunn och går snabbt att läsa. Jag fick intrycket av att den skulle vara lite sådär rysk fantasy-aktig (ni vet Lukasjenko, Gluchovskij) men jag jämför den nog hellre med Michail Bulgakov. Smått absurdistisk, plötsligt orealistisk men ack så Ryssrealistisk. Boken A country doctor's notebook av Bulgakov (som nyligen har filmatiserats med Jon Hamm och Daniel Radcliffe) har mycket gemensamt med Snöstormen.
Boken handlar helt enkelt om en doktor som kommer till en liten by på landet. Han behöver därifrån ta sig vidare till en annan ännu mindre by för att ge dem vaccin. Där rasar nämligen en slags pest, en sjukdom som får människor att bli zombies. Han får efter mycket övertalning skjuts med en mannen Harkel. De tar sig fram med hjälp av en självgångare dragen av ett gäng skitsmå hästar. Inte förrän i slutet av boken när hästarna kurar ihop sig i Harkels skägg inser jag hur små de faktiskt är. De möter snöstorm efter snöstorm, men vädret ät det minsta av deras problem. Deras fordon går sönder, de måste laga det med förband. De kör av vägen ideligen, tappar bort vägen i och med vädret, får övernatta hos en galen småväxt mjölnare (mjölnaren sitter ibland på sin frus axel och dricker vodka ur en fingerborg), kör vidare, blir attackerade av vargar, stöter på mystiska vetenskapsmän, blir höga av deras hemmakokade knark, fastnar i näsan på ett lik av en jätte som ligger över vägen och så vidare. Många galna och absurda ting sker under resans gång. I det här fallet stämmer verkligen talesättet att resan är målet. Jag skulle kanske inte kasta den här boken över någon i vild rekommendationslusta men det är en smårolig liten historia som kan vara värd att läsa ändå. Sorokin blev tydligen nominerad till Man Booker Prize förra året och är en av Rysslands mest lästa författare. Jag hade kanske velat utforska hans utgivning en smula mer och se om det finns några godbitar.

Den bästa dagen är en dag av törst - Jessica Kolterjahn

Kolterjahn har inspirerats av Boyes liv. Hon har tagit faktiska händelser från Boyes liv, läst hennes brev och anteckningar och därifrån byggt en roman där man ibland undrar vad som är påhitt och vad som har hänt.
1932 lämnar en olycklig och mörk Boye Stockholm för Berlin. Hon har blivit rekommenderad en psykoanalytiker som kanske kan ta henne ut ur det mörka. Hon hyr ett slitet och kallt rum där hon försöker försörja sig genom att översätta romaner till svenska och skriva en och annan hemsk novell för Svensk damtidning. Hon har det knapert men ger inte upp för att återvända till Stockholm utan inser att den här resan är något hon måste göra och avsluta.
Hon brottas med sina demoner, med sitt gift. Hon dras till kvinnor och det är något samhället och hon själv inte kan tillåta. Hon har nyligen kommit ur ett dåligt ätenskap med Leif Björk och har även haft en stormig affär med tidningsmannen Josef Riwkin. Samtidigt har hon hela tiden dragits till kvinnor och har haft kortare romanser med dessa.
I Berlin går psykoanalysen på tomgång, hon litar inte på sin terapeut. När hon upptäcker kvinnoklubbarna i Berlin och träffar den sköna atenskan Artemis kan hon inte motstå lockelsen i kvinnan och de undangömda festlokalerna. Hon berättar inget för sin terapeut utan avslutar samarbetet för att söka råd hos en ny kvinnlig psykoanalytiker. Denna råder Karin att inte motstå sina demoner, att kanske ska hon avsluta sina heterosexuella förhållanden och istället leva ut sin homosexualitet. Kanske kommer Karin att bli lycklig och bli kvitt giftet då?
Men Karin våndas, hon vill dö, hon är förvirrad. Berlin står inför en omvälvande förändring. Nazismen är i antågande och fastän våren har kommit blir Berlin (och Karin) allt mörkare.
Hon inleder ett förhållande med den unga Margot Hansel och börjar så småningom kanske inse att även hon kan och får vara lycklig.
Det här är den tredje boken av Kolterjahn jag läser och hon börjar utkristalliseras som en stor berättare. Jag har verkligen uppskattat varenda roman jag har läst. Det här är också den andra boken (jag tänker på Nattfjäril) som Kolterjahn hämtar inspiration från en verklig händelse och väver sedan in sin egen fria fantasi för att skapa sin roman. Ock liksom hennes debut Ut ur skuggan utspelar sig denna på 30-talet och tar upp kvinnor som lever i svåra förhållanden med män men som sedan letar sig ur dessa och finner en lesbisk kärlek. Kanske kan Kolterjahn bli Sveriges alldeles egna Sarah Waters?

Två snabbrecensioner

The Sick Rose plockade jag upp på Hamrelius utrensning av engelska storpocketar. Ett format som jag faktiskt avskyr. Mjuk pärm, men mycket styvare än en pocket, och väldigt mycket större. Ett format som är riktigt svårt att hålla i med en hand eller lägga ner på ett bord och hålla nere med bara en hand. Boken vill bara stänga sig hela tiden.
Tidigare har jag läst Grenar av gift (The posion tree) av Erin Kelly och den var habil. Trevligt med en bohemdeckare i universitetsmiljö men spänningen var det inte så mycket med. The Sick Rose har liknande egenskaper. 80-talets gothscen och Londoneska marknader är fina miljöer, liksom den nutida delen av boken som utspelar sig vid en herrgård där en 1500-tals trädgård ska återskapas. Paul hamnar där efter att han måste fly från sitt hem eftersom han ska vittna mot sin bästa vän i en mordrättegång. Louisa arbetar där eftersom hon älskar växter men också eftersom hon inte kan vara i London mer, inte efter vad som hände hennes pojkvän där för 20 år sedan. Louisa och Paul möts och blir ett par, båda två med rätt mörka bakgrunder. Men tja, boken går riktigt långsamt och inte mycket händer alls. Så värst spännande hinner det knappt bli innan ens slutcrescendot raskt är över på fem futtiga sidor. Nja, Erin Kelly, shape it up! (Inte hjäpte det heller att jag läste boken superlångtsamt och väldigt uppdelat, en sida där, en halv sida där, två sidor där, gäsp, den tar aldrig slut).

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist är desto bättre. Inte riktigt lika bra som hennes nya roman Fågelhjärta men inte långt ifrån. Tvillingarna Mary och Anne flyttar in i deras pappas tomma lägenhet över sommaren för att undkomma mammans sorgsna singeltillvaro och för att prova på att leva vuxenliv. Det blir en sommar fylld med dramatik och seanser för att hitta en liten försvunnen flicka. Mary och Anne kan nämligen få kontakt med döda människor. En kvinna får nys om deras egenskaper och övertalar dem att hjälpa henne att hitta en liten flicka som har varit försvunnen ett tag. Samtidigt får Anne vibbar från ett spöke att Marys liv är i fara. Ska hon berätta det hemska för Mary eller ska hon försöka skydda henne i hemlighet. Karaktärerna är galan utmejslade. Man stör sig på envisa, barnsliga Mary och hejar på den lite mer mogna och lugna Anne. Deras relation, eftersom de är enäggstvillingar, är stormig och fruktansvärt nära och jag får rysningar av alla svåra val Anne måste göra för att Mary ska överleva sommmaren. Läs både Kaninhjärta och Fågelbarn i sommar tycker jag!

Hundra balla ställen i Skåne

En boknyhet är att den f a n t a s t i s k a guideboken över Skåne, 100 balla ställen i Skåne har släppts i en ny uppgraderad version. 10 ställen är bortplockade och 10 nya ställen är tillagda. Jag hade turen att få vara med på bokens releasefest på båten Studio Tintin i Malmö (givetvis med i boken som ett av de balla ställena). Kvällen bjöd på öl, chips, tipsrunda med Skånetema, högläsning från boken av författaren Valle Westesson, högtidligt tal av Kalle Lind och sånguppträdande av Kristofer Jonzon och Josefin Johansson. En riktig toppenfest!

Valle Westesson och Kalle Lind

Boken är smart uppdelad i coola ställen, märkliga ställen, kuriotiska ställen, historiska ställen och vackra ställen. Platserna är verkligen utflyktsmål som man inte visste fanns. Exempel på detta är att det finns en takträdgård i Malmö, ett UFO-monument i Ängelholm, grottor på Kullaberg och ett övergivet vikingaland i Skånes-Fagerhult.
Det står även utförliga vägbeskrivningar, både med bil och kollektivtrafik. Boken passar singlar såsom barnfamiljer.
Vi kan titta på uppslaget över Kopparhatten på Söderåsen - Skånes Grand Canyon.

Chansen att få Yellowstone-vibbar är ändå 31% men risken att få svindel är 22%, en avvägning man måste göra. 

Fågelbarn - Christin Ljungqvist

Det här är en utav de obehagligaste romanerna jag har läst tror jag. Den stannar fysiskt kvar i mig och jag har lust att krypa upp i någons famn för tröst och värme. Jag får ett starkt behov av att omge ge mig med människor som jag vet tycker om mig och litar på mig. Jag vill skaka av mig olusten och genast börja läsa en ny bok, en lättsam och oviktig bok. Men det kan jag inte. Jag har inte läst Christin Ljungqvists debut Kaninhjärta och jag vet nu att jag måste läsa den. Jag måste läsa allt av Christin Ljungqvist för jag vill kunna rekommendera hennes böcker till andra läsare. För även om obehaget är starkt och nästan lite skrämmande är det ju naturligtvis ett tecken på att boken är djävulusiskt bra och välskriven. Att kunna förmedla stämningar och känslor så här påtagligt måste tyda på att texten har trängt in i mig och att texten helt enkelt är grym.
I Fågelbarn möter vi Hanna som bor i en villa tillsammans med sin mamma och pappa. Hon har även två äldre bröder, Samuel och Jens. Samuel är ljuset och Jens är det becksvarta mörkret. Men bröderna försvinner och allt är Jens fel, eller Hannas kanske? Hanna har en förmåga att se saker som har skett och hon ser döda själar som vandrar runt omkring oss levande. Hennes mamma blir upprörd när Hanna pratar om sina spöken och vägrar lyssna på henne så Hanna stänger in det i sig själv. Överhuvudtaget lyssnar inte Hannas mamma på henne, hon låtsas som att familjen de lever i är som allas andra och att de får se det positiva i livet. Hannas familj är allt annat än funktionell och det är sveket från föräldrarna som stannar kvar i mig längst. Lögnerna och tystnaden och allt det mörka som bara Hanna bär på, som bara Hanna vet om. Samuel vet också men han kan inte hjälpa henne längre.
Jag hoppas att de positiva recensionerna haglar över Fågelbarn och att boken inte stoppas undan på nån ungdomshylla utan att den ställs fram på podierna närmast ingången och säljer som smör.

I boken Kaninhjärta har Hanna en biroll men annars hänger inte de här två böckerna ihop vad jag kan förstå.

Sharp objects - Gillian Flynn

Modernista släppte förra året Mörka platser av Gillian Flynn (recenserad av mig här). Den titeln imponerade inte direkt på mig, socialrealismen och misären stod mig upp i halsen. Bokbloggarnas överväldigande hyllande av Gillian Flynn var inget jag höll med om men det är också anledningen till att jag än en gång plockar upp en bok av Flynn. Kanske var jag i ett tillfälligt anti-Flynn-mode, kanske var Dark places (som den engelska titeln lyder) en mellanbok. Sharp objects på bokrean fick mig i alla fall att ge henne en andra chans.
Camille jobbar som journalist i Chicago. Efter att två unga flickor blivit mördade i hennes hemstad skickas hon dit för att skriva ett reportage om morden. Camille är en skör själ som nyss blivit utskriven från en psykiatrisk klinik för att ha ristat in ord över hela sin kropp. Hennes chefredaktör ger henne ändå chansen att skriva ett riktigt mustigt knäck. Väl hemma bor hon hos sin extremt kyliga moder i ett stort viktorianskt hus, där även Amma den brådmogna trettonåriga halvsystern bor och Alan den helt anonyme styvfadern. Snart börjar Camille misstänka att morden hon undersöker har att göra med hennes egen barndom.
Även om Camille är en synnerligen komplex figur så är det nog ändå beskrivningen av Camilles mor och halvsyster som rör mig djupast. Halvsystern Amma beter sig hemma som en liten flicka som bara blir nöjd när hon får nya möbler till sitt dockhus. I skolan och ute på stan är hon dock den populära tonåringen som terroriserar sin omgivning med mobbning och flirtar med de äldre killarna. I ett band efter henne hänger några andra tjejer som önskar att de var lika tuffa som Amma.
Camilles mor hymlar inte med faktumet att hon aldrig har älskat Camille, hon förnedrar Camille och talar illa om henne framför andra. Tillsammans blir Camilles mor och Amma fruktansvärt obehagliga figurer.
I Sharp objects är Flynn duktig på att beskriva ett samhälle på glid, klasskillnaderna i byn blir tydliga, fingrar pekas mot suspekta typer stup i kvarten och nyanlända till byn misstänkliggörs.
I det stora hela en bra och spännande roman om gravt dysfunktionella familjer. Gillian Flynn är fortfarande inte tokhyllad av mig men hon är i alla fall numera på plussidan.
I augusti släpper Modernista ännu en titel på svenska, nämligen Flynns senaste Gone girl, den släpps som Kvinna saknad och jag lär väl plocka upp den också.

Så funkar det - väl inte?

Jag har läst en helt fantastisk barnbok igen. Boken heter Så funkar det - väl inte. och är skriven och illustrerad av Johan Thörnqvist. Det här är hans första bok. Illustrationerna är den här bokens styrka. Bilderna är detaljerade, påhittiga, roliga och söta. Boken handlar om att morfar och Miriyam är ute och går i staden och morfar förklarar hur allting funkar, hur hissen funkar, hur kassamaskinen i affären funkar, hur bankomaten funkar och hur lyktstolpen funkar. Det kan vara så att morfar bara hittar på, men det gör ingenting. Morfars påhittighet gör dagen lite roligare. Kan det vara så att det är en elefant som hoppar på en studsmatta som får hissen att gå uppåt? Kan det vara så att det är en liten liten hund som springer efter ett köttben inuti däcket som får bilen att rulla? Det kan vara så det funkar, vem vet? Jag får Farbrorn som inte ville va stor-vibbar av morfar i boken. Det är ju väldigt positivt. Bilderna påminner också mycket om datorspelet Machinarium (som rekommenderas att spela om ni gillar sånt). Titta gärna in på Johan Thörnqvists blogg snarlik.se där fler av de alldeles underbara illustrationerna återfinns.