På långritt genom Europa!

Jag har läst en biografi. Det gör jag nästan aldrig. Några av mina favoritämnen avverkades så det gick bra ändå, Paris, hästar, 20-talet, Europa i allmänhet, stark kvinna och umgänge i konstnärliga och litterära kretsar. Oss håller inga bojor, oss binder inga band (något som Linde och hennes syster ropade under leksamma ritter i barndomen) handlar om Linde Klinkowström-Rosen som föddes 1902 på herrgården Stafsund  i en adelsfamilj i Stockholmstrakten. 1926 beslutar hon sig för att rida ner till Paris för att hälsa på sin syster Thora och hennes man Nils von Dardel. Linde sadlar Castor och ger sig ut på sin första utav sex långritter som hon gör runtom i Europa. Färden bär sedan under de kommande åren av till Rom, Budapest, Bryssel, Berlin och Warszawa. Under resornas gång bor hon på herrgårdar och slott, vännerna och släktingarna till adelsfamiljen Klinkowström hjälper henne med härbärge, tjusiga middagar, stallplatser och hästtävlingar. Men hon bor även hos bönder, på små värdshus och finns det inga rum lediga delar hon mer än gärna spilta tillsammans med Castor. I Paris lever hon bohemliv tillsammans med Thora. I Nils och Thoras ateljé träffar hon Amadeo Modligiano, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Marc Chagall, Pablo Picasso och Georges Braque. Nils von Dardel umgicks också flitigt med Ernest Hemingway och Martha Gelhorn. I Rom träffar Linde ryssar som flytt till Italien och de blir hennes bästa vänner. I de flesta städer provar Linde på 20-talets livliga nattliv men det är ändå på hästryggen hon trivs bäst. Ner genom Europa hälsas hon ofta välkommen av journalister eller kavallerister som behandlar henne som en superstjärna och hyllar henne för hennes mod. Biltrafiken är sparsam och få vägar är asfalterade och naturbeskrivningarna är undersköna.
Linde gör också en strapatsrik biltur genom Europa med sin väninna Eva Dickinson som senare var utrikeskorrespondent i Etiopien och körde ett bilrace helt själv genom Saharas öken.
Linde får nästintill socialistiska värderingar under sitt äventyrliga liv och skriver om hur arbetarklassen och bönderna måste vara stabila och sammansvetsade för att övriga samhällsklasser ska kunna fungera i ett land. Hon skriver dagböcker under hela sitt liv och släpper fem böcker som handlar om ritterma. Hennes sadel, sadelväskor och andra persedlar finns bevarade på Livrustkammaren i Stockholm. Det som gör den här ännu mer underbar är alla bilder och fotografier som visar Linde och Castor i olika sammanhang, under tävlingar, pressuppbåd, på landsvägen eller hemma på Stafsund.
Åh vad jag älskade den här boken. Jag önskar verkligen att jag hade fått leva i Europa på 20-talet och uppleva de olika ländernas vitt skilda natur från hästryggen hade varit fantastiskt.

Paris

Idag flyger jag till Paris för en höstpaus. När jag tittade i bokhyllan var böckerna som utspelar sig i denna romantikens hemstad överrepresenterade. Jag liksom alla andra såg Amelie från Montmartre och blev kär i Paris, några år senare bodde jag ett halvår i Paris och kärleken har hållit i sig.
Au revoir!

Den förtrogne - Hélène Grémillon

Jag läser den andra boken på kort tid som delvis utspelar sig under andra världskriget i Paris. Förra gången var det Andras Lévi i Den osynliga bron. Den här gången är kvinnorna i fokus, kvinnorna, barnen, husorna och mödrarna. Jag funderade faktiskt över det under läsningen av Den osynliga bron, det här hade jag velat läsa fast med en kvinnlig huvudperson. Nu är ju Den förtrogne inte riktigt den romanen, men den kom ganska nära i alla fall.
1975, Paris, Camilles mamma har precis gått bort. Dagarna går och brevinkastet fylls med kondoleansbrev. Camille läser inte allt men en dag får hon ett tjockt brev utan avsändare. När hon öppnar brevet inser hon att det här är något annat än ett vänligt Jag beklagar sorgen, det här är början på en historia som utspelar sig på den franska landsbygden i krigets början. Dagarna går och hon får fler brev från den mystiska avsändaren. Till slut inser hon att breven kanske handlar om henne själv och hennes egen familj.
Boken fokuserar på en kvinnas oerhörda längtan efter barn, något som får henne att begå fruktansvärda handlingar, konsekvenslös i sin målinriktade väg mot moderskapet. Familjer sprids för vinden, liv går inte att rädda, besinningslösa kärlekar slås i spillror, men ett barn ska hon få. Kriget är inte i fokus i den här boken, snarare spelar det sin roll rakt i händerna på den hänsynslösa kvinnan. Det är stundtals otäckt att läsa om denna längtan efter barn men också riktigt spännande.
Det som jag saknar i boken är en riktigt stark kvinna som inte är till synes bindgalen eller nödbedd att vara till lags. Jag får fortsätta leta efter andra världskriget-skildringar med en kvinnliga hjältinna.

Den osynliga bron - Julie Orringer

Det här är Julie Orringers debut. Hon spås bli en lysande stjärna på författarhimlen och med korrekturläsare som Michael Chabon och en debutroman som Den osynliga bron tror jag att håller med.
Den tar sin början 1937 när Andras Lévi som ung blivande arkitektstudent tar tåget från Ungern till Paris. Där ska han studera arkitektur på stipendie (bara ett visst antal judar fick studera på universitet i Ungern och kvoten var redan fylld, därför åkte Lévi till Paris) och sedan återvända till Ungern, leva ett tryggt och stillsamt liv som lysande arkitekt. Redan på tågresan dit när han stiger av tåget i Tyskland för att sträcka på benen ser han tecken på vad som komma skall. Inga judar står det i fönstret på bageriet. Han stiger på tåget igen, glad över att han är på väg till ett kulturälskande och vidsynt Frankrike.
Under Lévis första år i Paris studerar han hårt, lär känna ett gäng lojala och pålitliga vänner, lär sig franska och träffar sitt livs kärlek. Samtidigt vet man ju om att kriget kommer allt närmare, att Europa snart kommer att stå i lågor och att judar kommer att fråntas alla rättigheter. Så man kan inte riktigt glädjas med Lévis framsteg. Så en dag visar det sig att han måste åka tillbaka till Ungern för att förnya sitt studentvisum. Han lämnar Paris, hans älskade kvinna följer också med honom, han är säker på att han kommer att vara tillbaka om några veckor. Så fel han har.
Jag älskar hur allmänbildad man blir av den här boken. Jag älskar att mina historiekunskaper fräschas upp och att jag samtidigt lär mig om arkitekter, olika byggnadsmaterial, arkitekturhistoria och konsthistoria. Orringers research är imponerande. Hon har talat med sina far- och morföräldrar och skrivit ner deras historia. Om Ungerns dubbla roll under kriget, om arbetsläger och franskt vardagsliv. Om kärlek till vänner och bröder som aldrig lämnar en. Om att skaffa barn under brinnande krig. Om att ha tur och lära känna rätt personer som senare kan hjälpa till när liv står på spel. Orringer har inte lämnat något till slumpen, det är också därför boken är på 653 sidor.
Parisdelen i boken är så vacker, så beige och rosaskimrande som Paris ju är, med enstaka bruna fläckar av judeförföljelse. Delen när Lévi har återvänt till Ungern är allt annat än rosaskimrande. Orringer har fångat både glädjen och sorgen i sina släktingars liv och jag är väldigt glad att hon har delat med sig av deras historia på ett så förnämligt sätt. Boken är helt enkelt en fröjd att läsa.