De första tolv - Justin Cronin

Det här är den andra delen i Cronins mastodonttrilogi om vampyrliknande monster i en framtid där USA knappt finns längre. Jag tänker mig att USA i den här boken är som USA i tv-serien Falling skies (som rekommenderas ifall ni inte har sett den). Dystopiskt, men alla minns ändå hur det var på den gamla goda fredstiden när inga vampyrmonster (i Falling skies, aliens) härjade och dödade alla hejvilt.
Det var så länge sen som jag läste del ett, Flickan från ingenstans, att jag fick ta en wikipedia recap. Där stod alla karaktärer vackert uppradade och handlingen beskrevs noggrannt, praktiskt som tusan. Det är nämligen en hel del karaktärer att hålla reda på, de dör som flugor också så man får inte fästa sig vid någon för mycket.
Vampyrerna är mer som stora apor som sover hängandes upp och ner på dagen (hej hej fladdermöss), de är extremt starka och våldsamma och smittas genom att bita sitt offer. Det finns tolv urvampyrer. Dessa tolv är ursprungligen tolv inspärrade brottslingar som forskare smittade med det här viruset (som sedan spårade ur blabla, here we are today, oops). Våldtäktsmän, mördare, pedofiler och rånare som nu är alla smittades fäder. De styr alla andra smittade på något slags bisamhälle-sätt. Dör en av de här tolv stryker alla dess följare (kan vara tusentals) med också. Det gäller alltså för våra hjältar att hitta de här tolv och förinta dem, då kommer alla smittade dö och USA kan leva lyckligt i alla sina dagar.
En av de här tolv är dock inte en brottsling utan en liten flicka vid namn Amy, hennes resa fick vi följa i bok ett. Hon spelar så klart en stor roll i denna bok också. Hennes virus har inte utvecklats på det här ondskefulla sättet utan har gjort Amy till någon slags superhjältegudinna, i ett barns kropp.
Ja det låter kanske helt lökigt och rörigt men det som ni egentligen behöver veta är att de här böckerna (som MÅSTE läsas i ordning) är jättebra. Det finns ett djup i historien som gör den till något utöver det vanliga. Karaktärerna, om än många, är fint utmejslade och action råder det ingen brist på.
Den här serien och Marucs Heitz Judas barn är de bästa vampyrromanerna just nu. Det här är alltså inget Twilighttrams, det känns helt överspelat faktiskt.

Dödsritten - Maggie Stiefvater

Maggie Stiefvater är sådär äckligt begåvad och ung. Hon är född 1981 och har redan kommit med 7 böcker, more to come. Hon har i samband med vampyrhysteri och triologipåbud skrivit böcker om vargar, älvor, kråkor och nu senast hästar. I butiken brukar jag tipsa om hennes böcker till kunder som gillar Twilight eller Hungerspelen.
Hennes senaste roman är något så ovanligt som en hästbok för både tjejer och killar och som har övernaturliga inslag. Den här boken kan gå hem i många läger tror jag.
En gång om året i  slutet av oktober kommer vattenhästarna, Capall Uisce, upp ur havet. De är köttätande monster som kommer upp på land på ön Thisby. Öns stränder och klippor blir plötsligt en livsfarlig plats om en simmande häst plötsligt störtar upp på land och går till attack. Öns modigaste och mest dumdristiga män kämpar om att fånga in och tämja dem, för att sedan rida de i årets stora händelse, Scorpioloppet. Ön Thisby är en dimmig, karg, kall, fuktig och grå historia. Ett litet samhälle finns på ön, de flesta lever som fiskare och det är många som flyttar från ön in till fastlandet för att försöka hitta ett lyckligare och rikare liv. Men det finns också de som älskar Thisby. De som i många generationer har levt på dess klippor och älskar hästarna. Sean Kendrick är en av dem, hans föräldrar är döda och Sean lever för vattenhästarna. Varenda år vinner han loppet. Han lever och andas hästar, han ÄR Thisby. Tjejen Puck Connolly älskar också ön, hon älskar också sin ponny Dove. Hon har aldrig ridit en vattenhäst men just det här året är året då hon kommer att utmana Sean i Scorpioloppet. Vinner hon inte kommer hon förlora sitt hem och sin bror och sin älskade Dove.
Naturligtvis uppstår motvillig men ändock ljuv kärlek mellan Sean och Puck. Varannat kapitel berättas ur deras respektive synvinkel på händelserna fram till loppet. Ska Puck bli den första kvinnan som deltar i loppet? Det finns många farliga män på ön som inte vill ha det så,
Fantasyelementet, capall uisce, beskrivs väl och ger boken en spännande krydda. Vattenhästarna lever i havet hela året, de stinker salt, avlopp, död och fisk, har hemska ögon och är de snabbaste hästarna som existerar. De dundrar fram över marken och dras hela tiden mot havet. Öfolket använder järn, bjällror och röda band för att försöka tämja magin som vattenhästarna ändå besitter. Lyckas man inte tämja de är det risk att man som ryttare drivs ner i havet och dränks när hästen återvänder till de skummande vågorna som ständigt lockar på dem.

Judas barn - Anne Rice får konkurrens

Markus Heitz är tysken som skriver böcker om dvärgar men som nu delvis har sadlat om och tagit sig an vampyrerna istället. Det här är klassiska gammelvampyrer á la Anne Rice och inga fjös-Twilight-töntar.
Boken berättar historien om Scylla som växer upp i 1670-talets Serbien tillsammans med sin mamma. Men hennes mamma tillfångatas och dödas av en osmansk krigare och hennes pappa dyker upp som från ingenstans och ett nytt liv börjar för Scylla. Hennes far är forskare och läkare. Han utbildar Scylla och låter henne studera alla böcker i sitt stora bibliotek. Han lär henne också dissekera lik och forska på blod och livslängd. Snart börjar man misstänka att Scylla far kanske är något mer än en vanlig lärd man.
Man får också följa Scylla i dagens Leipzig där hon både arbetar på ett sjukhus och går loss i wrestlingringen några kvällar i veckan. Hon vinner alltid alla matcher, hon vet alltid när döden är på väg till hennes patienter.
De historiska bitarna där man följer Scylla in i 1700-talet och därmed hennes och faderns forskning är fantastiskt välskrivna. Vi lär oss om de olika typer av vampyrer/blodsugande vålnader som härjar i trakterna av östra Europa. Vi, liksom Scylla lär oss skilja på upirer, umbrae, Judas barn och tenjacer. Markus Heitz har själv forskat och läst gamla legender från Östeuropa och de här namnen på vampyrer härstammar från den tiden.
Scylla får snart veta att inte alla bland Judas barn vill henne väl och hennes antagonist fram till vår tid blir Marek. Scylla har en del häftiga passionerade kärleksförhållanden under sin evinnerligt långa livslängd men de hotas alla av Marek.
Det är spännande, extremt blodigt och jäkligt bra faktiskt. Jag har saknat Anne Rices släktträdslånga vampyrromaner där vampyrerna lever långsamt, länge och liderligt. Judas barn är möjligen en smula mer våldsam och utmålar inte vampyrerna som några romantiska vackra homoerotiska gudar som Rice ibland gör men jag älskar att inte Judas barn enbart utspelar sig i vår tid. Man får även följa en pälshandlare, Viktor von Schwarzhagen som vill veta allt om de olika vampyrerna och följer med ett gäng zingaros (vampyrdödare) när de reser runt från by till by för att hugga huvudet av blodsugare och Viktors historia är minst lika intressant som Scyllas.
Den här boken utkom 2007 och har först nu översatts till svenska. Det är den första boken i en triologi (gäsp, när slutade böcker komma en och en?) där de andra delarna heter Judas son och Judas dotter. Jag vet inte om Coltso kommer att översätta dessa delar också men gärna för mig!

The long earth - Terry Pratchett & Stephen Baxter

Jag älskade Skivvärldens böcker av Pratchett när jag var yngre. Det var fantastiskt bra fantasy och böckerna var sprängfyllda med populärkulturella referenser och humor. Inget av det hittar jag i Pratchetts nya bok, den som han har skrivit tillsammans med Stephen Baxter (en sci-fi författare av rang som jag har noll koll på).
Boken kretsar kring en mekanism som kallas en "stepper". En låda med kretskort, sladdar, strömbrytare och en potatis. Denna lilla tingest gör så att en människa kan förflytta sig till jordens parallella universum. Man kan välja på att ställa in steppern till öst eller väst. Ju fler gånger man trycker på knappen, desto längre bort kommer man från "Datum earth", alltså den jord vi nu befinner oss på. I de parallella världarna finns inga människor, oftast är platsen man hamnar på helt tom förutom vidsträckta ängar, stora skogar, böljande gräs, fågelkvitter och tystnad. Varje människa måste ha en egen stepper, varje gång man använder den blir man illamående och kräks. Sen går det över och man kan vandra omkring i den nya världen utan problem. Järn kan inte transporteras mellan världarna, annars kan allt som man håller i tas med. De parallella världarna börjar snart befolkas och koloniseras av människor som har tröttnat på jordens hets, kommersialism och miljöförstöringar. Låter det komplicerat? Det är bara förnamnet. Det finns även "natural steppers", sådana som kan steppa utan den lilla lådan, dessa ses som freaks eller hjältar. Ett fåtal människor kan inte alls steppa, deras kropp tillåter helt enkelt inte det, familjer slits itu och en motståndsrörelse mot stepparna bildas på jorden.
Boken följer den naturliga stepparen, och en av de första, Joshua. Han får chansen att följa med på en resa som ska utforska hur långt bort man egentligen kan steppa innan man kommer till jordens födelse. Varje steg följer också (på något märkligt sätt) jordens historia. Ju fler steg man tar bort desto närmare kommer man istiden, dinosaurietiden, när jorden var kall och ödslig osv. Joshua och en tibetansk man (i form av ett artificiellt medvetande fångad i en läskautomat) steppar med en zeppelinare längre och längre ifrån Datum Earth, på vägen träffar de grupper av människor som har koloniserat platser, märkliga trolliknande varelser, stora havsodjur och andra naturliga steppare.
Man blir alldeles matt av att försöka förklara den här boken. Jag förstår om ingen blir särskilt sugen på att läsa den här röran. Jag var färdig att ge upp flera gånger. Jag letade efter humorn från Pratchett men hittade inte den på särskilt många ställen, kanske är det bara potatisen i den där lilla stepp-tingeseten som signalerar någon form av skämt.
Nej usch vilket krångligt tråk.

En så kallad stepper.

De utvalda - Tankeläsaren av Kristin Cashore

Jag råkade läsa ut en tunnisbok i torsdagskväll och stod plötsligt utan bok, en titt i hyllan med läsex på jobbet gjorde att jag kvickt snappade åt mig De utvalda - Tankeläsaren.I ett huj hade jag läst ut den också! Den var väldigt bra och spännande, förvånansvärt lätt gled jag tillbaka in i fantasyläsandets fröjd som jag inte har befunnit mig i sedan tidigt högstadium.
Istället för att som i många andra fantasyromaner traggla sig igenom huvudpersonens barndom och uppvaknande till hjältinneroll, kastas man här rakt in i nuet med dunder och brak. På bokens innerpärm visas kartor över riket (klassiskt) och det är sån där fantastymedeltid såklart. Katsa (åh vad likt Katniss!) är född särling. Särlingarna ses ned på men har i sin tur fantastiska gåvor. Det kan innebära att de är exemplariska simmare, kan förutse väder och vind, läsa tankar, etc. Katsa har dödandets gåva, hon vinner alltid alla strider, kan mörda utan att blinka och ingen armé klarar av henne. Hon skickas ut i de olika kungrikena för att utföra kung Randas minsta nyck. Men hon har börjat tröttna på att inte ha en egen vilja. Hon träffar Po, en annan särling och ljuv kärlek med bombastiska känslor och oförutsedda problem uppstår genast. Jag gillar att det är så mycket pang på rödbetan i den här boken. Det behövs ibland när man är inne i en seg läsperiod.
Del två, Monstrets dotter, kommer på svenska i mitten på maj och den har helt andra huvudpersoner än Tankeläsaren, del tre kommer på engelska i början av maj och där får man åter träffa de karaktärer man har lärt känna i den första boken. Snyggt grepp, spänningen är olidlig och sånt tjafs.

The Magician King - Lev Grossman

The Magician King är fortsättningen på The Magicians som kom 2009. Det här är helt enkelt böcker för alla ni som gillar Harry Potter men har blivit lite vuxnare och vill ha mer. Böckerna handlar om Quentin och hans polare som plötsligt en dag kommer in på ett magiskt universitet, Brakebills. De inser att magi finns och i allra högsta grad är något verkligt. De inser också att böckerna de läste som små som handlar om det magiska kungariket Fillory (tänk Narnia) inte bara är påhitt utan att Fillory faktiskt finns. Så i första boken blir Quentin, Janet, Julia och Eliot kungar och drottningar av Fillory. Medans livet i övriga världen fortgår precis som vanligt.
Det här är alla barns dröm, att plötsligt själva befinna sig i Narnia eller faktiskt komma in på Hogwarts. Men nu är ju Quentin och de andra inte barn utan ungdomar i 20-års åldern som dricker öl, har sex, använder iPhones och är uppväxta i Brooklyn, NYC.
Quentin har blivit lite trött på att vara kung i Fillory. Han har allt han kan tänka sig, ett slott, tjänare, mark och pengar. Han har det alldeles för bra. Visst de kan rida ut i den magiska skogen och jaga allehanda magiska harar, hjortar etc men sedan Martin Chatwin försvann i bok 1 finns egentligen inget ont som hotar Fillory längre. Quentin vill ha ett ÄVENTYR! Eller i alla fall hitta en större mening i livet än att ligga på en divan hela dagarna och dricka vin.
Men så en dag märker de att det nog inte står helt rätt till i Fillory, magin börjar bete sig märkligt. Quentin och Julia beger sig ut på Fillorys hav till en avlägsen ö. Väl där inser Quentin att det här är nog äventyret som han letade efter. Det finns en legend om sju gyllene nycklar som är spridda över riket Fillory. Efter att ha hittat den första slungas dock både Julia och Quentin tillbaka till New York och kan inte ta sig tillbaka till Fillory. Nu börjar den desperata vägen tillbaka till Fillory.
Under resans gång får man veta mer och mer om den komplicerade och mörka karaktären Julia och hur hon lärde sig magi på egen hand eftersom hon inte kom in på Brakebills.

Det här är så bra! Harry Potter för vuxna. Audrey Niffenegger skriver på omslaget: “Grossman explores the boundaries between fiction and reality with great imagination.... This is a dark, well-written book that takes the wizard genre into thoughtful places.”
Jag stämmer in i hyllningskören. Alla måste läsa. Slutet på boken är så öppet att jag är övertygad om att det kommer en tredje bok. 

Nattpatrullen - Sergej Lukjanenko

Rysk fantasy håller hög klass. Förra året läste jag Metro 2033 och hänfördes. Moskva är på något sätt magiskt i sig, utan att övernaturliga fenomen behövs, det gör att miljön passar perfekt att fylla med vampyrer, monster, mörka magiker och hamnskiftare.
Nattpatrullen är en serie (såklart, ge mig någon gång en endaste bok som inte är en serie, suck) och den första att bli översätt till svenska. Senare i år kommer del två, Dagpatrullen.
Världen är uppdelat i ont och gott. De goda, Nattpatrullen, jobbar på natten (när de märka krafterna är som starkast), de onda, Dagpatrullen jobbar på dagen. Människorna är intet ont anande om allt detta. De vet inte om att världen kryllar av magiker och vampyrer. Dessa syns/märks nämligen enbart om man går in i Skymningen. Detta är något som alla med magiska krafter, goda eller onda, kan göra. För att upprätthålla balansen mellan gott och ont jobbar Nattpatrullen och Dagpatrullen. Så fort en ond gärning har begåtts, att en människa har mördats med mörka krafter som uppsåt eller att en vampyr har tagit en oskyldig människas liv, utan licens, så får de goda göra en god gärning. Kanske påverka en människa att sluta dricka eller influera en hel by så att inga brott begås under ett dygn.
Anton jobbar i Nattpatrullen som analytiker, hans vanliga uppdrag brukar mest röra sig om att sitta framför en dator och göra efterforskningar eller analysera de mörkas gärningar för att se om något större är på gång. Men nu har Anton börjat få fältuppdrag. Han ska hitta en vampyr som jagar urskillningslöst och utan licens (om någon är registrerad vampyr lever han i regel på donerat blod eller får en licens för att ta ett liv). Han driver omkring i metron för att få upp spåret av vampyren och ser där en kvinna som har ett svart moln virvlande ovanför huvudet. Han inser att någon har kastat en stor förbannelse över henne, men kan inget göra, vampyrjakten kommer först. När han till slut hittar vampyrerna har de hittat ett offer att festa på, en liten kille som verkar ha oanade magiska krafter. Pojken glider in och ut ur Skymningen utan att vara medveten om det själv. Anton har upptäckt en oinititerad magiker. Kampen mellan gott och ont fortsätter.
Det här är riktigt bra. Den dramatiska, eviga fejden mellan gott och ont blandas upp med långa filosofiska diskussioner mellan medarbetarna i Nattpatrullen. Vad är egentligen godhet? Är vi tillräckligt goda för att arbeta för Nattpatrullen?
Jag ser framemot fortsättningen Dagpatrullen där vi istället får Lukjanenkos värld från de mörkas sida. Jag applåderar Coltso och Ersatz som kontinuerligt ger ut utmärkt fantasy från de spännande mörka länderna i öst.