Kemisk ångest i bokform - Miranda July är inte längre charmigt knäpp

Miranda July behöver ingen närmare presentation. Jag har skrivit tidigare om henne här ifall någon är clueless.

The first bad man är Julys första roman och den utkommer på svenska på Brombergs förlag senare i vår. Jag skulle tro att det finns en rätt stor chans att hon kommer att bli intervjuad i Babel. Det här känns som Jessika Gedins kopp te.

Adjektiven som kommer till mig under tiden jag läser boken är störande, olustig, häpnadsväckande men periodvis även rolig och igenkännande. July tar i den här boken upp en hel del märkliga beteende och tabun som får en, som vanligt i Julys texter och verk, att reflektera över ens eget liv och värderingar.
July beskrivs ofta med det engelska ordet quirky. Ordet har en positiv klang och kan väl enklast översättas med knäppt charmig. Den här boken är faktiskt allt annat än det.

The first bad man handlar om Cheryl, en medelålders kvinna som arbetar på ett företag som gör självförsvarsinstruktionsvideos. Hon lever ensam i en pedantisk lägenhet där hon försöker hålla allt på sin plats med en mängd minutiösa rutiner. Hon fantiserar om en relation med en äldre man på jobbet och går hos en terapeut för att råda bot på sin globus hystericus (instängd gråt/klump i halsen). Några arbetskollegor efterlyser en dag någon som kan inhysa deras dotter, Clee, som tillfälligt behöver ett rum att bo i. Clee hamnar till slut hos Cheryl och hela hennes liv vänds upp och ned. Det är fascinerande att följa hur deras allt igenom otroliga och överraskande relation böljar mellan våldsamma utbrott, underordnad subordination, sexuella fantasier, moderliga känslor och likgiltighet. Jag kan inte gå in närmare i detalj på vad som händer för att inte avslöja hur det går.  Jag har aldrig läst något liknande och jag skäms över mina egna reaktioner som pendlar mellan förtjusning och obekvämhet.

Kanske befinner jag mig själv i en personlig förändring som gör att jag drabbas så hårt av boken. Men under hela läsningen känns det som att jag befinner mig i en konstant kemisk ångest. Ni vet den där oklara känslan som kan uppstå dagen efter man har varit ute och druckit en del, man har pratat för högt och för mycket och kanske gjort något knasigt (tror man i alla fall). Dagen efter vill man inte visa sig och så fort ögonblick från gårdagen dyker upp i huvudet ryser man till lite och tänker, aldrig mer, jag ska aldrig bete mig så igen. The first bad man försätter mig i samma sinnesstämning. Jag hoppas på att den där nattens goda sömn ska göra så att allt återgår till det normala igen och jag kan skaka av mig ångesten och gå vidare.
Det här lät ju som en jättejobbig läsupplevelse och ni blir kanske inte alls sugna. Men övervinn olusten och läs för fan. Det blir lite lättare om vi kan dela den där ångesten.

An object of beauty - Steve Martin

Lacey börjar jobba på Sotheby's i New York. Det är tidigt nittiotal och den enda erfarenhet av konst hon har är från konstnärerna hon lägrar i East Village varje helg. Berättaren i boken är Laceys goda vän Daniel. Han dyker då och då upp när Lacey behöver goda råd men egentligen lyssnar hon bara på sig själv och Daniel fortsätter vara betraktaren.
Hon rör sig snabbt uppåt i konstvärlden och får chansen att jobba som assistent på ett av de mest framstående gallerierna på Upper west side. Hon reser till Ryssland för att köpa konst, hon minglar på fester för att knyta kontakter och hon träffar män som blir kära i henne. I början av 2000-talet öppnar hon sitt egna galleri i Chelsea och hon har för gott lämnat bohemlivet i East village när hon köper en flådig lägenhet nära Central Park. Samtidigt som vi följer Laceys spikraka karriär uppåt påverkas hennes liv och konstvärlden av 9/11 och börskraschen i slutet av 2000-talet.
Boken är en redogörelse för konstvärlden i New York under 90- och 2000-talet. Steve Martin vet vad han pratar om eftersom han är en flitig samlare själv (2006 sålde Steve Martin en Edward Hopper-tavla till Sotheby's för 26,8 miljoner dollar).  För att hålla intresset uppe över alla tavlor som beskrivs i boken, som Lacey ser på gallerier, säljer till konstsamlare och pryder sin lägenhet med är boken illustrerad av 20-talet färgbilder på tavlorna i fråga. Att historien är fullsmockad av konstreferenser, både av tavlor och personer, gör att det nästan känns som en minikurs i konsthistoria. Lacey, Daniel och den närmsta kretsen kring henne är naturligtvis påhittade karaktärer men gallerier, konstnärer, gallerister och händelser i konstvärlden är existerande.
Det jag gillar mest med den här boken är dels beskrivningen av konstvärlden. Det är en värld man aldrig besöker, en värld som är långt ifrån ens egna vardagsliv, en värld full av excesser och kunskap. En främmande och lite lockande värld. Dels älskar jag att den utspelar sig i New York. Lacey cyklar uptown och downtown, åker taxi tvärs över Central Park, går en promenad i Chelsea och äter på restaurang på Hotel Carlyle. Allt är platser och referenser jag känner igen och kan föreställa mig.
Lacey är en lite märklig figur. Hon är nästan en bifigur till huvudrollen som spelas av KONSTEN. Hon är kall, beräknande, stridslysten och ambitiös. Hon beskrivs som vacker och intelligent men ändå lyckas inte Steve Martin med att få mig att bry mig om henne, egentligen. Daniel som flimrar förbi ibland verkar vara en mycket mer känslosam och sympatisk ung man men eftersom hans liv inte är i närheten av Laceys dramatiska leverne är det istället Laceys hans bestämmer sig för att nedteckna till den här romanen.
An object of beauty är helt enkelt en njutning för drömmaren, den konstintresserade och New York-fantasten.

Steve Martin har också skrivit novellen Shopgirl som 2005 blev film med Claire Danes, Steve Martin och Jason Schwartzman i huvudrollerna. Den filmen kan ni skippa om ni inte gillar äldre distinguerad herre förför flicka på Saks och visar henne det goda livet yada, yada, yada.

Take this waltz

I kategorin söta små indiefilmer har turen kommit till Take this waltz. Stjärnor som förekommer är Michelle Williams, Sarah Silverman och Seth Rogen. Jag gillar allra mest fägerna i den här filmen. Allt är mättat, färgglatt och piffigt. Söt historia med fin sceongrafi, fina skådespelarinsatser och blåa dörrar.

En superbra film

Nu har jag sett en kalasbra film igen. Även den här utspelar sig i 80-talets England (och Australien) och har Emily Watson i huvudrollen, precis som mitt förra filmtips Appropriate Adult.
Mellan 50- och 70-talet deporterade Storbritannien 130000 barn till Australien. De hade hamnat på barnhem i England, det påstods att deras föräldrar var döda och de sattes på en båt till det varma, soliga Australien. I många fall var inte deras föräldrar döda men de växte upp i tron att de inte hade en familj. För många utav barnen som kom till Australien blev deras nya tillvaro ett helvete, många utnyttjades sexuellt, de fick arbeta under slavlika förhållanden. Margaret Humpreys, socialarbetare, börjar forska i de här historierna. Kan det här verkligen stämma?
Se den! Hugo Weaving är också med (ni vet han från Sagan om ringen). Det är Ken Loachs son Jim Loach som har regisserat.

Miranda July

Miranda July är en utav mina förebilder kan man nästan säga. Hon är en performanceartist, författare och filmare och mest känd för sin film Me and you and everyone we know som kom 2005. Det var då jag upptäckte henne. Filmen är fantastisk, vacker, sorglig, tänkvärd och rolig. Sedan dess har hon kom kommit ut med den underbara novellsamlingen No one belongs here more than you (hemsidan till boken är en söt sak och skriven på Mirandas kylskåp och frys) och i år kommer hennes andra långfilm The Future.

Jag köpte hennes andra bok Learning to love you more för ett par år sen. Boken är ett konstprojekt där Miranda har genom sin hemsida gett människor i uppdrag att göra olika saker och sedan fotograferat dessa. Fotografierna utgör boken. Allt finns även upplagt på Learning to love you more-hemsidan. Uppdragen var sådana som: skriv ett pressmeddelande till en vardaglig händelse, rita nyheterna, ta ett kort med blixt under din säng, lista fem händelser från 1984, fläta någons hår, filma någon som dansar, rita av en scen från en film som får dig att gråta etc. Alla möjliga saker som man brukar och inte alls brukar göra. Boken är underbar och väldigt inspirerande.

Miranda har en hemsida och en blogg där kan man följa hennes konstprojekt. 

I början av 2012 kommer hennes nya bok It chooses you. I den boken träffar Miranda 13 stycken människor som har annonserat i den amerikanska tidningen Penny Saver. Hon frågar de vad det är de vill sälja och varför och får en blick in i 13 slumpmässiga vanliga liv.

The future har svensk premiär i november.

Music Doc resten av veckan!

Jag jobbar med Music Doc resten av veckan. Är du i Malmö eller i närheten i helgen rekommenderar jag att kolla in vårt program.

Torsdag: Musikvideomaraton med Malmöregissörer på Galleri Etikett GRATIS
Fredag: Klubb på Moriskan, vi visar Behrang Miris Hiphop 4 Gaza, en film om Midi, Maxi & Efti, modevisning inspirerat av Midi, Maxi & Efti, sen blir det klubb hela natten lång med två dansgolv. 100.-
Lördag. Vi visar Live in Tokyo, en film om Tokyos undergroundmusicscen i Turning Torso, 100.-
Söndag: Vi visar en dokumentär om Feist som är sådär galet bra som filmer är ibland, efter filmen känner man sig hoppfull och inspirerad, i Johanneskyrkan, 100.-

För fullständigt program och biljettinköp http://www.musicdocmalmo.se

En helg med det bästa! Film, musik och läsning.

Nu åker jag till Way out West ett par dagar.
Jag tar med Himmel över London och kanske Cloud Atlas av David Mitchell, den lilla flipbacken. Jag vill ju inte stå utan bok. Även om jag faktiskt planerar att mest lyssna på musik och titta på film. Tänkte se en dokumentär om Håkan Hellström och på fredag får jag ääääntligen se Las Palmas i sin helhet och sedan den kritikerrosade Apflickorna.
Prince, Fleet Foxes, Pulp, James Blake, Robyn, Kanye West, Little Dragon, nu kommer jag!
Här kommer Prince bästa låt. Ni kan skippa det lökiga skådespeleriet på 1.30, sen börjar låten!

Jane Eyre

Jag såg Jane Eyre. Den har redan filmats 16 gånger tidigare.
1996 gjordes filmen med Charlotte Gainsbourg som Jane, Anna Paquin (ni vet Sookie..) som Jane som barn och William Hurt som Mr Rochester.
2011s version är med Mia Wasikowska som Jane och Michael Fassbender som Mr Rochester.
För det första är boken såå mycket bättre än den här versionen. För det andra är Michael Fassbender alldeles för stilig för att jag ska kunna koncentrera mig på något annat. Och för det tredje gick det lite för lätt..det här med Jane och Mr Rochester, hrm, kanske inte ska avslöja allt, men i boken kändes det som att alla var så osäkra och det fanns så mycket att tolka och Jane funderade så mycket, på sin plats i livet och världen. Här ifrågasätter hon den mansdominerade världen i en enda mening tror jag. Men tja, filmen är ju vacker och Fassbender är ju tittvänlig, så sevärd är den ju. Men alltför Hollywoodifierad för min smak.

Indiefilm från New York

Nu har jag sett två hysteriskt bra filmer.
Den ena heter The Exploding girl och handlar om en tjej som har epilepsi som spenderar sitt sommarlov i New York tillsammans med en killkompis som av en händelse måste bo hemma hos henne. Tjejen spelas av Zoe Kazan och hon är även med i den andra filmen.
Den heter Happythankyoumoreplease och den handlar om en frilansande författare, Sam,  som hittar en pojke i tunnelbanan. Pojken har ingen familj och får bo tillsammans med Sam i ett par dagar. Samtidigt får man följa Sam och dennes vänners kärleksrelationer och livsproblem. UNDERBART. Vad sägs om citatet: Sam you write a lot of short stories, and you seem to be living them as well. I'm kind of ready for a novella.
Sam spelas av Josh Radnor och det är även han som har skrivit manus och regisserat filmen.
Filmer som utspelar sig i New York på sommaren och skildrar jäkligt vita 25-30-ish indiekids är precis vad jag är sugen på just nu. Det är mycket igenkänning och inga direkt överraskningar men ändå galet väl skildrat. Man skrattar och gråter lite också.

Trailer för The Exploding girl. 
Trailer för Happythankyoumoreplease. 

Temple Grandin

På nyårsdagen såg jag fyra filmer. Det är ganska många. Jag läste ingenting. Ni kanske tror att jag harvar på med min Nicole Krauss-bok, men jag har faktiskt läst flera böcker under tiden som inte ska recenseras förrän senare i januari. Men för att inte en bloggtorka ska uppstå, och för att jag ser otroligt mycket film så kommer det nog under 2011 att skrivas om en del film här också.
Jag såg HBO-filmen Temple Grandin. Filmen handlar om den autistiska flickan Temple Grandin som tänker i bilder, går i high school, college och forskar om djurhållning, kor, hästar och bygger en kram-maskin. Filmen är byggd på boken som Temple har skrivit om sitt liv. Det är alltså en verklighetsbaserad film. Temple har betytt hur mycket som helst för autister runt om i världen och för djurhållningen. Mer än hälften av alla slakthus eller kreatursfarmar i USA använder sig av konstruktioner som Temple har ritat, byggt och tänkt ut.
Claire Danes spelar helt fantastiskt och filmen är verkligen visuell, helt enkelt störtsnygg. Julia Ormond spelar hennes mamma, fast under hela filmen trodde jag att det var Juliette Binoche, de är superlika i upsatt hår. Jaja, det var en parantes. Jag tänker inte analysera något mer, jag vill bara tipsa så många som möjligt om att se den här galna filmen som förgyllde min kväll. Googla gärna hug-machine. :)