Böckerna köpta i New York - ett skrytinlägg?

För ganska exakt ett år sedan var jag i New York. Där lämpar bokköp sig oerhört väl. Helst på Strand bookstore, men vem fan bryr sig egentligen, ge mig en bokhandel i New York vilken som helst!

Jag köpte ett par titlar där. Sorgligt nog har de flesta blivit olästa men en del har spisats (spisa skivor är ett uttryck som är vedertaget, kan man även spisa böcker?).

En eftermiddag tillbringade jag i den lilla politiska bokhandeln Blue Stockings. Där försökte jag utröna om det gamla anarkistkollektivet Crimethinc hade släppt något nytt. Det hade de i och för sig, men Contradictionary kändes ändå inte som ett nödvändigt inköp. Istället blev det två serieromaner och en feministnovell. Jag är så förutsägbar.



Jag frågade personalen om de hade några feministiska och politiska kvinnliga seriertecknare som även var roliga, i Liv Strömquists anda, och det hade de ju.
Först plockade de fram Are you my mother? av Alison Bechdel. Ja, DEN Bechdel, från testet. Jag hade ingen aning om att hon var serietecknare. Are you my mother? är tyvärr delvis oläst. Jag har läst en tredjedel ungefär. Boken är en klassisk göra-upp-med-sina-föräldrar-roman med en krydda av psykoanalys och Freud.

Den stora fullträffen blev istället serieromanen Drinking at the movies av Julia Wertz. Julia Wertz ritar serier i precis samma anda som Stina Hjelm. Drinking at the movies påminner otroligt mycket om Stinas senaste bok Mitt dåliga samvete. Wertz är tydligen känd i USA för att ha ritat seriestrippen The Fart Party. Drinking at the movies är hennes första hela serieroman. Den handlar om Julia som flyttar från San Fransisco till New York. Väl där blir hon svinigt olycklig, utfattig, tar olika skitjobb, bor i olika råtthål, får några ragg, tittar på hipsters och dricker öl. Allt är väldigt roligt och väldigt klockrent.

Anna Winberg (fellow bokbranschbekant) tipsade mig om novellen The yellow wallpaper av Charlotte Perkins Gilman en gång. Den inhandlade jag, läste inte. Men den är säkert hur bra som helst. Mitt tredje köp för eftermiddagen blev en annan novell av samma författare, Herland. Undertiteln är helt underbar: A lost feminist utopian novel.
Den här baksidestexten gjorde att den tunna lilla boken var tvungen att följa med mig hem: "On the eve of World War I, three American male explorers stumble onto an all-female society somewhere in the distant reaches of earth. Unable to believe their eyes, they promptly set out to find some men, convinced that, since this is a civilized country...there must be men." Jag föreställer mig att novellen påminner lite om feministklassikern Egalias döttrar.

Nytt från Nanna Johansson i höst!

På Galago till hösten, nytt album av Nanna Johansson.
Roligt? Antagligen. Politiskt? Troligt. Gölligt? Fo sure.

(Djuralbumet med arbetstiteln Naturen är ond som egentligen skulle släppts först kommer att skjutas upp. Det blir feminism till hösten istället.)

Satir, serier och solidaritet

Naturligtvis spenderades en stor del av mässan i Galagos monter, eller rättare sagt lyssnandes till Galagos tecknare. Först pratade Mats Jonsson, Liv Strömquist, Henrik Lange och Robert Nyberg om satir och serier hos Aftonbladet. De kom väl ungefär fram till att det är viktigt att ha en analys och inte bara vara elak för elakhetens skull och att man ska satirisera utifrån sin egen situation. Inte göra satir på felaktigheter eller orättvisor i en religion man inte själv tillhör eller en regim man inte bor i.

 Sen pratade Sara Granér, Mats Jonsson och Liv Strömquist om serier och solidaritet hos ABF. På frågan på vad de hade valt om de var tvungen att välja mellan feminism och solidaritet valde alla tre solidaritet. Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp.

Sen avslutade jag seriefesten med att teckna en dubbelprenumeration på Bang och Galago + 2 valfria böcker ur Galagos utgivning (Henrik Bromanders Smålands mörker och Det är bara lite AIDS av Sara Granér) för enbart 399 kr. Jackpot! 

Död kompis - Simon Gärdenfors

Jag sträckläste Simon Gärdenfors blogg häromveckan. Jag hade en slö dag på jobbet och hade nyligen hört Simons intervju i podcasten Värvet. Simons blogg är ganska underhållande och rolig för det mesta. I min ungdom förekom hans band Las Palmas på en del förfester och jag hade väl kanske inte det bästa intrycket av denna mångsysslande man. 

Bra recensioner hade Död kompis fått och jag plockade upp ett ex från seriehyllan. Jag avgudar estetiken i serierutorna. 80-tal, Nintendo, kawaii med en släng av grafiitti i mer eller mindre glättiga färger. Boken är inbunden med slipin cover och har extratjockt papper som känns megalyxigt att bläddra i. Anledningen till att jag dröjer mig kvar vid designen är att det är den som får högst betyg av mig. Den faktiska handlingen får inte mig att lyfta på ögonbrynen särskilt mycket. Ämnet är väl valt, och utförandet snyggt men jag får inga tårar i ögonen som tydligen många andra har fått. Boken handlar om att Simon miste sin bästa vän i tonåren. Han försöker bearbeta sorgen och går in en djup depression.   Han drömmer ideligen om att hans vän ska komma tillbaka och säga att allt bara var ett dåligt skämt. Rörande ämne, men något saknas, jag blir inte berörd speciellt mycket. Alla problem i boken duttas omkring med, ingenting reds ut på djupet. Kanske störs jag av den bild jag har av den offentliga figur som Simon ändå är med knark, sex och mindre smarta uttalanden på agendan. I don't know. En slipad grafiker är killen ändå!

Maran - Lina Neidestam

Maran är Kolik förlags andra del i serien Femisex, feministisk erotik. Den första kom 2007 och hette Drift, text Liv Strömquist, bild Jan Bielecki.
Maran har tagit 4 år att färdigställa. Lina Neidestam har lagt ner hela sin själ i detta. Det märks eftersom den är så oerhört välgjord och vackert tecknad. Maran är något så ovanligt som erotisk folklore. Huvudpersonen Nora hyr en stuga på landet för att få lugn och ro och äntligen skriva den där romanen hon har inom sig. Väl där börjar hon få återkommande märkliga drömmar. Hon inser också snart att hon inte alls kan sitta där och skriva, hon får inte ur sig ett enda ord. Men hon blir ändå inspirerad av litteraturen som har lämnats kvar i stugan där hon bor. Huldran av Dan Andersson, Gösta Berlings saga av Lagerlöf. Hon börjar skriva erotiska versioner av dessa praktverk och detta skildras också i dramatiska och explicita serierutor.
Maran är bra, underhållande, snygg som fan och sexig. Om ni tycker de här bilderna här ovan är vågade så kan ni klicka här. Det skvätter kroppsvätskor, rumpor guppar, kukar står och snippor slickas. Träskmonster, Näcken, vargar, munkar, häxor, skogsrån, karvade män av trä, alla får de komma till i det här albumet. Men vafan, vi är alla ganska snuskiga och lite sex och män som objektifieras i serier har ingen dött av.
Det här kanske är porr i viss bemärkelse men låt det då vara det. Och låt inte bara tjejerna läsa det här albumet, killarna kommer bli minst lika tända.

Rim & reson - en julkalender i seriernas tecken

SVT har slagit på stora serietrumman i jul! Tillsammans med serietecknarna Liv Strömquist, Sara Granér, Nina Hemmingsson, Martin Kellerman, Jan Stenmark och Ulf Lindkvist har de skapat en julkalender. 24 st serier har blivit 24 st kortfilmer som man kan följa ända fram till jul.
Jag tror inte att det kommer att sändas på tv utan bara på webben. Här är hemsidan där allt händer.

Mats kamp är allas kamp, en fempoängare till kamp

Istället för att läsa Knausgårds kamp (jag skaaaa läsa, sen, i framtiden) så läser jag Mats kamp. Det här är uppföljaren till Mats två tidigare självbiografiska serieromaner Hey Princess och Pojken i skogen. Nu har Mats stadig flickvän och de skaffar barn. Innan de tar det beslutet listar de dock envetet FÖR och MOT. De flyttar till en större lägenhet, de får nya jobb, de förlorar vänner och försöker helt enkelt klara av det där livspusslet. Hur kombinerar man barn och ett oregelbundet arbete på Galago? Varför ska man egentligen bo i en skitstor loftliknande lägenhet i Stockholms innerstad när man kan bo utanför Kramfors för nästan inga pengar alls?
Mats Jonsson beskriver det här livet så in i helvete väl. Även om man själv kanske inte är i samma position så känner man ändå igen sig. Samtidigt kritiserar Mats samhället vi lever i, konsumtionskulturen, nedskärningarna i den offentliga sektorn och de mammainriktade "skaffa barn"-böckerna.
Urbra helt enkelt. Jag sträckläste på en dag. Även om boken är skriven utifrån ett mans- och pappaperspektiv är det ändå ett gravt mänskligt perspektiv som Mats ritar fram här. Ge den här till alla dina vänner i 27-40års åldern. Bara gör det!

Ja till Liv! - Liv Strömquist

Hur skulle Liv följa upp megaframgångarna med Prins Charles känsla? Jo med ett eget alfabet. A för arbetslinjen, F för fundamentalism, J för Jihad-Jane, M för manshoror, S för Simpsons, W för Winehouse etc. Liv filosoferar över varför barn är som kristdemokrater, varför moderater i framtiden kommer att ha dött ut, varför alla gillar Duffy mer än Amy Winehouse och varför sossarna bara inte förbjuder all miljöfarlig skit PRONTO! 

Många utav de här serierna har tidigare publicerats i Galago, som almanackar och vissa tankegångar känns igen från Livs krönikor i Tankesmedjan, några få guldkorn är helt nya. Men som flitigt Liv-fan är det inte många serier här som jag inte tidigare har läst eller sett. Vilket är lite tråkigt för mig. Men alla ni andra där ute som älskade Prins Charles känsla måste ju såklart läsa Ja till Liv! Ni kommer inte att bli besvikna, ni kommer att skratta högt, bli allmänbildade och arga. Ni kommer att tvinga alla era vänner att läsa albumet och önska att Liv var statsminister. 

Jag vill såklart slå ett slag för de något bortglömda albumen Hundra procent fett (med nytt svart fräsigt omslag) och Einsteins fru som är så roliga och smarta att man ramlar av stolen. 

Jag säger Ja Ja Ja till Liv!

Kan även slänga in ett snabbt högt betyg till Malmö Stadsteaters uppsättning av Prins Charles känsla som jag var och såg häromkvällen. Sara Giese har lyckats utmärkt med att överföra serierutorna till scen. Lite sång, lite dans, lite cool smartness, lite trams!

Vi håller på med en viktig grej - Sara Hansson

Sara Hansson har släppt ett nytt seriealbum. Sara är 11 år och upptäcker en kväll framför tvn bandet Spice Girls. Dagen efter blir hon kompis med Rebecka (Rebbe) som har deras skiva. Sara och Rebbe blir bästisar, delar ett vänskapshalsband, sminkar sig, gör en dans till en Spice Girls-låt, sover över hos varandra, hatar sin föräldrar, är oroliga för att deras mammor ska dö,  ringer Heta Linjen från en telefonkiosk (!), hatar skolplikt och kallar killarna i skolan för CP.
Så jäkla 90-tal! Skitbra är det, H Ö G igenkänningsfaktor för alla som gick i mellanstadiet på 90-talet. Bäst är:
Läraren: "Du kan sitta bredvid Max i bussen"
Max: "Jag tänker inte sitta breve nån jävla tjej"
Sara: "Tror du jag vill sitta breve dig ditt CP!!"
Läraren: "Så säger man inte, CP är en sjukdom"
Sara: Jaha, är TJEJ också en sjukdom???"

Inte riktigt lika knivskarpt som Liv Strömquist eller Sara Granér, men på god väg.

Lyssna även på Sara Hansson i Tankesmedjan i P3.

Liv Strömquist

Jag glömde att skriva att jag även har läst Liv Strömquists nya seriealbum Prins Charles känsla. Livs serier är skitroliga, arga och galet intelligenta. Den första utav Livs böcker jag läste var Einsteins fru. En dag i bokhandeln i Helsingborg hade jag sjukt tråkigt, inget att göra och framförallt inga kunder. Jag plockade på mig en bok från seriehyllan och började bläddra i den. Sen kunde jag inte sluta. Jag stod i kassan, satte mig ner i infodisken, läste och bläddrade. Tills boken var slut. Jag visade mina kollegor, kom, läs det här! Smart va? Roligt va? Jag kommer ihåg att jag mailade Liv samma dag och berättade om min Strömquist-eftermiddag. Hon blev glad såklart. Man kan tydligt se en utveckling i tre utav Livs böcker. I Hundra procent fett var hon rolig och smart, i Einsteins fru var hon rolig och utbildande, i Prins Charles känsla är hon rolig och erbjuder läsaren en doktorsexamen i sociologi och feminism. Mer och mer politik, fler och fler sociologiverk angivna som källor. Men fortfarande sjukt kul. Man känner sig smart när man läser, man säger, jaaa såhär är det ju, herregud så här är det, och vi bara accepterar det. Hennes fokus i Prins Charles känsla ligger på relationer och på heterosexuell kärlek. Varför är kärleken som en religion? Förr var Gud svaret på allt, numera är kärleken det största och finaste som finns. Hur blev det så? Glöm inte bort att det är ett seriealbum jag pratar om. Jag tror att jag i en intervju med Liv hörde att hon sa att om texten är för allvarlig kan man lätta upp med en rolig bild och tvärtom.
Läs Liv och förundras! Läs Liv och gapskratta!

Eller lyssna på Liv i Tankesmedjan varje måndag och torsdag.