Stål - Silvia Alvallone

1. Jävligt omtalad debutroman om den heta italienska stålstaden som ligger på fastlandet, utanför dess kust guppar ön Elba dit turisterna och de rika italienarna åker för att förlusta sig. Staden är fylld av arbetslöshet, smält stål, strippor, män som knarkar för att döva sig, män som slår sina fruar, ungdomar som åker moppar, enögda skabbiga katter, flickor som håller på att bli kvinnor och en längtan bort bort till ett bättre liv.
2. Francesca och Anna är bästa vänner här. De är fjorton år och håller på att växa upp till vackra unga kvinnor. Men än så länge låser de in sig på badrummet, sminkar sig och mimar i spegeln till Rythm is a dancer. De håller handen på väg till stranden, de har en hemlig lekplats som bara de vet om, de gör allt allt allt tillsammans. En dag ska de också få komma till ön Elba eller till Rom, eller Milano.
3. Flickornas familjer är väldigt olika. Vi får följa Alessio, Annas bror, som arbetar på stålverket och trånar efter sin ungdomskärlek Elena. Vi får följa Sandra, Annas mor, som är fackligt ansluten och delar ut flygblad och har ett arbete. Vi får följa Rosa, Francescas mamma, som är hemmafru och blir misshandlad av sin slashas till man. Vi får följa Mattia, Christiano och de andra pojkarna som trånar efter Anna och Francesca.
4. Kommer de vara vänner för alltid? Kommer de att lämna staden?

Är det här bra? Ja det är jättebra. Det är hett, dammigt, hemskt, rörande, sexigt och extremt fint skrivet.

De första tolv - Justin Cronin

Det här är den andra delen i Cronins mastodonttrilogi om vampyrliknande monster i en framtid där USA knappt finns längre. Jag tänker mig att USA i den här boken är som USA i tv-serien Falling skies (som rekommenderas ifall ni inte har sett den). Dystopiskt, men alla minns ändå hur det var på den gamla goda fredstiden när inga vampyrmonster (i Falling skies, aliens) härjade och dödade alla hejvilt.
Det var så länge sen som jag läste del ett, Flickan från ingenstans, att jag fick ta en wikipedia recap. Där stod alla karaktärer vackert uppradade och handlingen beskrevs noggrannt, praktiskt som tusan. Det är nämligen en hel del karaktärer att hålla reda på, de dör som flugor också så man får inte fästa sig vid någon för mycket.
Vampyrerna är mer som stora apor som sover hängandes upp och ner på dagen (hej hej fladdermöss), de är extremt starka och våldsamma och smittas genom att bita sitt offer. Det finns tolv urvampyrer. Dessa tolv är ursprungligen tolv inspärrade brottslingar som forskare smittade med det här viruset (som sedan spårade ur blabla, here we are today, oops). Våldtäktsmän, mördare, pedofiler och rånare som nu är alla smittades fäder. De styr alla andra smittade på något slags bisamhälle-sätt. Dör en av de här tolv stryker alla dess följare (kan vara tusentals) med också. Det gäller alltså för våra hjältar att hitta de här tolv och förinta dem, då kommer alla smittade dö och USA kan leva lyckligt i alla sina dagar.
En av de här tolv är dock inte en brottsling utan en liten flicka vid namn Amy, hennes resa fick vi följa i bok ett. Hon spelar så klart en stor roll i denna bok också. Hennes virus har inte utvecklats på det här ondskefulla sättet utan har gjort Amy till någon slags superhjältegudinna, i ett barns kropp.
Ja det låter kanske helt lökigt och rörigt men det som ni egentligen behöver veta är att de här böckerna (som MÅSTE läsas i ordning) är jättebra. Det finns ett djup i historien som gör den till något utöver det vanliga. Karaktärerna, om än många, är fint utmejslade och action råder det ingen brist på.
Den här serien och Marucs Heitz Judas barn är de bästa vampyrromanerna just nu. Det här är alltså inget Twilighttrams, det känns helt överspelat faktiskt.

Night film - Marisha Pessl

Jag höll på att skriva "den här filmen..". Men det är ju ingen film. Det är en bok. Jag har så starka minnesbilder av boken att jag nästan tror att jag har sett den som film. Den handlar mycket om film och ja titeln kanske spelar mitt huvud ett spratt?
Boken kretsar kring en mytisk regissör, en skräckfilmsregissör vid namn Stanislas Cordova och hans dotter Ashley Cordova. I början av boken hittas hon död, till synes har hon begått självmord. Journalisten Scott McGrath, som tidigare skrivit mycket om regissören Cordova, börjar forska i olyckan (?) och dras snart in i en surrealistisk och gravt oroväckande spiral av allehanda galenskap.
Han får snart två väldigt otippade medhjälpare, en ung hemlös tjej och en hemlighetsfull ung man som Scott faktiskt stöter på på olycksplatsen. Deras efterforskningar leder de till Cordovas underliga otillgängliga gods norr om New York, till sinnessjukhus och underjordiska svartklubbar. De frekventerar Cordovafansens krypterade hemsida och försöker söka svar hos Cordovas tidigare skådespelare. Närhelst McGrath läser en artikel om Cordova eller är inne på fansidan så visas detta som faktiska bilder på artiklar och websidor i boken. Mycket tid har lagts av Pessl och hennes formgivare för att foton och artiklar ska se trovärdiga ut.
Boken har beskrivits som en litterär thriller, vilket skulle kunna vara en av mina favoritgenrer. Spänning och smartness, vad mer kan man önska? Man fastnar direkt och även om Cordova verkar vara den mest besynnerliga och smått läskiga regissör jag någonsin har hört talas om (skrämmer han skådespelarna på riktigt, har han faktiskt kvar filmernas miljöer helt orörda i sin stora lada, är han inblandad i svart magi?) så fascinerar han mig något ofantligt och det känns aldrig krystat eller överdrivet.
Till slut kommer McGrath och hans två Watsons så nära sanningen om Ashley och hennes far att alla vittnen han har talat med går upp i rök och hans arkiv över Cordova försvinner efter ett inbrott. Vad är det han håller på att upptäcka?

Jag tyckte att Night film faktiskt var bättre än Pessls hyllade debut Fördjupade studier i katastroffysik (som väl ändå har en snarlik titel med den svenska debutförfattaren Linn Spross bok Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet)

Jag har den nya Marisha Pessl i min hand!

Jag fick ett brev på posten. På avin stod det fr. Tyskland. Där håller min förlagskontakt på Random House till. Jag gillar henne. Hon skickade mig nämligen ett förhandsexemplar av Marisha Pessls nya litterära thriller/snackis/bombnedslag till bok, Night film. Pessls bok är på 600 sidor och på baksidan står det inte vad boken handlar om utan där beskrivs bokens marknadsplan med kampanjer och grejer, hmm, osexigt, men jag bortser från det. Jag ångrar lite att jag är mitt uppe i 700 sidor lång vampyrroman just nu, men snaaaart är det Pessls tur.

The music of chance - Paul Auster (så jävla bra)

Åh vad härligt det är att vara tillbaka i Austerland. Fast den här boken sneglar nästna mot Kafkaland. Historien blir alltmer absurd och surrealistisk ju fler sidor jag läser.
Boken handlar om Joe Nash som har fått ett stort arv av sin okände far. Han beslutar sig för att säga upp sig från sitt brandmannayrke i Boston, köpa en grann bil och ge sig ut på vägarna i USA. Han kör fram och tillbaka, norrut, söderut, västerut och österut i nästan två år. Ibland gör han avstickare för att hälsa på sin syster, där även hans fyraåriga dotter bor, ibland har han ett kortare förhållande med nån random donna i tjottahejtiville. En dag när hans pengar börjar sina och han har blivit ratad från kvinnan han ville gifta sig med kör han mot New York. På vägarna i New Jersey stöter han på en liftare. En mycket blåslagen ung man vid namn Jack Pozzi ("men kalla mig Jackpot") kliver in i hans bil och in i hans liv. Det visar sig att Pozzi är på väg mot en pokerkväll där han ska möta två oerhört excentriska miljonärer. Pozzi är övertygad om att han kommer att kunna roffa hem storkovan men har ett litet problem, han har just blivit rånad på insatspengarna och nu kommer miljonärerna aldrig släppa in honom i spelet. Nash tar sig en funderare men bestämmer sig nästan genast för att hjälpa grabben med insatsen på 10000 dollar, om han får ta del av vinstpengarna sen. Pengarna är hans sista men han tänker att man får chansa lite för att livet ska bli något att ha.
De beger sig till miljonärerna. De här männen är något utöver det vanliga. Deras absurda specialintressen är nästan lite obehagligt originella. Efter en rundtur i deras ofantligt stora herrgård slår sig männen ner för en pokerkväll som kommer att för alltid förändra deras liv.

Sen kan jag inte berätta mer. Sen börjar den verkliga historien. Herregud vad märkligt allting blir. Kafkaesk är bara förnamnet. Symbolerna och metaforerna haglar och man vill nästan aldrig att boken ska ta slut. Men bara nästan, man vill ju trots allt veta hur det ska gå för Pozzi, Nash och miljonärerna. Slumpen och den fria viljan spelar huvudrollerna och de kufiga miljonärerna visar sig vara allt annat än det Jackpot trodde att de var.

Boken kom ut 1990 och är befriande tekniklös. En av de bästa böckerna jag läst i år faktiskt och den rekommenderas varmt. Synd att den svenska utgåvan är sedan läääänge slutsåld. (Köp den begagnad på Bokbörsen för en billig peng.) Tydligen sändes den som radioföljetong i P1 2002, finns sorgligt nog inte att lyssna på på webben längre.

Lågor av hat - Erin Kelly

Erin Kelly och jag har ett ganska trevligt förhållande till varandra. Hon skriver verkligen inga dussindeckare, men heller inga bladvändare. De är läsvärda, men inga måsten. En lagomförfattare.
Den här boken, Lågor av hat, handlar om hämnd på hög nivå. Hämnd som spänner över flera generationer, som kräver år av planering och en galen hjärna.
Familjen MacBride lever ett väldigt bekvämt överklassliv. Maken är universitetsprofessor och frun jobbar med välgörenhet. Deras barn har också fina trevliga liv. Men under en helg på landet vänds allt upp och ner och dottern Sophies baby försvinner plötsligt.
Sedan tar boken en annan vändning och den hoppar bakåt i tiden. Man får träffa huvudpersonerna för hämnddramat. En märklig liten familj beståendes av en galen anorektisk mamma som aldrig lämnar huset och en smal smal pojke som inte har fått gå i skolan utan fått stanna hemma hos sin alltmer sinnessjuka mor.
Men varför skulle någon egentligen vilja skada familjen MacBride? Vad har de någonsin gjort för att vara elaka, mer än att ha levt ett ovanligt priviligerat liv? Intrigen spelas upp på ett snyggt sätt och överraskningarna är många.

Jag plockade upp den här boken mestadels för att överhuvudtaget ha läst någonting på deckarhyllan på jobbet. Den här våren och sommarens deckarutgivning har fyllts av märkliga svenska debuter som inte väcker det minsta intresse. Nu kan jag i alla fall rekommendera denna.

Dystopier i nyutgåva

Norstedts har släppt två nyutgivna klassiker i tjusiga pocketutgåvor. Just de här två titlarna blandar jag alltid ihop. I Fahrenheit 451 bränner de böcker och i Slakthus 5 bombar de Dresden. Så kan man tänka.

A great american novel

Superhypad bok i USA. Det pratas om seklets bästa amerikanska roman. Baksidestexten på denna tegelsten får en att nästan ramla baklänges:
"If you took One hundred years of solitude as your mare and Blood Meridian as your stud, then spooked the resulting herd of horses and has the cast of The Wire dress as Comanches and ride them hard through the gates of hell, you'd have some idea"
Nu har jag inte läst Hundra år av ensamhet (ännu, den ligger i min bokhylla, finns nämligen nu som ursnygg excess-utgåva). Jag har däremot både sett The Wire och läst Blood Meridian och hade ganska höga förväntningar på denna bok. Andra lovord som boken har fått är "like Jonathan Franzen but with strong female charachters". Halleda, det låter bara bättre och bättre. 

The son spänner över 200 år och tar sin början i 1800-talets begynnelse i Texas. Boken följer tre generationer ur familjen McCullough. Eli blir som ung pojke tillfångatagen av indianer och växer upp till en rotlös ung man som till slut accepterar Comancherna som sin nya familj. Eli njuter av friheten ute på stäppen. Hans liv bland urinvånarna är de kapitlen som jag uppskattar mest. Meyer har skrivit en grymt ambitiös bok och gjort extrema efterforskningar där allt från pilspetsar, buffeljakt, skaplningsprocesser och sexualliv beskrivs in i minsta detalj och läses med stor behållning. 
Elis son Peter berättar vidare om hur det är att växa upp på en stor ranch, hur boskapsbranschen i Texas alltmer försvinner till förmån för oljan. Hur det är att växa upp i skuggan av sin store far, som i Peters kapitel kallas för Colonel och beskrivs som en patriark som alla lyssnar på och respekterar. Hur Peter aldrig riktigt känner att han hör hemma i Texas och hur han lider av en våldsam händelse som han, hans son och Colonel var med om och som i slutändan fick en hel mexikansk familj att utplånas. 
Den sista berättarrösten är Jeanne Anne McCullough och det är Peters sons, Charles, dotter. Hennes historia är också väldigt intressant. Hennes far vill inte att hon ska ta över ranchen utan skickar iväg henne till norra USA för att gå på internatskola. Hon klarar knappt av en termin innan hon rymmer tillbaka till Texas och till den dammiga och gigantiskt stora och framgångsrika ranchen. Boskapshandeln har nu helt fått stryka på foten till förmån för oljeborrning. Jeanne Anne lider av att aldrig förstås av sina män, älskare, anställda eller äldre släktingar. Hon blir allt ensammare och i vissa utav kapitlen sitter hon närmare 80 år gammal ensam i sitt stora hus och tänker tillbaka på sitt liv. 
De tre berättarrösterna bidrar synnerligen till McCulloughs gripande släkthistoria. Det är skickligt av Meyer att kunna göra deras röster så olika och att få läsaren att bibehålla intresset även när Elis indianliv går mot sitt slut. 
Det är inte bara en släkthistoria utan även en historisk exposé över Texas, hur staten har utvecklats från indianland, hur mexikanarna tog över och hur sedan den vite mannen kom in och skövlade och gjorde Texas till sin stat, hur bufflarna utrotades, hur de inplanterade mustangerna sköts, hur boskapsdjuren tog över de mäktiga grässlätterna för att till slut försvinna helt till förmån för oljepumpar, men hur även de sedan försvann i och med att olja hittades i Mellan Östern. 

Jag saknar dock det poetiska språket och råheten från Blood Meridian, jag saknar de mustiga bifigurerna i The Wire och jag är inte helt nöjd med de kvinnliga karaktärerna även om Jeanne Anne är en sjujäkla kvinna. 
Jag håller kanske inte med om att det här är seklets bästa amerikanska roman men The son har något visst och den är ypperlig läsning. 
The son kommer på svenska på Norstedts i höst. 

Gillian Flynn nytt

Gillian Flynns senaste bok Gone girl kommer att bli film. David Fincher (Seven, Social Network, Fight club) ska regissera och Ben Affleck ska spela huvudrollen. Den kvinnliga huvudrollen är däremot inte bestämd än.
Mitt förhållande till Gillian Flynn är lite komplicerat. Sällan har väl en författare blivit så genomhyllad som Flynn på landets bokbloggar. Själv har jag läst Dark places och Sharp objects, varav den senare var betydligt mer i min smak. Dark places hade jag så skyhöga förväntningar på att det nog var omöjligt att dessa skulle infrias.
Nu i slutet av juli kommer Mörka platser på svensk pocket och jag kan tipsa sugna läsare redan nu att den kommer bara att kosta en spottstyver på Akademibokhandeln.

Raven girl - Audrey Niffenegger

Man kan bli upphetsad över efterlängtade boksläpp och det blev jag ju med besked när jag läste om Raven girl av Niffenegger. Det jag inte läste mig till då var att det här ju var en bilderbok för barn och inte den där efterlängtade romanen. Men beställt var beställt och jag förväntade mig ändå en tämligen trevlig liten bok.
Boken berättar den lilla historien om en brevbärare som en dag träffar en korpflicka. De bor tillsammans och blir en dag kära och får en människoflicka. Flickan känner sig som en korp och vill helst av allt flyga. Hon träffar en mystisk plastikkirurg som försöker operera om hennes armar och händer till vingar. Bilderna är fantastiskt vackra och stämningsfulla. Söt historia som bara alltmer får mig att längta tills Audrey skriver en ny roman för vuxna. Kom igen nu Audrey!

Birgitta Stenberg till Malmö

Den 29 maj anordnar Moriska Paviljongen Samtal med Birgitta Stenberg. Om ni har möjlighet så måste ni helt enkelt gå på det. Birgitta Stenberg har levt ett makalöst intressant liv och är en heltigenom vettig person. Jag läste boken Kärlek i Europa i höstas när jag var i Paris och Berlin och det var ju passande. Boken tar upp en intressant tid i Europa (50-talet) och man får följa Birgittas grandiosa liv med filosofiska diskussioner och möten med dåtidens stora författare som krydda. Jag ser också att böckerna Kärlek i Europa och Alla vilda har återutgetts i granna pocketutgåvor. De kan man köpa för en billig peng om man går till Moriskan.
(Bonustips: Dagen innan är det Nina Björk och Linda Skugge som samtalar på Moriskan.)

Mer information och biljetter här.

Mississippi av Hillary Jordan

Den här romanen har en hel del good stuff insprängt mellan sidorna. Man kan säga att det allt kretsar kring och egentligen bokens huvudperson är efterkrigstidens amerikanska söder. Den heta luften, den skitiga leran, de vajande bomullsfälten, den förödande spriten, de med mörk hy och de med vit hy.
Jag kan tänka mig att de som har läst Kathryn Stockets Niceville kommer att känna igen sig i den här boken, jag har inte läst Niceville men föreställer mig ändå att den här boken är mörkare och gräver djupare i människornas psyken och  hjärtan.
Boken följer två starka kvinnor, två lantbrukare och två från kriget hemkomna söner. Den ena familjen är vit och den andra svart. Rasismen är påtaglig och hemsk att tampas med. Laura flyttar ut på landet från stadens rena gator. Hennes man Henry vill bruka jorden och Laura har inte mycket att säga till om. Hap och hans fru Florence arrenderar en del av Henrys jord. De hjälper även till med bomullsskörden och Florence blir en slags hemhjälp hos Laura. Henrys lillebror Jamie kommer hem från kriget, trasig men ändå skimrande och drömsk. Haps son Ronsel kommer också han hem från kriget och måste igen tampas med Söderns rasism, den slapp han i krigets Europa. De här sex människorna är med om mycket tragik innan bokens mycket snabblästa och intressanta sidor är slut. Bra semesterbok och stor behållning. Så sammanfattar jag.

Books as thick as bricks!

En tegelstensutmaning har cirkulerat bland bokbloggarna. Jag hoppar på.

1. Visa upp de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du har läst.
2. Visa upp de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du inte har läst.

Jag har märkt att det är en hel del samma titlar som återkommer bland bloggarna. Så även hos mig. Vi kan väl börja med de fem som jag faktiskt har läst. En spännande detalj är att tre utav böckerna läste jag under samma ettårsperiod där jag pendlade från Malmö till Köpenhamn dagarna i ända. Tågåkning lämpar sig mycket väl för tegelstensläsning. 

1. Shantaram av Gregory David Roberts, 942 sidor

En pendlingsbok. Den här boken känner väl alla till. Australiensisk fånge rymmer till Indien, har filosofiska diskussioner med indiska maffiagubbar, röker på, involveras i nya brott, lever i slummen där han öppnar en läkarmottagning och det händer helt enkelt allmänt en massa galna grejer. Allt ska också vara sant. Boken är bra på så sätt att många olika typer av människor kan uppskatta den. Uppföljaren har det snackats länge om och på vissa sidor står det att The mountain of shadows kommer att komma ut senare i år och på andra ställen nämns året 2025 som ett möjligt utgivningsår. Ingen verkar riktigt veta. 

2. Flickan från ingenstans av Justin Cronin, 907 sidor
Den här boken ser absolut tjockast ut men fick alltså vackert lämna över förstaplatsen till Shantaram. Stephen King önskar att han har skrivit den. Vampyrer, monster, små rara flickor, dystopiskt och en hel del action. Spännande som få. Andra delen har kommit på engelska och ett svenskt exemplar är nog på väg till mig inom kort, den nya delen heter De första tolv och släpptes på svenska den 13 maj. 

3. Blonde av Joyce Carol Oates, 862 sidor
En riktigt bra påhittad biografi om Marilyn Monroe. Gripande så det står härliga till. All glamor och förtvivlan skildras lysande av Oates. Filmen som baseras på just denna bok beräkas komma 2014 , där det ryktas om att Naomi Watts ska porträttera Marilyn Monroe. 

4. Kärlekens mörka sida av Rafik Schami,  815 sidor
En pendlingsbok. Den här boken finns inte längre på svenska att finna. Det är lite synd. Den är riktigt bra och kan väl lättast beskrivas som en mustig familjesaga som spinner över flera generationer och som följer två familjer som ligger i fejd med varandra och där naturligtvis en flicka och en pojke från de båda familjerna blir handlöst förälskade i varandra. 

5. Illusionisten av John Fowles, 780 sidor
En pendlingsbok. Den här boken blev jag extremt sugen på att läsa häromdagen när det var riktigt hett ute på innergården. Men så har jag ju redan läst den. En perfekt sommarbok när luften dallrar och pannan svettas. Det är nämligen väldigt varmt och torrt i boken, den utspelar sig på en grekisk ö. Ett galant romanbygge med dionysisk galenskap och bulgakovsk magisk realism. En av mina absoluta favoriter. 

Så kommer vi till de mer sorgliga böckerna. De olästa, de bortvalda, de alltför tunga för att få komma ner i resväskan eller att hållas upp av trötta händer. 

1. Drood av Dan Simmons, 816 sidor
Den här har jag faktiskt börjat på, men vad hjälper det. Den blev ju ledsamt undanlagd när något mer intressant dök upp. Det här är en Sherlock Holmes-inspirerad 1800-talshistoria. Den bygger på Charles Dickens sista år i livet. "Their investigation will lead them through slums, opium dens, catacombs and sewers". Ja ni fattar. 

2. Jonathan Strange & Mr Norell av Susanna Clarke, 793 sidor
Det här måste vara den boken som jag har sett hos flest bokbloggare och som också oftast varit oläst. Alla har förstått dess storhet, införskaffat boken, men sedan aldrig kommit för sig att läsa den. Det är väl kanske synd. Den ska ju vara så bra, så bra. Den verkar innehålla så många bra ingredienser, magi, ond bråd död och spöken. Vi får se om den någonsin blir läst. 

Två bonunsböcker jag också vill ta upp:
1. Special topics in calamity physics av Marisha Pessl, 736 sidor
Den här kvalade ju nästan in på lästalistan. Det som är intressant med den här är att om jag hade läst boken på svenska hade den inte varit i närheten av de andra i denna tegelstensfest. Den svenska utgåvan är på futtiga 540 sidor. Som det kan gå. En annan makalöst trevlig nyhet gällande Marisha Pessl är att hon i augusti släpper sin andra bok. Den ska heta The night film och vara en litterär deckare kan man säga. Mer om den kan ni läsa här. (Det amerikanska omslaget är ganska fult, det brittiska mycket finare.)

2. Alla dagar av Terezia Moria, 481 sidor. 
Hur kan den se så otroligt tjock ut men ha så få sidor? Jag trodde definitivt den här skulle vinna i olästklassen. Den rara Rakel Chukri (kulturchef på Sydsvenskan) rekommenderade mig denna och jag beställde raskt hem ett läsex. Men oläst har den förblivit och synd är kanske det. Den är utgiven på det fina och ambitiösa förlaget Rámus som finns här i Malmö. 

Titta vad tjock den ljusblåa Alla dagar ser ut men Shantaram har alltså nästan dubbelt så många sidor. 

Snöstormen - Vladimir Sorokin

Det här var en märklig bok, inte alls den typ av historia jag hade förväntat mig. Boken är ganska tunn och går snabbt att läsa. Jag fick intrycket av att den skulle vara lite sådär rysk fantasy-aktig (ni vet Lukasjenko, Gluchovskij) men jag jämför den nog hellre med Michail Bulgakov. Smått absurdistisk, plötsligt orealistisk men ack så Ryssrealistisk. Boken A country doctor's notebook av Bulgakov (som nyligen har filmatiserats med Jon Hamm och Daniel Radcliffe) har mycket gemensamt med Snöstormen.
Boken handlar helt enkelt om en doktor som kommer till en liten by på landet. Han behöver därifrån ta sig vidare till en annan ännu mindre by för att ge dem vaccin. Där rasar nämligen en slags pest, en sjukdom som får människor att bli zombies. Han får efter mycket övertalning skjuts med en mannen Harkel. De tar sig fram med hjälp av en självgångare dragen av ett gäng skitsmå hästar. Inte förrän i slutet av boken när hästarna kurar ihop sig i Harkels skägg inser jag hur små de faktiskt är. De möter snöstorm efter snöstorm, men vädret ät det minsta av deras problem. Deras fordon går sönder, de måste laga det med förband. De kör av vägen ideligen, tappar bort vägen i och med vädret, får övernatta hos en galen småväxt mjölnare (mjölnaren sitter ibland på sin frus axel och dricker vodka ur en fingerborg), kör vidare, blir attackerade av vargar, stöter på mystiska vetenskapsmän, blir höga av deras hemmakokade knark, fastnar i näsan på ett lik av en jätte som ligger över vägen och så vidare. Många galna och absurda ting sker under resans gång. I det här fallet stämmer verkligen talesättet att resan är målet. Jag skulle kanske inte kasta den här boken över någon i vild rekommendationslusta men det är en smårolig liten historia som kan vara värd att läsa ändå. Sorokin blev tydligen nominerad till Man Booker Prize förra året och är en av Rysslands mest lästa författare. Jag hade kanske velat utforska hans utgivning en smula mer och se om det finns några godbitar.

Jag pratar om var man hittar de bästa böckerna på Radio AF

Jag har gjort fler gästspel i radioprogrammet Boktimmen på Radio Af. I avsnitt #3 pratar jag om Förr eller senare exploderar jag (man kan faktiskt inte prata nog om den boken). Om man kan bortse hur många gånger jag säger fantastiskt och absolut så är inslaget väldigt trevligt och lättsamt.
I samma program, lite senare, pratar jag och programledaren Hanna Nyberg även om hur man egentligen hittar bra böcker. Var man snappar upp tips, vem man ska prata med och vilka bloggar som är våra favoriter. Det här är inga superexklusiva tips. Ni som bokbloggare kommer inte att hitta några nyheter direkt men vi vänder ju oss till studenter som kanske inte är lika boknördiga som vi är.

Lyssna på Boktimmen här. 

Jag gjorde även en snabbrecension av boken Fågelbarn i avsnitt #5 men den intervjun är gjord via telefon med mig helt nyvaken så den har jag inte ens våga lyssna på.

Snart kanske jag är med igen. Podcastinspelning väntar i veckan!

Audrey Niffeneggers nya bok

På väg hem till mig i detta nu är Audrey Niffeneggers nya roman The raven girl. Jag hade helt glömt att hon var påväg med en ny roman och jag blev glatt överraskad när den redan var utgiven.
Denna bok handlar om en brevbärare som får en dotter tillsammans med en korp (ja vaddå då?). De får en korpflicka som är instängd i en människas kropp. Hon känner sig obekväm som människa och vill inget hellre än att kunna flyga. Hon träffar en knepig doktor som påstår att han kanske kan hjälpa henne.
Det låter väl som en strålande synopsis? Återkommer när min läsning är avslutad.

 

Korrigering: Boken är en bilderbok för barn och jag fick just boken i min hand. Den ser oerhört fin ut och är säkert bra ändå. Läsrapport senare. 

Den bästa dagen är en dag av törst - Jessica Kolterjahn

Kolterjahn har inspirerats av Boyes liv. Hon har tagit faktiska händelser från Boyes liv, läst hennes brev och anteckningar och därifrån byggt en roman där man ibland undrar vad som är påhitt och vad som har hänt.
1932 lämnar en olycklig och mörk Boye Stockholm för Berlin. Hon har blivit rekommenderad en psykoanalytiker som kanske kan ta henne ut ur det mörka. Hon hyr ett slitet och kallt rum där hon försöker försörja sig genom att översätta romaner till svenska och skriva en och annan hemsk novell för Svensk damtidning. Hon har det knapert men ger inte upp för att återvända till Stockholm utan inser att den här resan är något hon måste göra och avsluta.
Hon brottas med sina demoner, med sitt gift. Hon dras till kvinnor och det är något samhället och hon själv inte kan tillåta. Hon har nyligen kommit ur ett dåligt ätenskap med Leif Björk och har även haft en stormig affär med tidningsmannen Josef Riwkin. Samtidigt har hon hela tiden dragits till kvinnor och har haft kortare romanser med dessa.
I Berlin går psykoanalysen på tomgång, hon litar inte på sin terapeut. När hon upptäcker kvinnoklubbarna i Berlin och träffar den sköna atenskan Artemis kan hon inte motstå lockelsen i kvinnan och de undangömda festlokalerna. Hon berättar inget för sin terapeut utan avslutar samarbetet för att söka råd hos en ny kvinnlig psykoanalytiker. Denna råder Karin att inte motstå sina demoner, att kanske ska hon avsluta sina heterosexuella förhållanden och istället leva ut sin homosexualitet. Kanske kommer Karin att bli lycklig och bli kvitt giftet då?
Men Karin våndas, hon vill dö, hon är förvirrad. Berlin står inför en omvälvande förändring. Nazismen är i antågande och fastän våren har kommit blir Berlin (och Karin) allt mörkare.
Hon inleder ett förhållande med den unga Margot Hansel och börjar så småningom kanske inse att även hon kan och får vara lycklig.
Det här är den tredje boken av Kolterjahn jag läser och hon börjar utkristalliseras som en stor berättare. Jag har verkligen uppskattat varenda roman jag har läst. Det här är också den andra boken (jag tänker på Nattfjäril) som Kolterjahn hämtar inspiration från en verklig händelse och väver sedan in sin egen fria fantasi för att skapa sin roman. Ock liksom hennes debut Ut ur skuggan utspelar sig denna på 30-talet och tar upp kvinnor som lever i svåra förhållanden med män men som sedan letar sig ur dessa och finner en lesbisk kärlek. Kanske kan Kolterjahn bli Sveriges alldeles egna Sarah Waters?

Två snabbrecensioner

The Sick Rose plockade jag upp på Hamrelius utrensning av engelska storpocketar. Ett format som jag faktiskt avskyr. Mjuk pärm, men mycket styvare än en pocket, och väldigt mycket större. Ett format som är riktigt svårt att hålla i med en hand eller lägga ner på ett bord och hålla nere med bara en hand. Boken vill bara stänga sig hela tiden.
Tidigare har jag läst Grenar av gift (The posion tree) av Erin Kelly och den var habil. Trevligt med en bohemdeckare i universitetsmiljö men spänningen var det inte så mycket med. The Sick Rose har liknande egenskaper. 80-talets gothscen och Londoneska marknader är fina miljöer, liksom den nutida delen av boken som utspelar sig vid en herrgård där en 1500-tals trädgård ska återskapas. Paul hamnar där efter att han måste fly från sitt hem eftersom han ska vittna mot sin bästa vän i en mordrättegång. Louisa arbetar där eftersom hon älskar växter men också eftersom hon inte kan vara i London mer, inte efter vad som hände hennes pojkvän där för 20 år sedan. Louisa och Paul möts och blir ett par, båda två med rätt mörka bakgrunder. Men tja, boken går riktigt långsamt och inte mycket händer alls. Så värst spännande hinner det knappt bli innan ens slutcrescendot raskt är över på fem futtiga sidor. Nja, Erin Kelly, shape it up! (Inte hjäpte det heller att jag läste boken superlångtsamt och väldigt uppdelat, en sida där, en halv sida där, två sidor där, gäsp, den tar aldrig slut).

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist är desto bättre. Inte riktigt lika bra som hennes nya roman Fågelhjärta men inte långt ifrån. Tvillingarna Mary och Anne flyttar in i deras pappas tomma lägenhet över sommaren för att undkomma mammans sorgsna singeltillvaro och för att prova på att leva vuxenliv. Det blir en sommar fylld med dramatik och seanser för att hitta en liten försvunnen flicka. Mary och Anne kan nämligen få kontakt med döda människor. En kvinna får nys om deras egenskaper och övertalar dem att hjälpa henne att hitta en liten flicka som har varit försvunnen ett tag. Samtidigt får Anne vibbar från ett spöke att Marys liv är i fara. Ska hon berätta det hemska för Mary eller ska hon försöka skydda henne i hemlighet. Karaktärerna är galan utmejslade. Man stör sig på envisa, barnsliga Mary och hejar på den lite mer mogna och lugna Anne. Deras relation, eftersom de är enäggstvillingar, är stormig och fruktansvärt nära och jag får rysningar av alla svåra val Anne måste göra för att Mary ska överleva sommmaren. Läs både Kaninhjärta och Fågelbarn i sommar tycker jag!

Sommarböcker

Jag kom över några bokkataloger för sommaren och den tidiga höstens utgivning. Det ser lovande ut. Det gör verkligen det. Donna Tartts roman kommer ut på svenska i höst också, men inget datum eller svenskt omslag finns ännu.

Vårens bokskörd

Böcker som ska läsas inom kort.
Ser egentligen mest framemot Annika Perssons biografi över Lena Nyman och Jessica Kolterjahns fiktionaliserade Karin Boye gör Berlin-roman.

Hundra balla ställen i Skåne

En boknyhet är att den f a n t a s t i s k a guideboken över Skåne, 100 balla ställen i Skåne har släppts i en ny uppgraderad version. 10 ställen är bortplockade och 10 nya ställen är tillagda. Jag hade turen att få vara med på bokens releasefest på båten Studio Tintin i Malmö (givetvis med i boken som ett av de balla ställena). Kvällen bjöd på öl, chips, tipsrunda med Skånetema, högläsning från boken av författaren Valle Westesson, högtidligt tal av Kalle Lind och sånguppträdande av Kristofer Jonzon och Josefin Johansson. En riktig toppenfest!

Valle Westesson och Kalle Lind

Boken är smart uppdelad i coola ställen, märkliga ställen, kuriotiska ställen, historiska ställen och vackra ställen. Platserna är verkligen utflyktsmål som man inte visste fanns. Exempel på detta är att det finns en takträdgård i Malmö, ett UFO-monument i Ängelholm, grottor på Kullaberg och ett övergivet vikingaland i Skånes-Fagerhult.
Det står även utförliga vägbeskrivningar, både med bil och kollektivtrafik. Boken passar singlar såsom barnfamiljer.
Vi kan titta på uppslaget över Kopparhatten på Söderåsen - Skånes Grand Canyon.

Chansen att få Yellowstone-vibbar är ändå 31% men risken att få svindel är 22%, en avvägning man måste göra. 

Murakamis nya bok! +filmnyhet

Nu blev det ett sånt där långt uppehåll igen. Jag skyller på nytt jobb (fortfarande bokhandel alltså), Barcelonaresa, födelsedagar och seg bok som jag äntligen har läst ut. 

Att Haruki Murakami har släppt en ny bok kan inte ha undgått en enda boknörd. Den släpptes med pompa och ståt i Tokyo vid midnatt den 12 april. Köerna vindlade och kassalådorna smällde. Bokens titel på engelska är "Colourless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage." Ingen enkel titel men det brukar ju aldrig vara fallet med Murakamis titlar heller. Redan morgonen efter kunde man i japanska tidningar läsa snabbrecensioner av romanen. Enligt dessa handlar boken om en man (alltid en man) som försöker komma över sin ensamhet. I skolan hade huvudpersonen Tukuru Tazai fyra vänner som hade namn som representerade färger men  Tskukurus namn gjorde det inte och då blev han utstött av sina vänner. Nu vid 36 års ålder ser han tillbaka på sitt tomma, färglösa liv. 
Det här låter kanskte inte megaupplyftande precis men alla snabbrecensioner har varit positiva. När boken släpps på engelska är det ingen som vet. Om ni vill veta mer om vad boken handlar om läs här. 

Den nya boken av Murakami. 

Sen vill jag bara snabbt nämna att en utav mina favoritdeckare Barn 44 håller på att bli film med Noomi Rapace, Tom Hardy, Gary Oldman och Joel Kinnaman i huvudrollerna. Regissören är svensk och heter Daniel Espinosa. Barn 44 är skriven av Tom Rob Smith och den och de två uppföljarna Det hemliga manifestet och Agent 6 är riktiga pärlor. De utspelar sig under 50- och 60-talet i Sovjet och Afghanistan och de är spännande + att man lär sig en hel massa om den tidens politik. Good stuff! Filmen kommer inte förrän nästa år men man kan ju alltid peppa redan nu!  (Tom Rob Smith verkar också släppa en ny bok nästa år)

Fågelbarn - Christin Ljungqvist

Det här är en utav de obehagligaste romanerna jag har läst tror jag. Den stannar fysiskt kvar i mig och jag har lust att krypa upp i någons famn för tröst och värme. Jag får ett starkt behov av att omge ge mig med människor som jag vet tycker om mig och litar på mig. Jag vill skaka av mig olusten och genast börja läsa en ny bok, en lättsam och oviktig bok. Men det kan jag inte. Jag har inte läst Christin Ljungqvists debut Kaninhjärta och jag vet nu att jag måste läsa den. Jag måste läsa allt av Christin Ljungqvist för jag vill kunna rekommendera hennes böcker till andra läsare. För även om obehaget är starkt och nästan lite skrämmande är det ju naturligtvis ett tecken på att boken är djävulusiskt bra och välskriven. Att kunna förmedla stämningar och känslor så här påtagligt måste tyda på att texten har trängt in i mig och att texten helt enkelt är grym.
I Fågelbarn möter vi Hanna som bor i en villa tillsammans med sin mamma och pappa. Hon har även två äldre bröder, Samuel och Jens. Samuel är ljuset och Jens är det becksvarta mörkret. Men bröderna försvinner och allt är Jens fel, eller Hannas kanske? Hanna har en förmåga att se saker som har skett och hon ser döda själar som vandrar runt omkring oss levande. Hennes mamma blir upprörd när Hanna pratar om sina spöken och vägrar lyssna på henne så Hanna stänger in det i sig själv. Överhuvudtaget lyssnar inte Hannas mamma på henne, hon låtsas som att familjen de lever i är som allas andra och att de får se det positiva i livet. Hannas familj är allt annat än funktionell och det är sveket från föräldrarna som stannar kvar i mig längst. Lögnerna och tystnaden och allt det mörka som bara Hanna bär på, som bara Hanna vet om. Samuel vet också men han kan inte hjälpa henne längre.
Jag hoppas att de positiva recensionerna haglar över Fågelbarn och att boken inte stoppas undan på nån ungdomshylla utan att den ställs fram på podierna närmast ingången och säljer som smör.

I boken Kaninhjärta har Hanna en biroll men annars hänger inte de här två böckerna ihop vad jag kan förstå.

Sharp objects - Gillian Flynn

Modernista släppte förra året Mörka platser av Gillian Flynn (recenserad av mig här). Den titeln imponerade inte direkt på mig, socialrealismen och misären stod mig upp i halsen. Bokbloggarnas överväldigande hyllande av Gillian Flynn var inget jag höll med om men det är också anledningen till att jag än en gång plockar upp en bok av Flynn. Kanske var jag i ett tillfälligt anti-Flynn-mode, kanske var Dark places (som den engelska titeln lyder) en mellanbok. Sharp objects på bokrean fick mig i alla fall att ge henne en andra chans.
Camille jobbar som journalist i Chicago. Efter att två unga flickor blivit mördade i hennes hemstad skickas hon dit för att skriva ett reportage om morden. Camille är en skör själ som nyss blivit utskriven från en psykiatrisk klinik för att ha ristat in ord över hela sin kropp. Hennes chefredaktör ger henne ändå chansen att skriva ett riktigt mustigt knäck. Väl hemma bor hon hos sin extremt kyliga moder i ett stort viktorianskt hus, där även Amma den brådmogna trettonåriga halvsystern bor och Alan den helt anonyme styvfadern. Snart börjar Camille misstänka att morden hon undersöker har att göra med hennes egen barndom.
Även om Camille är en synnerligen komplex figur så är det nog ändå beskrivningen av Camilles mor och halvsyster som rör mig djupast. Halvsystern Amma beter sig hemma som en liten flicka som bara blir nöjd när hon får nya möbler till sitt dockhus. I skolan och ute på stan är hon dock den populära tonåringen som terroriserar sin omgivning med mobbning och flirtar med de äldre killarna. I ett band efter henne hänger några andra tjejer som önskar att de var lika tuffa som Amma.
Camilles mor hymlar inte med faktumet att hon aldrig har älskat Camille, hon förnedrar Camille och talar illa om henne framför andra. Tillsammans blir Camilles mor och Amma fruktansvärt obehagliga figurer.
I Sharp objects är Flynn duktig på att beskriva ett samhälle på glid, klasskillnaderna i byn blir tydliga, fingrar pekas mot suspekta typer stup i kvarten och nyanlända till byn misstänkliggörs.
I det stora hela en bra och spännande roman om gravt dysfunktionella familjer. Gillian Flynn är fortfarande inte tokhyllad av mig men hon är i alla fall numera på plussidan.
I augusti släpper Modernista ännu en titel på svenska, nämligen Flynns senaste Gone girl, den släpps som Kvinna saknad och jag lär väl plocka upp den också.

Så funkar det - väl inte?

Jag har läst en helt fantastisk barnbok igen. Boken heter Så funkar det - väl inte. och är skriven och illustrerad av Johan Thörnqvist. Det här är hans första bok. Illustrationerna är den här bokens styrka. Bilderna är detaljerade, påhittiga, roliga och söta. Boken handlar om att morfar och Miriyam är ute och går i staden och morfar förklarar hur allting funkar, hur hissen funkar, hur kassamaskinen i affären funkar, hur bankomaten funkar och hur lyktstolpen funkar. Det kan vara så att morfar bara hittar på, men det gör ingenting. Morfars påhittighet gör dagen lite roligare. Kan det vara så att det är en elefant som hoppar på en studsmatta som får hissen att gå uppåt? Kan det vara så att det är en liten liten hund som springer efter ett köttben inuti däcket som får bilen att rulla? Det kan vara så det funkar, vem vet? Jag får Farbrorn som inte ville va stor-vibbar av morfar i boken. Det är ju väldigt positivt. Bilderna påminner också mycket om datorspelet Machinarium (som rekommenderas att spela om ni gillar sånt). Titta gärna in på Johan Thörnqvists blogg snarlik.se där fler av de alldeles underbara illustrationerna återfinns. 

När skruven dras åt - Henry James

När jag såg att en nyutgåva av Henry James spökroman När skruven dras åt var på väg ut blev jag glad. Jag hade ett suddigt minne av att jag för sju år sedan hade läst en annan Henry James och då gillat det. När jag idag efter utläst roman äntligen tittade i hyllan för att se vilken annan titel som där stod hittade jag samma (!) titel som jag just läst. En engelsk Penguin-utgåva med ett bokmärke nedstucket efter halva boken. Ett säkert tecken på att jag faktiskt aldrig läste ut boken. Jag tror bestämt att jag skyller det på den träiga engelska som boken säkerligen var skriven på. 1800-talsengelska är inte min forte. 

En av blurbarna på den svenka utgåvan är "Det är lite Jane Eyre möter The Others". Det är kanske inte så konstigt när man läser på lite eftersom filmen The Others löst är baserad på The turn of the screw, så den blurben är ju absolut spot on! Det var en del år sen jag såg The Others men av vad jag kommer ihåg så var filmen gräsligt läskig och det lever inte riktigt boken upp till. 

En ung kvinna tar anställning på ett gods utanför London. Hon blir guvernant åt två förtjusande barn, Flora och Miles. Godset ägs av en ung herre som är förmyndare åt barnen men han lever sitt hektiska liv i London och vill inte bli störd. Kvinnan börjar se syner som får henne att tvivla på sig själv och på godheten hos barnen. Hon anförtror sig åt godsets hushållerska Mrs Grose och tillsammans försöker de skydda barnen mot ondskan som hemsöker deras hem. 

Genomgående i romanen är man osäker på om guvernanten faktiskt har dessa syner eller om det är något som hon inbillar sig. Hon läser gotiska romaner och är själv huvudpersonen i en. Hon hetsar upp sig och verkar smått paranoid över fladdrande gardiner och mörka vrår. Hennes diskussioner med Mrs Grose, om huruvida de ska lämna barnen utanför hemskheterna eller inviga de för att lättare skydda dem, är fyllda av utropstecken. Dessa utropstecken blir efter ett antal sidor tröttsamma, upphetsningen känns överdriven, både från guvernantens sida och från författarens sida.

Kärleken som guvernanten känner för de två barnen är också ett störande och märkligt inslag i boken. Hon överröser de med kyssar och smekningar i parti och minut. Även här haglar utropstecknen. 

När The turn of the screw kom ut 1898 skrämde den slag på läsarna. Henry James själv sade: "I had to correct the proofs of my ghost story last night ...when I had finished them I was so frightened that I was afraid to go upstairs to bed!" Nu så här över hundra år senare kommer ingen läsare att bli särskilt skrämd av den här historien men det är ändå ett fint exempel på en gotisk spökroman. 

Förordet till den här nyutgåvan är skriven av Mathias Fyhr och det är ett riktigt intressant sådant. Han skriver bland annat om det sällskap som bildades i London 1892, nämligen The Society for Physical Reseach. Sällskapet studerade telepati, övernaturliga händelser och förekomsten av spöken. Det som slår mig är de namnkunniga medlemmar sällskapet hade: Lewis Carrol, Mark Twain, Arthur Conan Doyle, Marie och Pierre Curie, Sigmund Freud och Carl G Jung. Henry James var inte med men väl hans bror och man tror att han har blivit inspirerad av sällskapets efterforskningar. 

Debutantradio

Jag har än en gång bidragit till Radio AF's program Boktimmen. Den här gången hyllar jag Caroline Hainers roman Inte helt hundra. En annan debutant som avhandlas i programmet är Anna-Karin Thorburn och hennes bok Jag biter i apelsiner. Dessutom är Karin Wahlberg i studion och pratar inspiration och om kommande böcker.

Lyssnar gör ni här. 
Radio AF hittar ni här. 

Nytt från Nanna Johansson i höst!

På Galago till hösten, nytt album av Nanna Johansson.
Roligt? Antagligen. Politiskt? Troligt. Gölligt? Fo sure.

(Djuralbumet med arbetstiteln Naturen är ond som egentligen skulle släppts först kommer att skjutas upp. Det blir feminism till hösten istället.)

På långritt genom Europa!

Jag har läst en biografi. Det gör jag nästan aldrig. Några av mina favoritämnen avverkades så det gick bra ändå, Paris, hästar, 20-talet, Europa i allmänhet, stark kvinna och umgänge i konstnärliga och litterära kretsar. Oss håller inga bojor, oss binder inga band (något som Linde och hennes syster ropade under leksamma ritter i barndomen) handlar om Linde Klinkowström-Rosen som föddes 1902 på herrgården Stafsund  i en adelsfamilj i Stockholmstrakten. 1926 beslutar hon sig för att rida ner till Paris för att hälsa på sin syster Thora och hennes man Nils von Dardel. Linde sadlar Castor och ger sig ut på sin första utav sex långritter som hon gör runtom i Europa. Färden bär sedan under de kommande åren av till Rom, Budapest, Bryssel, Berlin och Warszawa. Under resornas gång bor hon på herrgårdar och slott, vännerna och släktingarna till adelsfamiljen Klinkowström hjälper henne med härbärge, tjusiga middagar, stallplatser och hästtävlingar. Men hon bor även hos bönder, på små värdshus och finns det inga rum lediga delar hon mer än gärna spilta tillsammans med Castor. I Paris lever hon bohemliv tillsammans med Thora. I Nils och Thoras ateljé träffar hon Amadeo Modligiano, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Marc Chagall, Pablo Picasso och Georges Braque. Nils von Dardel umgicks också flitigt med Ernest Hemingway och Martha Gelhorn. I Rom träffar Linde ryssar som flytt till Italien och de blir hennes bästa vänner. I de flesta städer provar Linde på 20-talets livliga nattliv men det är ändå på hästryggen hon trivs bäst. Ner genom Europa hälsas hon ofta välkommen av journalister eller kavallerister som behandlar henne som en superstjärna och hyllar henne för hennes mod. Biltrafiken är sparsam och få vägar är asfalterade och naturbeskrivningarna är undersköna.
Linde gör också en strapatsrik biltur genom Europa med sin väninna Eva Dickinson som senare var utrikeskorrespondent i Etiopien och körde ett bilrace helt själv genom Saharas öken.
Linde får nästintill socialistiska värderingar under sitt äventyrliga liv och skriver om hur arbetarklassen och bönderna måste vara stabila och sammansvetsade för att övriga samhällsklasser ska kunna fungera i ett land. Hon skriver dagböcker under hela sitt liv och släpper fem böcker som handlar om ritterma. Hennes sadel, sadelväskor och andra persedlar finns bevarade på Livrustkammaren i Stockholm. Det som gör den här ännu mer underbar är alla bilder och fotografier som visar Linde och Castor i olika sammanhang, under tävlingar, pressuppbåd, på landsvägen eller hemma på Stafsund.
Åh vad jag älskade den här boken. Jag önskar verkligen att jag hade fått leva i Europa på 20-talet och uppleva de olika ländernas vitt skilda natur från hästryggen hade varit fantastiskt.

Klassiker från Modernista

Modernista släpper två klassiker i galant utformning av mästaren Lars Sundh. När skruven dras åt åkte rakt ner i min bokhandelspåse. Jag har läst Henry James innan och jag gillade det, en tunn liten spökhistoria kan man ju alltid trycka in i det hetsiga lässchemat. Malcolm Lowry har jag ingen relation till men Under vulkanen är säkert också läsvärd.

Banshee

Ny tv-serie, woop, woop! From the creators of True blood, from the writer of böcker som Joes bok, Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar kommer här Banshee  (snygg filmaffisch, lökig tagline).
Anledningen till att jag skriver om den här serien är för att seriens manusförfattare alltså är Jonthan Tropper. Relationsdramer med man med ironisk självdistans som huvudkaraktär-Tropper. Historien handlar om en kriminell kille som muckar från fängelset efter att ha suttit där i 15 år för nån diamantheist han var inblandad i. Hans medbrottsling var hans urläckra flickän. Men efter 15 år är hon nu gift med en åklagare, har inga diamanter att dela med sig av och vill inte ha något att göra med sitt kriminella förflutna. Som av en händelse blir vår huvudkaraktär stans nye sheriff Lukas Hood. I stan finns också en nemesis, nämligen Kai Procter, en sån där företagsman som har ett finger med i spelet överallt, har köpt mer än halva stan och hotar alla andra som vägrar betala honom pengar. Procter spelas av Ulrich Thomsen (ni vet han från Festen). Thomsen spelar riktigt bra och talar en exemplarisk engelska. Om jag kommer att fortsätta titta på serien kommer jag enbart göra det för att Procter är en intressant karaktär och Thomsen spelar bra. Det enda jag märker av Troppers humor är repliken: "You got a judge in your pocket or you're just happy to see me?" i början av avsnittet. På mindre än tjugo minuter har en kille ett hål i handen, en annan får en HP-sauce uppkörd i käften och en tredje får ett smidesstäd inkört i nacken. Så en habil, tämligen våldsam dussinserie där inget direkt sticker ut. Vad Tropper har bidragit med vete gudarna men kanske kommer det synas i följande avsnitt, vem vet?

Ny bok av Murakami i april!

Breaking news! Stoppa pressarna! Enligt uppgift släpper Haruki Murakami en ny bok i april. Den släpps naturligtvis på japanska så engelska eller svenska läsare får låta sig vänta. Tyvärr verkar varken handling eller titel vara släppt från hans japanska agent men mer information lär släppas inom kort. Antagligen lär en katt eller två dyka upp liksom ett par nakna bröst och en eller flera kvinnor som försvinner. Jag längtar redan..

Det är 1988 och har precis börjat snöa - Sigge Eklund

Efter att ha lyssnat på Alex och Sigges podcast blev jag ju helt klart nyfiken på att läsa Sigges böcker, hans intellektuella orerande och framlagda teser borde ju rimligen tyda på ett visst mått av talang även för det skrivna ordet. Jag blev inte besviken efter att ha läst Det är 1988 och har precis börjat snöa.
Det här är en extremt välformulerad uppväxtsskildring som helt enkelt (nja den var säkert inte enkel att skriva) handlar om Sigge Eklunds barndom och hans relation till sin pappa, ekonomen och mannen bakom Olof Palme, Klas Eklund. I biografier brukar jag alltid plågas i början av boken när hen beskriver sin barndom, man vill liksom bara hoppa fram till det göttigaste direkt, det är ju oftast senare i livet som storslagna och intressanta saker händer. Eklunds bok är väl kanske ingen bokstavstrogen biografi, ett visst mått av fiktionaliserande finns det säkert men jag upplever aldrig att barndomsbeskrivningen blir en transportsträcka eller att den blir tråkig och ointressant.
Boken verkar delvis bygga på en mängd kasettband som Eklund har hittat med inspelningar av honom själv som barn. Jag är imponerad över hur väl han kommer ihåg sin barndom, men kasettbanden och fiktionen kanske hjälper honom en del på traven. Han verkar verkligen ha gjort upp med sin barndom, han är skicklig på att objektivt se vilka händelser och personer som har varit viktiga och essentiella för varför han nu är den han är.
Boken finns inte längre i handeln annat än som e-bok. Men på ditt närmsta bibliotek hittar du säkert den. Om ni vill uppmana Bonniers att återutge Sigge Eklunds böcker finns här en namninsamling.

Inte helt hundra - Caroline Hainer (Love in the time of storstadsliv)

Det här är en riktigt bra bok, debut dessutom. Som så många andra debuter bygger boken på författarens, Caroline Hainers, liv.
Caroline, i boken, får i uppgift från sin terapeut att inte inleda några kärleksrelationer på minst 6 månader. Hon har för många kraschade förhållanden bakom sig och förstår inte vad som går fel. Hon rannsakar sig själv och går igenom de tidigare relationerna, hur de inleddes, hur de utvecklades, när det började gå utför och hur de tog slut. Kapitlen har namn efter killarna, David, Jonas, Aris, Rockkillen, Loke, Lukas. Vissa relationer varar bara några sidor, andra sträcker sig över stora sjok av boken.
Jag är ingen relationsjunkie direkt men det är stark igenkänning. Engångsligg blandas med årslånga relationer, samboliv, barnaprat och förbjudna relationer med kollegor. Sättet som Caroline beskriver mötena med killarna är så på pricken. Ältandet med vännerna och smsen som kan tolkas på tusen olika sätt, saker man intalar sig själv för att rättfärdiga sitt beteende, allt det här är Hainer en stjärna på att målande beskriva.

"Det rör sig bara om timmar, vilken dag som helst nu säger någon av oss det ingen av oss kunnat säga på månader, till och med år. Så jag tar hans hand så ofta jag kan. På bussen, på tunnelbanan. Jag möter honom efter jobbet. För jag vet. Eftersom han har slutat ta min."

Formuleringarna, Hainer är så jävla bra på det. De korta meningarna, de många kommatecknen. Det här är ingen lättsam chiclit med rosa och mjuka moln. Det här är ren och hjärtskärande verklighet och det kan väl passa bra att läsa idag, på Alla de krossade hjärtans dag. (Det är klart att alla måste läsa, ni i lyckliga förhållanden och ni singlar, läs och känn igen!)

Bokus har klassat den här boken som tonår men i min bokhandel står den på skönlitteratur-hyllan och där tycker jag att den ska stanna.
Boken är knubbig och vackert utformad. Jag önskar bara att Caroline Hainer hade vågat ha sitt eget namn i lite större storlek på omslaget, det är faktiskt ett namn väl värt att lägga på minnet. 

Caroline Hainer skriver också riktigt bra om skönhet och doft på sin blogg Fifty scents. Idag har hon till exempel skrivit lyriskt om de mest romantiska dofter hon vet. 

Siri Hustvedt och Paul Auster på Skavlan

Jag snubblade över ett Skavlanprogram med Siri Hustvedt och Paul Auster i intervjusoffan. Auster har tydligen precis skrivit färdigt en bok och Siri pratar om hur hon hoppas att hon får bli riktigt gammal så att hon hinner skriva alla böcker hon har inom sig.

Här kan ni titta på inslaget, intervjun börjar ca 40.50 in i programmet. 

Nyheter i den coola bokvärlden

Nyhet no. 1: Donna Tartt släpper en ny bok den 22 oktober med namnet The Goldfinch. Peppen är enorm, hypen är hög och förväntningarna kommer med största sannolikhet inte infrias.
Handling och spekulationer hittar ni i det här inlägget och i kommentarerna som följer. 

Nyhet no. 2: The Knife släpper en ny skiva i april och i albumet kommer även en seriestrip av Liv Strömquist medfölja. Coolhetsfaktorn slog precis nya rekord och coolhetsmätaren är nu trasig.

Nyhet no. 3: Håkan Nesser kommer med en ny bok under v. 28, den kommer att heta Levande och Döda i Winsford. Jag hittar inte mycket mer information om det här tyvärr.

Nyhet no. 4: Klassikern Dagarnas skum av Boris Vian kommer i april komma som film med de franska filmgenierna Michel Gondry som står för regi och Audrey Tatou som spelar huvudrollen, flickan som har en näckros växandes i sitt bröst.
Trailer här. 

Nyhet no. 5: Ni har väl inte missat Caroline Hainers fina relationsroman Inte helt hundra. Den rekommenderar jag till nästan alla nuförtiden. Recension kommer på Alla hjärtans dag.

Nyhet no. 6: Dagensbok söker recensenter till lördagarna. Maila de här: redaktionen(a)dagensbok.com.

Dying fall - Elly Griffiths

Femte boken om arkeologen Ruth Galloway är  minst lika underhållande och spännande som de förra, men två saker stör mig. Det ena är att stora bitar av bokens början går åt att på ett snyggt sätt berätta för läsaren om de olika karaktärernas relationer till varandra, olika händelser från de tidiga böckerna nämns också, så där i förbifarten. Detta är narturligtvis helt ok för en läsare som aldrig har läst en endaste Elly Griffiths-bok men för fansen (och vi börjar bli ett stort gäng) blir det lite tjatigt och tråkigt. Vi veeeet ju vem som har barn med vem och vem som dog i bok tre och hur Ruth och Cathbad träffades. Griffiths borde lita på sin stora läsarskara och gå rakt på sak. Har man inte läst de andra böckerna så får man stå ut med att vara lite borttappad.
Det andra som stör mig är att den här boken mer än de andra är relationsbaserad, en mängd nya karaktärer presenteras (detta eftersom Ruth åker iväg på semester till en liten badort i norra England), deras relationer till varandra och till mordoffret stöts och blöts och snart är det ingen mordhistoria utan ett relationsdrama med fokus på vem som har haft en affär med vem.
Så enligt mig är det här den svagaste av böckerna om Ruth Galloway men eftersom Ruth, Cathbad, Nelson och de andra är så frukansvärt älskvärda kommer jag naturligtvis läsa kommande böcker också. Dying fall kommer i april på svenska och heter då En orolig grav.