Jag gör radiodebut!

Radio AF (Lunds studentradio) har i dagarna inlett vårsäsongen med det nya bokprogrammet Boktimmen. I premiäravsnittet, som har tema magi, recenseras Magikerna, Dödsritten och veckans klassiker är Doktor Glas. Jag har fått äran att recensera Dödsritten, så gå in och lyssna på Boktimmen!

Boktimmen

Jag kan såhär i efterhand tycka att jag babblade på lite långt. Nästa gång (om det blir en sådan) ska jag ha ett färdigskrivet manus och inte spontanberätta handlingen på boken. Oh well. Det var väldigt roligt att spela in radio i alla fall och min trevliga vän & kollega Hanna Nyberg gjorde ett kalasjobb som programledare. Boktimmen går hela våren kl 11 på tisdagar på Radio AF.

Livet efter dig - Jojo Moyes

Idag är det lördag och helg! Vad passar bättre än att tillbringa helgen med näsan i en bok. Vill ni har något inte alltför svårt, lagom lättläst, underhållande och rörande måste jag tipsa om Livet efter dig av Jojo Moyes. Anledningen till att jag plockade upp den här boken var 1. För att den kommer ut på Printz Publishing och efter succén med En dag litar jag på att de vet vad de sysslar med när det kommer till kärleksromaner. 2. Jag behöver läsa mer "enkla & underhållande" böcker så att jag kan tipsa den helt vanliga kunden som vill ha ngt att läsa, när hon (eller han, men ja det är ju en hon) ska jobba natt eller ta en lång tågresa, om ngt annat än En dag och Igelkottens elegans. 3. Boken är faktiskt ganska snygg. BEVIS:

Boken handlar om den 26-åriga Lou Clark som bor hemma med sina föräldrar och sin storasyster. En dag får hon kicken från sitt caféjobb och hon får gå till arbetsförmedlingen för att försöka skaffa ett nytt jobb. Det som är sjyst med Lous familj är att de inte är den absolut mest vanliga familjen i såna här typer av böcker. De är ganska fattiga, bor trångt, kollar mkt på TV, läser inga böcker och Lou har aldrig varit utomlands eller har några ambitioner överhuvudtaget. Hon får i alla fall ett nytt jobb som Will Traynors personliga assistent. Will var med om en motorcykelolycka och är nu totalförlamad från nacken och nedåt. Will är en djävligt tjurig och sarkastisk man som har förlorat hela sitt liv men Lou gör sitt bästa för att muntra upp honom. Efter ungefär 50 sidor var jag egentligen beredd att lägga ner boken eftersom jag ansåg den förutsägbar dvs jag hade nog kunnat tipsa om den fastän jag inte hade läst ut den. Men jag är glad att jag läste vidare för boken utvecklar sig åt ett ganska oväntat håll och blir faktiskt en liten söt pärla. Allt här i livet är inte svart eller vitt och det är ju en fin lärdom man kan dra av den här boken. 

Så stanna inne idag för det är ganska grått ute och häll upp en kopp te och börja läs Livet efter dig. / 

Så packa ryggsäcken med en filt, varm choklad och apelsiner och sätt dig i en soldränkt snöig backe för att sedan hala upp Livet efter dig. 

Det blir nog en bra lördag det här vad det än är för väder!

Bunkern - Hanna von Corswant

Bunkern utspelar sig på 80-talet. Det står i början av boken. Hade det inte stått hade jag inte vetat att det var så. Anledningen till att von Corswant ger läsaren den informationen är antagligen att vi inte ska börja undra varför personerna som går vilse i den stora skogen eller hamnar i den mörka bunkern helt enkelt inte ringer efter hjälp. De kan inte det för ingen hade mobiltelefoner på 80-talet. Inga andra tidsmarkörer ges. Jag kommer ihåg att jag hade problem med tiden i von Corswants debut Barnflickan också. Länge undrade jag om det utspelade sig idag eller för länge länge sen eller kanske på 60-talet, antingen läste jag väldigt slarvigt eller så var tiden inte så viktig. Jag fick senare reda på att det var just under 60-talet som Barnflickan utspelade sig. Jag vet inte om det spelade någon roll.
Bunkern handlar om Charlotta som jobbar på bank, hon lever ett väldigt händelselöst och inrutat liv. Hon inser att hon lever över sina tillgångar och behöver en extrainkomst. Hon blir erbjuden av sin kollega att hjälpa två systrar över påskhelgen med lite måleriarbeten. De har köpt en gammal minkfarm och till sommaren ska farmen blir scoutläger så nu behöver det piffas upp lite. Charlotta åker ut till tanterna och träffar där Lisa som också ska hjälpa till med renoveringen. Systrarna Marianne och Ebba är lite märkliga, den ena är blind och smått klärvojant och den andre är redig och avfärdande. Lisa är också en knepig karaktär, hon pratar också om klärvojanta talanger, drömmar och mardrömmar och änglar. Charlottas faster var skulptör och kanske lite klärvojant. Nämnde jag att det är många karaktärer i boken som har lite dragning åt det klärvojanta hållet?
En dag går Lisa på promenad, hon kommer inte tillbaka. Tanterna tar det med jämnmod och skickar ut Charlotta för att leta. 
Samtidigt som historien på minkfarmen utspelar sig berättar Charlotta om sin vardag i stan, om en kärleksrelation som gick snett och om sin faster Judit och sin pappa Jon. De kapitlen varvas också med fragment från Bunkern. Man förstår att Charlotta är instängd någonstans, det är mörkt och fuktigt och insekterna krälar över hennes kropp.
Det är många trådar som Hanna von Corswant slänger ut. Inte många binds ihop. Teorier om att alla själar har en doppelgänger varvas med militärer som går igen och bankfack som är tomma. Det är rörigt, amibitiöst och jag tycker att von Corswant tar sig vatten över huvudet. Hennes historia är smått drömsk och skräckinslagen blir inte speciellt läskiga när man sitter och irriterar sig på själva historien. Hade historien varit mer avskalad och riktad tror jag att den hade kunnat bli riktigt skrämmande men som sagt, för många sidospår och för oklara intentioner.

Dödsritten - Maggie Stiefvater

Maggie Stiefvater är sådär äckligt begåvad och ung. Hon är född 1981 och har redan kommit med 7 böcker, more to come. Hon har i samband med vampyrhysteri och triologipåbud skrivit böcker om vargar, älvor, kråkor och nu senast hästar. I butiken brukar jag tipsa om hennes böcker till kunder som gillar Twilight eller Hungerspelen.
Hennes senaste roman är något så ovanligt som en hästbok för både tjejer och killar och som har övernaturliga inslag. Den här boken kan gå hem i många läger tror jag.
En gång om året i  slutet av oktober kommer vattenhästarna, Capall Uisce, upp ur havet. De är köttätande monster som kommer upp på land på ön Thisby. Öns stränder och klippor blir plötsligt en livsfarlig plats om en simmande häst plötsligt störtar upp på land och går till attack. Öns modigaste och mest dumdristiga män kämpar om att fånga in och tämja dem, för att sedan rida de i årets stora händelse, Scorpioloppet. Ön Thisby är en dimmig, karg, kall, fuktig och grå historia. Ett litet samhälle finns på ön, de flesta lever som fiskare och det är många som flyttar från ön in till fastlandet för att försöka hitta ett lyckligare och rikare liv. Men det finns också de som älskar Thisby. De som i många generationer har levt på dess klippor och älskar hästarna. Sean Kendrick är en av dem, hans föräldrar är döda och Sean lever för vattenhästarna. Varenda år vinner han loppet. Han lever och andas hästar, han ÄR Thisby. Tjejen Puck Connolly älskar också ön, hon älskar också sin ponny Dove. Hon har aldrig ridit en vattenhäst men just det här året är året då hon kommer att utmana Sean i Scorpioloppet. Vinner hon inte kommer hon förlora sitt hem och sin bror och sin älskade Dove.
Naturligtvis uppstår motvillig men ändock ljuv kärlek mellan Sean och Puck. Varannat kapitel berättas ur deras respektive synvinkel på händelserna fram till loppet. Ska Puck bli den första kvinnan som deltar i loppet? Det finns många farliga män på ön som inte vill ha det så,
Fantasyelementet, capall uisce, beskrivs väl och ger boken en spännande krydda. Vattenhästarna lever i havet hela året, de stinker salt, avlopp, död och fisk, har hemska ögon och är de snabbaste hästarna som existerar. De dundrar fram över marken och dras hela tiden mot havet. Öfolket använder järn, bjällror och röda band för att försöka tämja magin som vattenhästarna ändå besitter. Lyckas man inte tämja de är det risk att man som ryttare drivs ner i havet och dränks när hästen återvänder till de skummande vågorna som ständigt lockar på dem.

Judas barn - Anne Rice får konkurrens

Markus Heitz är tysken som skriver böcker om dvärgar men som nu delvis har sadlat om och tagit sig an vampyrerna istället. Det här är klassiska gammelvampyrer á la Anne Rice och inga fjös-Twilight-töntar.
Boken berättar historien om Scylla som växer upp i 1670-talets Serbien tillsammans med sin mamma. Men hennes mamma tillfångatas och dödas av en osmansk krigare och hennes pappa dyker upp som från ingenstans och ett nytt liv börjar för Scylla. Hennes far är forskare och läkare. Han utbildar Scylla och låter henne studera alla böcker i sitt stora bibliotek. Han lär henne också dissekera lik och forska på blod och livslängd. Snart börjar man misstänka att Scylla far kanske är något mer än en vanlig lärd man.
Man får också följa Scylla i dagens Leipzig där hon både arbetar på ett sjukhus och går loss i wrestlingringen några kvällar i veckan. Hon vinner alltid alla matcher, hon vet alltid när döden är på väg till hennes patienter.
De historiska bitarna där man följer Scylla in i 1700-talet och därmed hennes och faderns forskning är fantastiskt välskrivna. Vi lär oss om de olika typer av vampyrer/blodsugande vålnader som härjar i trakterna av östra Europa. Vi, liksom Scylla lär oss skilja på upirer, umbrae, Judas barn och tenjacer. Markus Heitz har själv forskat och läst gamla legender från Östeuropa och de här namnen på vampyrer härstammar från den tiden.
Scylla får snart veta att inte alla bland Judas barn vill henne väl och hennes antagonist fram till vår tid blir Marek. Scylla har en del häftiga passionerade kärleksförhållanden under sin evinnerligt långa livslängd men de hotas alla av Marek.
Det är spännande, extremt blodigt och jäkligt bra faktiskt. Jag har saknat Anne Rices släktträdslånga vampyrromaner där vampyrerna lever långsamt, länge och liderligt. Judas barn är möjligen en smula mer våldsam och utmålar inte vampyrerna som några romantiska vackra homoerotiska gudar som Rice ibland gör men jag älskar att inte Judas barn enbart utspelar sig i vår tid. Man får även följa en pälshandlare, Viktor von Schwarzhagen som vill veta allt om de olika vampyrerna och följer med ett gäng zingaros (vampyrdödare) när de reser runt från by till by för att hugga huvudet av blodsugare och Viktors historia är minst lika intressant som Scyllas.
Den här boken utkom 2007 och har först nu översatts till svenska. Det är den första boken i en triologi (gäsp, när slutade böcker komma en och en?) där de andra delarna heter Judas son och Judas dotter. Jag vet inte om Coltso kommer att översätta dessa delar också men gärna för mig!

Har jag hittat en ny Douglas Coupland?

Jag har länge vurmat för Scarlett Thomas. De här två titlarna är tidiga alster som har nyutgivits med fräsch och färgstark design. Thomas började sin författarkarriär med att skriva smarta lite roliga deckare men det var när hon lämnade spänningsgenren och gav sig in på romanerna fullproppade med populärkulturreferenser som hennes författarskap tog fart på allvar. Bright young things är skriven 2001 och Going out 2002 och det märks. I det nyskrivna förordet till Bright young things förklarar Scarlett Thomas att man ska ta på sig glasögonen och titta med ögon som vurmade för Big brother, pojkband, modemuppkoppling och Zeldaspel. Bright young things skulle jag närmast jämföra med en Douglas Couplandbok skriven i början av 2000-talet. SÅ fullproppad med referenser är den och så tidstypisk är den. Det är möjligt att det känns en smuuula mossigt såhär tio år senare men egentligen så älskar jag det och slickar i mig av all smartness som böckerna utstrålar. Hon skriver lättvindigt och realistiskt om relationer och tar upp saker alla känner igen.

I Bright young things svarar ett gäng ungdomar i 20-25-års åldern på en jobbannons. Annonsen lyder Bright young things wanted for Big project. Fyra killar och fyra tjejer som inte har något bättre för sig och som alla letar efter ett slackerjobb som inte kräver allt för mycket energi av dem svarar och hamnar tillsammans i ett hus på en öde ö. Huset är ombonat, kylen är full med mat och barskåpet är utrustat med öl och vin. De förstår ingenting av vad som har hänt och vad som förväntas av dem. Sakta nystas mysteriet upp samtidigt som relationerna mellan de ansökande fördjupas och mer eller mindre filosofiska diskussioner fyller vardagsrummet.

I Going out träffar vi den 25-åriga Luke som är allergisk mot solljus. Han har inte varit utomhus sedan han var 7 år gammal. Han lever sitt liv på internet eller tittandes på tv tillsammans med sin bästa kompis Julia. Han bor fortfarande hemma med sin alltmer hysteriska mor. En dag blir han kontaktad av en helare som lovar honom att han kan bota solallergin. Luke, Julia och ett gäng andra missanpassade ungdomar ger sig ut på en roadtrip för att försöka bota Luke och kanske bota sig själva från livets vedermödor. Smart och underhållande!

De här två böckerna rekommenderas verkligen till alla Couplandfans. Jag hoppas att de ges ut på svenska i pocket inom kort, även om jag inte riktigt tror det eftersom de är en smula daterade.

Sandmannen - Lars Kepler

Jag började läsa Sandmannen på lunchen en dag. Efter avslutad arbetsdag kom jag hem vid halv nio på kvällen och återupptog läsandet. Kl 02.30 var boken utläst. Det här kan tyda på två saker. Att boken var vansinnigt lättläst och inte krävde någon större eftertanke eller att boken var vansinnigt spännande.
Båda två gissningarna stämmer in. Jag kan nog erkänna att jag skummade många sidor. I jakten på upplösningen var jag beredd att hoppa över stora stycken. Framförallt långa stycken där karaktärerna hoppar in eller ut ur bilar, springer i trappor eller ringer varandra för att säga OK! Transportsträckorna helt enkelt. Skit i det, ge mig upplösningen NUUUU!

Jag är inte av uppfattningen att Kepler skriver speciellt "bra" litteratur. Men något mer snabbläst och spännande får man faktiskt leta efter. Jag kommer inte ihåg mycket av boken såhär i efterhand men ett par fantastiskt tillfredsställande timmar gav den mig i alla fall. Eftersom jag inte kom ihåg mycket av Eldvittnet heller (delen innan Sandmannen) kan jag med säkerhet garantera att Sandmannen går att läsa fristående utan några problem.

En konstig detalj som jag uppmärksammar är i alla fall Keplers namnval i boken. Det finns ingen som heter Svensson, Jansson, Sjöström eller något som ens påminner om ett vanligt namn. Alla karaktärer i boken, stora som små har namn som får mig att tänka på överklassen eller en elit. Exempel är: Saga Bauer, David Sylwan, Reidar Frost, Veronica Klimt, Fredrik Mosskin, Irma Goodwin, Roseanna Kohler, Nathan Pollock, Rebecka Mendel. Vilka är de här människorna? Från vilken verklighet hämtar Kepler sina namn?