Jag läser så intensivt den här hösten. Läser och läser. Linserna skaver och jag gnider mig i ögonen om kvällarna. Jag läser inte bara romaner. Jag ställer debattinläggen mot varandra, jag läser krönikor, artiklar och twitterflöden. Jag läser bredare än vad jag någonsin gjort. Jag går på seminarier och demonstrationer. Det skrivna ordet, det talade ordet, jag kan inte få nog. Det är som att jag legat under en tung mjuk romanfilt de senaste tio åren och andats samma söta syrefattigt kvava luft och börjar nu äntligen ana den oändliga rymden där utanför. Kunskapsluckor som skriker efter att täppas till, bildningskomplex som kommer upp till ytan.
Valåret, mer fritid och nytt umgänge har frammanat lärdomsvilja och kunskapstörst. Jag gläder mig.
Romanerna jag har betat av den senaste tiden har slukats allt för snabbt. Jag jäktar igenom dem, ibland nästan skummar jag. De är för många. Bokhyllan bågnar av olästa potentiella mästerverk. Höstens utgivning har dessutom visat sig från sin allra tjusigaste sida och de beställda läsexemplaren från förlagen dimper ner i en allt snabbare takt.
Igår fick jag dessutom Daniel Suhonens Partiledaren som klev in i kylen i min hand. Den har jag längtat efter sedan den lanserades från förlaget i våras. En tegelsten på sexhundra sidor som efter onsdagens boksamtal med Suhonen på Moriska paviljongen här i Malmö och alla debattartiklar under höstkanten numera inte lockar mig lika mycket. Men så kommer jag ihåg att den 10 december kommer podcasten Flumskolan sända ett avsnitt där de läser just denna bok. Jag gillar ju Suhonen, jag vill bilda mig en egen uppfattning om boken innan Flumskolan tar sig ton.
Så fortgår min höst och vinter. Leve ordet och texten!
