Herredjuret - Mattias Hagberg

 Jag läste Herredjuret av Mattias Hagberg. Det är ingen roman utan mer än resonerande berättelse om äventyraren, konservatorn och upptäckaren David Sjölander. Jaget i berättelsen är nästintill besatt av Sjölanders liv och stora bragd, att fälla och sedan stoppa upp en elefant. 1948 begav sig den då 61-årige Sjölander till Afrika för att skjuta sin första elefant. Fyra år senare var arbetet med elefanten färdigt och den står nu på Naturhistoriska museet i Göteborg för allmän beskådan.
David Sjölander reste under sin levnadstid runt i Sverige och även till Kina för att samla in arter, nedteckna djurrikets mångfald och bestånd och sedan också stoppa upp flera av sina fynd. Han var en utav världens skickligaste konservatorer men även en utav Sveriges första naturfilmare. Han följde i Sven Hedins och Carl von Linnés fotspår och systematiserade och kartlagde dåtidens okända hörn i världen.

Tiden då Sjölander gör allt detta präglas av en vi och de-känsla. Vi är herrarna och djuren är där för oss. Förr hade djuren varit en naturlig del av vår vardag, de fanns där på våra gårdar och i vår natur. Men sedan kom stora djurparker, zoon, cirkusar, naturfilmer, nationalparker och museum världen över där vi kunde betrakta naturen istället för att leva i den. Istället för att vara ett naturligt inslag i vår vardag blev naturen och djuren något annat.
Boken handlar inte bara om Sjölanders liv, hans resor eller hans livsverk - elefanten, utan också om hur vi ser på djuren och naturen efter industrialiseringen och idag.
Jaget i boken drömmer om Sjölander, han fantiserar om att Sjölanders alla anteckningar kanske finns inuti elefanten, att svaret på Sjölanders besatthet av att konservera och bevara elefanten och alla de andra djuren finns där inne, i bukhålan. Jaget sitter på Naturhistoriska i Göteborg flera timmar om dagen och bara stirrar på elefanten, han läser de få anteckningar Sjölander lämnade efter sig, han tittar på knastriga fågelfilmer som Sjölander har filmat och vår följa med ner i källarutrymmen där Sjölanders kinesiska uppstoppade Argalifår står.
Boken är en tunnis, men en mycket bra sådan. Berättelsen är inte alls lika dammig som de uppstoppade djuren måste vara idag utan spännande och framförallt får boken en att tänka till på hur vi förhåller oss till djur och natur idag.