Den osynliga bron - Julie Orringer

Det här är Julie Orringers debut. Hon spås bli en lysande stjärna på författarhimlen och med korrekturläsare som Michael Chabon och en debutroman som Den osynliga bron tror jag att håller med.
Den tar sin början 1937 när Andras Lévi som ung blivande arkitektstudent tar tåget från Ungern till Paris. Där ska han studera arkitektur på stipendie (bara ett visst antal judar fick studera på universitet i Ungern och kvoten var redan fylld, därför åkte Lévi till Paris) och sedan återvända till Ungern, leva ett tryggt och stillsamt liv som lysande arkitekt. Redan på tågresan dit när han stiger av tåget i Tyskland för att sträcka på benen ser han tecken på vad som komma skall. Inga judar står det i fönstret på bageriet. Han stiger på tåget igen, glad över att han är på väg till ett kulturälskande och vidsynt Frankrike.
Under Lévis första år i Paris studerar han hårt, lär känna ett gäng lojala och pålitliga vänner, lär sig franska och träffar sitt livs kärlek. Samtidigt vet man ju om att kriget kommer allt närmare, att Europa snart kommer att stå i lågor och att judar kommer att fråntas alla rättigheter. Så man kan inte riktigt glädjas med Lévis framsteg. Så en dag visar det sig att han måste åka tillbaka till Ungern för att förnya sitt studentvisum. Han lämnar Paris, hans älskade kvinna följer också med honom, han är säker på att han kommer att vara tillbaka om några veckor. Så fel han har.
Jag älskar hur allmänbildad man blir av den här boken. Jag älskar att mina historiekunskaper fräschas upp och att jag samtidigt lär mig om arkitekter, olika byggnadsmaterial, arkitekturhistoria och konsthistoria. Orringers research är imponerande. Hon har talat med sina far- och morföräldrar och skrivit ner deras historia. Om Ungerns dubbla roll under kriget, om arbetsläger och franskt vardagsliv. Om kärlek till vänner och bröder som aldrig lämnar en. Om att skaffa barn under brinnande krig. Om att ha tur och lära känna rätt personer som senare kan hjälpa till när liv står på spel. Orringer har inte lämnat något till slumpen, det är också därför boken är på 653 sidor.
Parisdelen i boken är så vacker, så beige och rosaskimrande som Paris ju är, med enstaka bruna fläckar av judeförföljelse. Delen när Lévi har återvänt till Ungern är allt annat än rosaskimrande. Orringer har fångat både glädjen och sorgen i sina släktingars liv och jag är väldigt glad att hon har delat med sig av deras historia på ett så förnämligt sätt. Boken är helt enkelt en fröjd att läsa.