måndagen den 3:e september 2012

We have always lived in the castle - Shirley Jackson

Jag trodde länge att jag hade lagt vantarna på en gotisk spökroman från 60-talet. En bortglömd (för mig i alla fall) pärla i stil med Susan Hills The woman in black. Penguins geniala blyertsomslag och ordet castle i titeln skrek gotisk spökroman. Det jag fick var möjligen en smula gotiskt men spökena lyste med sin frånvaro. Istället var det en sömnig ortsbefolkning, en söt liten flicka och oskyldiga (nja) tedrickandes små tanter som skrämde skiten ur mig.
Det är svårt att skriva om vad den här boken handlar om utan att avslöja för mycket. Den berättas av den 18-åriga Mary Katherine som bor tillsammans med sin storasyster Constance och sin farbror Julian i ett kråkslottsliknande hus i utkanten av en liten by. De är utstötta från bygemenskapheten. Constance har inte lämnat huset på sex år, Mary Katherine går varje tisdag till byn för att handla mat och låna böcker på biblioteket. Under sina färder till lanthandeln får hon utstå glåpord, blickar, spott och spe. Anledningen är att sex år tidigare skedde ett giftmord hos familjen Blackwood. Föräldrarna, brodern och fastern dog av socker och arsenik som hade strötts på efterrättsbjörnbären. Mary Katherine var uppskickad på rummet utan middag för dåligt uppförande och Constance har aldrig tyckt om socker på bär. Julian tog lyckligvis inte så mycket socker. Där har ni de tre överlevande efter den katastrofen. Constance misstänks genast eftersom det är hon som har lagat maten. Nu lever resterna av den en gång så storslagna familjen Blackwood utstötta och i ensamhet i sitt stora hus.
Mary Katherine springer omkring i skogen runt huset, hon och katten Jonas skapar egna världar, en dag ska Mary Katherine och Constance bo på månen där inget ont kan hända dem. En dag ska systrarna bo i en koja i skogen, där kommer de vara trygga och Jonas kan fånga en kanin till dem då och då.
Historien är väldigt flyktig. Man blir inte klok på händelseförloppet. Som tur är klarnar den alltmer förvirrade Julian till då och då och drar lite minnen från förr, ibland för att upplysa de få tedrickandes besökarna som systrarna ibland har, upplysa de om vad som egentligen hände den där hemska dagen, ibland verkar det som att han bara svamlar ut i tomma luften. Men de få ledtrådar Julian ger läsaren ska man ta till vara på. Systrarna avslöjar inget.
Allt blir väldigt obehagligt mot slutet. Mary Katherine framstår mer och mer som en flicka som inte riktigt lever här och nu. Hon använder magiska ord som skydd mot systrarnas tillvaro, hon gräver ner talismaner i trädgården för att ingen ska komma i närheten. När systrarnas kusin Charles kommer på besök hotas deras så väl inrutade liv och allt ställs på sin spets.
Spännande, märklig, ryggradskittlande och drömlik. Så upplevde jag boken.

Inga kommentarer: