Författare beter sig mer eller mindre lysande

Vilka författare bjöds det på under den där bokdagen jag var på då? Tja en mängd virrpannor dök upp, vissa höll storartade presentationer av sina böcker andra vimsade bort sig totalt och ville aldrig sluta prata. Ett tips om ni vill ge ett gäng bokhandelsmedarbetare verktyg för att kunna sälja just din bok, prata inte i en halvtimme om vad som fick dig att skriva boken, "...och sen läste jag i boken Happy, happy och då blev jag så arg, och sen skiljde sig ett par jag känner och sen blev jag hypokondriker och nåt om en hund..." (ja men vad handlar boken om vill man bara skrika till den där stackars författaren uppe på scenen..!).
Tareq Taylor höll nästintill ett ståuppset och ville gå igenom recept för recept i hans Sylta och safta-bok. Leif Mannerström betonade vikten vid att ha bra musik och ett glas vin (gärna av god kvalitet) i köket när man lagade mat. Mark Levengood berättade söta anekdoter om hans korta karriär på Akademibokhandeln och när banken inte ville godkänna hans försök till att ha sig och Meryl Streep på sitt VISA-kort eftersom det var en kändis på bilden och det fick man inte ha, alltså Mark Levengood. Ann-Marie Skarp talade gott om Jans nästkommande bok och om att Jan satt hemma och gjorde research om Berlin 1931 och att den kommer att bli så bra, men hon är ju lite partisk, ah fan (hon är alltså Jans förläggare men även hans partner). Herman Lindkvist berättade ganska självironiskt om sin helomvändning från krigskorre till historielärare åt kronprinsessan Victora. Jujja Wieslander läste högt ur en Mamma Mu-bok och gestaltade Mamma Mu och Kråkan med perfekta röster. Yukiko Duke var en gudabenådad konferencier till Norstedts-blocket och gestikulerade vilt med armarna om hur bra alla böcker var. Ann Rosman berättade i detalj hela sin nya bok Mercurium och nu behöver man ju inte läsa den.
Per Naroskin verkade mer tilldragande än vanligt och hans bok måste jag nog läsa. En så intelligent man kan bara skriva bra! Karolina Ramqvist gav ett svalt intryck men pratade ändå ganska passionerat om offerrollen hon försätter sin huvudperson i  i boken Alltings början.
På det hela taget var ändå Jonas Gardell bäst. Tårarna rann inte bara nerför hans kinder när han berättade om tiden när AIDS kom till Sverige. Han berättade om en bekant som alltid hade begravningskostymen hängandes på kontoret "för då behöver man inte gå hem om", så vanliga var begravningarna. Han berättade om när han och Mark var på IKEA för att köpa en Billy-bokhylla och det uppstod bråk och polis tillkallades men det var Mark och Jonas som fick utskällningen för det förstår man väl att det är ganska upprörande och provocerande med två bögar som köper en BILLY-bokhylla. När Mark och Jonas skulle renovera lägenheten och de bodde i en lånelägenhet och de kom hem och såg att byggjobbarna hade sprayat bögjävlar över hela vardagsrumsväggen, och de anmälde inte det för det gjorde man inte, så var bara livet. Bromsmedecinerna kom 1996, sen kom priden och frigörelsen 1998 och det är inte förräns nu som Jonas har kunnat gråta och sörja det som hände då. Jag tror bestämt att Torka inte tårar utan handskar får bli obligatorisk läsning för alla gymnasieelever. Hör ni det svensklärare!