Humor i Lund - med författare

I helgen är det Lunds humorfestival. Jag kommer precis hem från att ha sett generalrepetitionen av Simon Svenssons och Jonatan Unges föreställning Lycka - vad är det? Den spelas på Kino på lördag (1 sept) kl 16.
Men det jag egentligen mest vill tipsa om är mina kära författarbekanta Kalle Linds show respektive Kringlan Svenssons show.
På fredag spelar Kalle Lind, Valle Westesson och Ola Norén sin föreställning Hej Livet! (och döden) på Kino kl 17.30. Kalle Lind har ju som bekant skrivit en serie skrattlockande böcker med titlar som Människor som gått till överdrift, Människor det varit synd om, Människor som har haft fel m.fl.
På lördag ger Kringlan Svensson och Tomas Högblom sin föreställning Västerlandets fall - en undergångsvaka kl 19 på Kino. Kringlan har tillsammans med redan nämnda Kalle Lind skrivit Malmöskrönan Blandfärs.
Egentligen vill jag mest tvinga alla som befinner sig i närheten av Lund att besöka dessa smarta människors shower, att vissa utav de är författare är mest en bra ursäkt för att kunna göra lite reklam i den här "bokbloggen".

Den osynliga bron - Julie Orringer

Det här är Julie Orringers debut. Hon spås bli en lysande stjärna på författarhimlen och med korrekturläsare som Michael Chabon och en debutroman som Den osynliga bron tror jag att håller med.
Den tar sin början 1937 när Andras Lévi som ung blivande arkitektstudent tar tåget från Ungern till Paris. Där ska han studera arkitektur på stipendie (bara ett visst antal judar fick studera på universitet i Ungern och kvoten var redan fylld, därför åkte Lévi till Paris) och sedan återvända till Ungern, leva ett tryggt och stillsamt liv som lysande arkitekt. Redan på tågresan dit när han stiger av tåget i Tyskland för att sträcka på benen ser han tecken på vad som komma skall. Inga judar står det i fönstret på bageriet. Han stiger på tåget igen, glad över att han är på väg till ett kulturälskande och vidsynt Frankrike.
Under Lévis första år i Paris studerar han hårt, lär känna ett gäng lojala och pålitliga vänner, lär sig franska och träffar sitt livs kärlek. Samtidigt vet man ju om att kriget kommer allt närmare, att Europa snart kommer att stå i lågor och att judar kommer att fråntas alla rättigheter. Så man kan inte riktigt glädjas med Lévis framsteg. Så en dag visar det sig att han måste åka tillbaka till Ungern för att förnya sitt studentvisum. Han lämnar Paris, hans älskade kvinna följer också med honom, han är säker på att han kommer att vara tillbaka om några veckor. Så fel han har.
Jag älskar hur allmänbildad man blir av den här boken. Jag älskar att mina historiekunskaper fräschas upp och att jag samtidigt lär mig om arkitekter, olika byggnadsmaterial, arkitekturhistoria och konsthistoria. Orringers research är imponerande. Hon har talat med sina far- och morföräldrar och skrivit ner deras historia. Om Ungerns dubbla roll under kriget, om arbetsläger och franskt vardagsliv. Om kärlek till vänner och bröder som aldrig lämnar en. Om att skaffa barn under brinnande krig. Om att ha tur och lära känna rätt personer som senare kan hjälpa till när liv står på spel. Orringer har inte lämnat något till slumpen, det är också därför boken är på 653 sidor.
Parisdelen i boken är så vacker, så beige och rosaskimrande som Paris ju är, med enstaka bruna fläckar av judeförföljelse. Delen när Lévi har återvänt till Ungern är allt annat än rosaskimrande. Orringer har fångat både glädjen och sorgen i sina släktingars liv och jag är väldigt glad att hon har delat med sig av deras historia på ett så förnämligt sätt. Boken är helt enkelt en fröjd att läsa.

Tystnadens gåta - Steve Hamilton

För länge sen skrev Book cover girl lyriskt om en bok som hette The lock artist. Jag tyckte den lät riktigt intressant men glömde ändå bort boken. Härom veckan upplyste hon mig om att nu finns boken i det tjusiga Excess-formatet. Jag införskaffade boken lagom till Way out west. Nu kanske ni tänker att på Way out west ska man ju inte läsa, nej kanske inte, men som boknörd kan man inte resa iväg utan att ha med sig en bok. Vad passar då inte bättre än en bok som får plats i byxfickan? Tystnadens gåta packades raskt ner i väskan. 

Boken handlar om pojken Michael som lever med sin farbror i en amerikansk småstad. Han föräldrar förlorade han i tidigt ålder efter en oerhört traumatisk händelse, detta har även lämnat honom stum. Han talar helt enkelt inte längre. Han upptäcker snart att hans talang här i livet är att öppna allehanda lås. Han börjar med små enkla hänglås, går snart över till kodlåsen på skolskåpen och tar sig sedan an kassaskåpen. Han hamnar som 17-åring i utbildning hos en professionell kassaskåpstjuv som får honom att träna på lås dagarna i ända. Snart tjänar han sitt levebröd på att åka landet runt och hjälpa tjuvar att öppna kassaskåp. Han dras helt ofrivilligt in i den kriminella branschen, han tvingas lämna sin farbror och sin stora kärlek Amelia. 

Historien berättas från en fängelsecell där Michael sitter, han ser tillbaka på sitt liv och berättar för oss om alla lås han har öppnat, om små misstag han har gjort som hade kunnat förändra hans liv på ett ögonblick och slutligen också om kvällen då hans föräldrar dog. Denna mörka hemlighet sticker som en törn i sidan på en under hela läsningen. När ska han komma till det då? Varför talar han inte? 

Historien är väldigt annorlunda och boken vann Bästa amerikanska deckare 2011 men jag skulle knappast klassa det som en deckare, snarare en spänningsroman. 

Även om jag gillar boken väldigt mycket så stör jag mig på översättningen. Språket känns inte naturligt och de kriminella talar oerhört styltigt och korrekt. Det är nog främst dialogerna som är irriterande. Michael själv talar inte så stora delar av boken är ju bara hans tankar, i de delarna funkar också språket bättre. 

Excess-formatet får högsta betyg av mig, riktigt praktiskt när man har mkt annan packning, inte mindre text som lätt kan tros och lätt att hålla i. I början råkade jag vända två sidor i taget (sidorna är ju psalmbokstunna) men jag vande mig snabbt vid att vända lite mer noggrant. 

Boken som inbunden är riktigt mycket fulare än Excess geniala omslag. Boken kom även ut som Låsmästarens gåta men efter vinsten av amerikanska deckarpriset 2011 (jag antar att det var anledningen) gavs den ut på nytt med den nya titeln Tystnadens gåta. 

Jag är nominerad till Sveriges bästa bokblogg

Där ser man! Plötsligt fick jag reda på att jag är en av tre bokbloggar som kan vinna pris på Forma books blog award. Man kan rösta fram till den 14 september. Rösta på mig såklart!
Jag blev väldigt glad. Mest glad blev jag nästan över den lilla beskrivningen över bloggen: "Liten men naggande god, med blick för litteratur som flyter utanför Allfarvägarna. Uppvisar stor självständighet, integritet och ett genomborrande förhållningssätt. Stringhyllan ser." 
De andra två som är nominerade i samma kategori är Fiktiviteter och Enligt O. Lycka till säger jag till dem, må bäste blogg vinna.
För att rösta tryck här!

Paper Passion

Karl Lagerfeld, tidningen Wallpaper, Steidl m.fl har skapat den ultimata bokparfymen. Galet snygg paketering, dyr som äkta tryffel är den (98 dollar för en pytteflaska), men förhoppningsvis doftar den underbart. Låter inte det här fabulöst: 

"This is an opportunity to celebrate all the gloriosensuality of books, at a time when many in the industry are turning against them. The idea is that is should relax you, like when you read a book, to a level of meditation and concentration. Paper Passion has evolved into something quite beautiful and unique. To wear the smell of a book is something very chic. Books are players in the intellectual world, but also in the world of luxury."

 "Gerhard Steidl was first alerted to the importance of the smell of a book by Karl Lagerfeld, prompting a passion for paper and the composition of a scent on the pages of a book."

Köp den här ifall du vill lyxa till det. 

Död kompis - Simon Gärdenfors

Jag sträckläste Simon Gärdenfors blogg häromveckan. Jag hade en slö dag på jobbet och hade nyligen hört Simons intervju i podcasten Värvet. Simons blogg är ganska underhållande och rolig för det mesta. I min ungdom förekom hans band Las Palmas på en del förfester och jag hade väl kanske inte det bästa intrycket av denna mångsysslande man. 

Bra recensioner hade Död kompis fått och jag plockade upp ett ex från seriehyllan. Jag avgudar estetiken i serierutorna. 80-tal, Nintendo, kawaii med en släng av grafiitti i mer eller mindre glättiga färger. Boken är inbunden med slipin cover och har extratjockt papper som känns megalyxigt att bläddra i. Anledningen till att jag dröjer mig kvar vid designen är att det är den som får högst betyg av mig. Den faktiska handlingen får inte mig att lyfta på ögonbrynen särskilt mycket. Ämnet är väl valt, och utförandet snyggt men jag får inga tårar i ögonen som tydligen många andra har fått. Boken handlar om att Simon miste sin bästa vän i tonåren. Han försöker bearbeta sorgen och går in en djup depression.   Han drömmer ideligen om att hans vän ska komma tillbaka och säga att allt bara var ett dåligt skämt. Rörande ämne, men något saknas, jag blir inte berörd speciellt mycket. Alla problem i boken duttas omkring med, ingenting reds ut på djupet. Kanske störs jag av den bild jag har av den offentliga figur som Simon ändå är med knark, sex och mindre smarta uttalanden på agendan. I don't know. En slipad grafiker är killen ändå!

The long earth - Terry Pratchett & Stephen Baxter

Jag älskade Skivvärldens böcker av Pratchett när jag var yngre. Det var fantastiskt bra fantasy och böckerna var sprängfyllda med populärkulturella referenser och humor. Inget av det hittar jag i Pratchetts nya bok, den som han har skrivit tillsammans med Stephen Baxter (en sci-fi författare av rang som jag har noll koll på).
Boken kretsar kring en mekanism som kallas en "stepper". En låda med kretskort, sladdar, strömbrytare och en potatis. Denna lilla tingest gör så att en människa kan förflytta sig till jordens parallella universum. Man kan välja på att ställa in steppern till öst eller väst. Ju fler gånger man trycker på knappen, desto längre bort kommer man från "Datum earth", alltså den jord vi nu befinner oss på. I de parallella världarna finns inga människor, oftast är platsen man hamnar på helt tom förutom vidsträckta ängar, stora skogar, böljande gräs, fågelkvitter och tystnad. Varje människa måste ha en egen stepper, varje gång man använder den blir man illamående och kräks. Sen går det över och man kan vandra omkring i den nya världen utan problem. Järn kan inte transporteras mellan världarna, annars kan allt som man håller i tas med. De parallella världarna börjar snart befolkas och koloniseras av människor som har tröttnat på jordens hets, kommersialism och miljöförstöringar. Låter det komplicerat? Det är bara förnamnet. Det finns även "natural steppers", sådana som kan steppa utan den lilla lådan, dessa ses som freaks eller hjältar. Ett fåtal människor kan inte alls steppa, deras kropp tillåter helt enkelt inte det, familjer slits itu och en motståndsrörelse mot stepparna bildas på jorden.
Boken följer den naturliga stepparen, och en av de första, Joshua. Han får chansen att följa med på en resa som ska utforska hur långt bort man egentligen kan steppa innan man kommer till jordens födelse. Varje steg följer också (på något märkligt sätt) jordens historia. Ju fler steg man tar bort desto närmare kommer man istiden, dinosaurietiden, när jorden var kall och ödslig osv. Joshua och en tibetansk man (i form av ett artificiellt medvetande fångad i en läskautomat) steppar med en zeppelinare längre och längre ifrån Datum Earth, på vägen träffar de grupper av människor som har koloniserat platser, märkliga trolliknande varelser, stora havsodjur och andra naturliga steppare.
Man blir alldeles matt av att försöka förklara den här boken. Jag förstår om ingen blir särskilt sugen på att läsa den här röran. Jag var färdig att ge upp flera gånger. Jag letade efter humorn från Pratchett men hittade inte den på särskilt många ställen, kanske är det bara potatisen i den där lilla stepp-tingeseten som signalerar någon form av skämt.
Nej usch vilket krångligt tråk.

En så kallad stepper.

Elizabeth Hand x2

Jag har återupptäckt Malmö Stadsbibliotek. Som bokhandlare glömmer man lätt bort det här med att man kan l å n a böcker, men behöver inte köpa allt. Så jag travade bort till bibblan och lånade på mig två böcker av Elizabeth Hand och fjärrlånade en tredje, som inte har kommit ännu. Varför inte grotta ned sig totalt i ett författarskap (nedgrottning är augustis tema, håller på att gå igenom Blurs diskografi efter nytändningen på Way out west) när man har chansen!?

Både Generation loss och Available dark har Cass Neary i huvudrollen. Cass är en synnerligen trasig figur. Hon har växt upp i New Yorks punkscen under 70-talet. Hon knarkar, super, ligger runt och är ganska deprimerad. Hon är även fotograf, en ganska så svart sådan. Hon gjorde sig ett namn med en fotobok där hon dokumenterade punkscenen men främst för att hon vandrade omkring i New Yorks mörkare gränder och fotograferade hemlösa, döda kroppar, medvetslösa drägg unt so weiter. Men det var på 70-talet. Nu närmar sig millennieskiftet och Cass har inte sålt ett fotografi på flera år. Hon börjar bli desperat, efter pengar och efter mening i livet. Hennes goda vän ordnar en intervju med en mytomspunnen och ökänd fotograf som bor på en liten ö utanför Maines kust. Cass åker dit för att träffa sin fotograf-förebild och för att tjäna en hacka på intervjun. Intervjuobjektet är allt annat än villigt men Cass får ändå chansen att komma in i tantans fotografhelgedom för närmare beskådning av fotografierna som fick Cass att börja fotografera från första början. Tantan visar sig ha tillhört en hippiekult som har bott på ön och dess forna invånare skapar stora problem för Cass, utbölingen från storstan. En speciellt obehaglig scen i boken är den när Cass stöter på en fiskmård (en typ av mård helt enkelt, heter fisher på engelska) i en skog. Huh säger jag bara.
Elizabeth Hand är fantastiskt skicklig på att inte bara beskriva dessa vackra och unika fotografier, hon skapar stämningar och miljöer (kalla, karga, ödsliga, blöta, blåsiga sådana) som jag sällan stöter på i litteraturen.

I Available Dark är det death metalscenen i Helsingfors, Oslo och Reykavijk som är kulisserna för Cass' fortsatta strapatser. Cass blir indragen i rituella mord, fler fotografier på döda människor och asatrons kulter. Även här är Hand enormt säker på det karga klimatet, Norden är ju fullt av det. Vinden ilar och snön viner över lavafält och glaciärer.

Överhuvudtaget tar Elizabeth Hand med läsaren till miljöer och grupperingar som man sällan hittar beskrivna i samtida litteratur. Det är uppfriskande, intressant och spännande som tusan!
Böckerna går att läsas fristående, men föredras nog ändå att läsas i ordningen Generation Loss och sedan Available Dark. Jag hoppas på fler böcker om Cass Neary och ser framemot boken Waking the moon som snart dimper ner till mig från Umeås bibliotek.