Bokmässa + Bokdagen

Imorgon börjar Bokmässan. Den får vänta tills på fredag för mig. Imorgon åker jag till Göteborg för att gå på Akademibokhandelns egen lilla minimässa. Vi får träffa ett gäng förlag och ett gäng författare som får presentera höstens utgivning, dessutom lite lunch och samkväm på det. Trevligt ska det bli!
På kvällen vankas middag i Göteborg och sen är jag redo för min första Bokmässa någonsin (!).
Fredagens seminarieprogram är för dyrt så ni kommer hitta mig bland montrarna, speciellt kring montrarna där Liv Strömquist, Kalle Lind, Niklas Orrenius, John Ajvide Lindkvist och Karolina Ramquist hänger. Dessutom spelas ju radioprogrammet Spanarna in på fredag på mässan, gissa om jag kommer att vara där för att titta på genierna Ingvar Storm, Jessika Gedin, Jonas Hallberg och Göran Everdahl. Göteborg here I come!

Stanza med Ardelius som huvudstjärna

Stanza är litteraturklubben som huserar på Inkonst i Malmö. Gårdagens variant gästades av Per Ole Persson, Lotta Lundberg och Gunnar Ardelius. Jag har aldrig tidigare varit på Stanza och blev lite halvbesviken över upplägget. De tre författarna läste ur sina aktuella böcker och sen var kvällen över. Ingen diskussion mellan författarna hölls, ett visst tema fanns ju faktiskt och Per Ole Persson var så sparsmakad att han inte ens gav någon bakgrund till texten han läste. Han började helt enkelt läsa boken från början, läste i en 10 minuter och gick sedan av scenen. Jag vet fortfarande inte vad boken Jaco handlar om eller varför han skrev den, det enda jag uppfattade var att den utspelar sig i Öst-Timor. 

Postkolonialism var temat eftersom alla de tre författarna nyligen har kommit ut med böcker som tar upp ämnet. 

Lotta Lundbergs bok Ön handlar om en utav de få öar som Storbritannien fortfarande kolonialiserar. Hon blev nyfiken på ön när Tony Blair fick reda på att de på ön inte alls har samma syn på sexualitet, kön, kärlek och barna-alstrande som det övriga viktorianska riket och sände då en delegation till ön för att reda ut vad som försigick egentligen. Detta skedde ungefär 2005. Lotta funderade på att besöka ön, som heter Pitcairn, men fegade ut när hon insåg att avståndet till närmsta sjukhus låg lika långt bort som avståndet mellan Stockholm och Calcutta. Hon åkte till en annan ö (där sjukhuset bara låg 8 timmar bort) i samma region för att få inspiration och skrev därefter Ön. Det var en fröjd att lyssna till Lotta Lundberg som ju till vardags bor i Berlin och regelbundet skriver i Sydsvenskan. 

Till sist var det Gunnar Ardelius tur. Han har med sina unga år (född 1981) redan hunnit med att skriva tre romaner och även blivit ordförande i Svenska författarförbundet. Igår läste han ur och talade om sin fjärde roman Friheten förde oss hit. Han inledde med att läsa en kärleksdikt till sin fru Elin. Gunnar berättade att han var på bröllopsresa tillsammans med frun Elin efter att ha gift sig förra helgen. Dikten var väldigt fin och handlade mycket om mozzarella och ägg och kärlek förstås. Friheten förde oss hit följer en dysfunktionell familj som på 60-talet raskt flyttar från Stockholm till Liberia när maken i familjen får ett jobb där. Den boken väckte absolut mitt intresse och kanske blir det så att jag läser den inom kort. 

En bra kväll även om den bara skrapade på ytan av författarna och deras böcker. 

Den förtrogne - Hélène Grémillon

Jag läser den andra boken på kort tid som delvis utspelar sig under andra världskriget i Paris. Förra gången var det Andras Lévi i Den osynliga bron. Den här gången är kvinnorna i fokus, kvinnorna, barnen, husorna och mödrarna. Jag funderade faktiskt över det under läsningen av Den osynliga bron, det här hade jag velat läsa fast med en kvinnlig huvudperson. Nu är ju Den förtrogne inte riktigt den romanen, men den kom ganska nära i alla fall.
1975, Paris, Camilles mamma har precis gått bort. Dagarna går och brevinkastet fylls med kondoleansbrev. Camille läser inte allt men en dag får hon ett tjockt brev utan avsändare. När hon öppnar brevet inser hon att det här är något annat än ett vänligt Jag beklagar sorgen, det här är början på en historia som utspelar sig på den franska landsbygden i krigets början. Dagarna går och hon får fler brev från den mystiska avsändaren. Till slut inser hon att breven kanske handlar om henne själv och hennes egen familj.
Boken fokuserar på en kvinnas oerhörda längtan efter barn, något som får henne att begå fruktansvärda handlingar, konsekvenslös i sin målinriktade väg mot moderskapet. Familjer sprids för vinden, liv går inte att rädda, besinningslösa kärlekar slås i spillror, men ett barn ska hon få. Kriget är inte i fokus i den här boken, snarare spelar det sin roll rakt i händerna på den hänsynslösa kvinnan. Det är stundtals otäckt att läsa om denna längtan efter barn men också riktigt spännande.
Det som jag saknar i boken är en riktigt stark kvinna som inte är till synes bindgalen eller nödbedd att vara till lags. Jag får fortsätta leta efter andra världskriget-skildringar med en kvinnliga hjältinna.

Jessika Gedin i Värvet

 

Lyssna på den underbara intervjun med Jessika Gedin i podcasten Värvet. Man vill ha Jessika som sin syster, som sin kompis, som sin mormor, hon verkar så oerhört vis! Hon talar oerhört mycket om läsning, om att söka egen kunskap när man hoppar av gymnasiet, om att skriva och om att driva förlag.

För alla bibliotekarier out there

Titeln Kod 400 anspelar på bibliotekens klassificeringssystem Dewey decimal system. Alla ämnen är kategoriserade efter siffror och bokstäver. Kod 400 var (enligt boken) tidigare språk, men vips så blev språk inlemmade i litteratur, alltså kod 800 och nu står kod 400 tom.
Boken är en enda lång monolog. En tämligen grå och anonym bibliotekarie hittar en morgon en person sovandes i fåtöljen hon har ställt bredvid fikusen på avdelningen geografi. Personen har glömt sig kvar till efter stängning och har nu tillbringat natten på biblioteket. Hen får bibliotekarien att ge utlopp för eoner av undertryckta tankar och resonemang om bibliotek, bibliotekens historia, människors lust att läsa och kärleken.
Allt från favoritförfattare, brist på avancemang till historieavdelningen (bibliotekariens favoritämne), sommaröppet vs. sommarstängt, amorösa möten på biblioteket och varför skönlitteraturen ses ned på gås igenom. Jag tror att den här boken är en d r ö m för alla som har jobbat på bibliotek eller spenderat mången timme sittandes insupandes de olika stämningarna som faktiskt finns på ett bibliotek. Boken är kort, ynka 92 sidor och jag applåderar förlaget Sekwa som vågar att ge ut en sån här otroligt smal titel. Jag tror dock inte att boken kommer att hitta så många läsare. Men känner du en bibliotekare där ute så har du världens bästa present redo!

Grenar av gift - Hafsjobb med potential

Det finns många saker i romanen Grenar av gift som jag diggar starkt. Karaktärerna är smarta, collegepluggande britter som verkar leva ett sjyst bohemigt "vi bor i ett fantastisk hus med många rum och har dimmiga fester medan vi försöker hitta oss själva"-typ av liv. Karen, extremt språkbegåvad och pluggig möter Biba, skådespelare in the making som också har en butter och snygg bror vid namn Rex. De tre flyttar in tillsammans i Bibas och Rex fars stora hus. Galna saker händer. Saker som tyvärr slutar i ond bråd död och fängelse i många många år.
Ok nu går vi över till det där som jag inte gillar i Grenar av gift. Många utav karaktärerna i boken är riktigt intressanta och de känns mångbottnade, ändå är de bara statister och vimlar förbi i bakgrunden på nån fest eller nämns i förbifarten i ett samtal. Vad händer egentligen i fängelset för en av huvudkaraktärerna? Hur klarar egentligen Karen av att uppfostra ett barn i Spanien helt ensam? Var tar Biba vägen?
Jag tycker att Erin Kelly har varit lat och velat hålla nere sidantalet för en mer lättsmält och lättsåld bok. Hon har alla ingredienser till en riktigt flåsig, mustig spänningsroman som spänner över flera generationer. Istället berättar hon bara det allra viktigaste lite snabbt och sen är det upplösning varpå ett nytt mord sker och vips så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eh va? Är boken slut där? Var är de allvarliga och stora frågorna? Var är skulden, saknaden och kampen för överlevnad? Eller är det jag som läser in för mycket i de här karaktärerna? När sista sidan är vänd infinner sig inga wow-känslor överhuvudtaget. Jag är besviken, dels över att plotten förklaras så tidigt och så hastigt, dels för att så mycket bra kastas i periferihinken.

Grenar av gift heter Poison of tree på engelska. Jag förstår varken den engelska eller den svenska titeln.

Fantastiska bilderböcker!

Ok jag ursäktar direkt för bildbombningen. Men de här bilderböckerna är helt enkelt fantastiska. Jag är tvungen att dela med mig av de och tvinga alla föräldrar och vänner till föräldrar att köpa de här briljanta böckerna till alla sina barn.
Böckerna om Pomelo är ursöta, illustrationer av Benjamin Chaud. De är egentligen pekböcker men eftersom det är tunna sidor (till skillnad från kartong) och ganska avancerade ord så ska nog en vuxen vara med vid bläddring och förklaring. Bilderna är roliga och söta och väldigt finurliga. Det har kommit en stor bilderbok om Pomelo om när den lilla rosa elefanten växer. De här två om motsatser och färger är mindre och väldigt tjocka. Mycket för pengarna!

Bilderboken om när Aoki åker till Tokyo för att hälsa på några vänner är så kawaii att man nästan avlider. Det här är en serie som heter Kokeshi och är hur stort som helst. Det finns många nördiga och fina böcker om japanska flickor och pojkar som gör typiska japanska saker i bilderboksform. I den här boken åker Aoki Shinkansentåg, besöker söta affärer, äter bentoboxar och tittar på körsbärsträdens blommor på en filt under Sakurafestivalen. Det som är både ett plus och ett minus är alla flikar som boken erbjuder. Flikarna är ju ganska ömtåliga så ett lite större barn är nog bäst att ge den här guldklimpen till. 

Den sista boken jag vill tipsa om är Snövit, den klassiska sagan av bröderna Grimm med ursköna illustrationer av Benjamin Lacombe. En del bilder är lite skrämmande men de flesta är så vackra att man hade kunnat hänga upp de på väggen. Stor är boken också! 

Moranthology - mera Moran

Och just när Caitlin Moran-hypen är som störst i detta avlånga land. Just när jag börjar inse att Caitlin Moran ändå kanske inte är alla kvinnors svar på hjälp och alla feministers gud så släpper hon en ny bok. Som jag, trots mitt avtagande i initiellt megatycke, går och köper.  Logiken?
Här inser jag att jag inte ens recenserade How to be a woman när den kom ut i engelsk pocket i september 2011. Varför gjorde jag inte det? Då gillade jag ju den starkt!
Här är en klockren recension av Konsten att vara kvinna som Johanna Ögren på Bokhora har skrivit.

We have always lived in the castle - Shirley Jackson

Jag trodde länge att jag hade lagt vantarna på en gotisk spökroman från 60-talet. En bortglömd (för mig i alla fall) pärla i stil med Susan Hills The woman in black. Penguins geniala blyertsomslag och ordet castle i titeln skrek gotisk spökroman. Det jag fick var möjligen en smula gotiskt men spökena lyste med sin frånvaro. Istället var det en sömnig ortsbefolkning, en söt liten flicka och oskyldiga (nja) tedrickandes små tanter som skrämde skiten ur mig.
Det är svårt att skriva om vad den här boken handlar om utan att avslöja för mycket. Den berättas av den 18-åriga Mary Katherine som bor tillsammans med sin storasyster Constance och sin farbror Julian i ett kråkslottsliknande hus i utkanten av en liten by. De är utstötta från bygemenskapheten. Constance har inte lämnat huset på sex år, Mary Katherine går varje tisdag till byn för att handla mat och låna böcker på biblioteket. Under sina färder till lanthandeln får hon utstå glåpord, blickar, spott och spe. Anledningen är att sex år tidigare skedde ett giftmord hos familjen Blackwood. Föräldrarna, brodern och fastern dog av socker och arsenik som hade strötts på efterrättsbjörnbären. Mary Katherine var uppskickad på rummet utan middag för dåligt uppförande och Constance har aldrig tyckt om socker på bär. Julian tog lyckligvis inte så mycket socker. Där har ni de tre överlevande efter den katastrofen. Constance misstänks genast eftersom det är hon som har lagat maten. Nu lever resterna av den en gång så storslagna familjen Blackwood utstötta och i ensamhet i sitt stora hus.
Mary Katherine springer omkring i skogen runt huset, hon och katten Jonas skapar egna världar, en dag ska Mary Katherine och Constance bo på månen där inget ont kan hända dem. En dag ska systrarna bo i en koja i skogen, där kommer de vara trygga och Jonas kan fånga en kanin till dem då och då.
Historien är väldigt flyktig. Man blir inte klok på händelseförloppet. Som tur är klarnar den alltmer förvirrade Julian till då och då och drar lite minnen från förr, ibland för att upplysa de få tedrickandes besökarna som systrarna ibland har, upplysa de om vad som egentligen hände den där hemska dagen, ibland verkar det som att han bara svamlar ut i tomma luften. Men de få ledtrådar Julian ger läsaren ska man ta till vara på. Systrarna avslöjar inget.
Allt blir väldigt obehagligt mot slutet. Mary Katherine framstår mer och mer som en flicka som inte riktigt lever här och nu. Hon använder magiska ord som skydd mot systrarnas tillvaro, hon gräver ner talismaner i trädgården för att ingen ska komma i närheten. När systrarnas kusin Charles kommer på besök hotas deras så väl inrutade liv och allt ställs på sin spets.
Spännande, märklig, ryggradskittlande och drömlik. Så upplevde jag boken.