Sighsten Herrgård

Ni som har gillat boken eller serien Torka aldrig tårar utan handskar bör snarast plocka upp boken Sighsten som handlar om den svenske modeskaparen, entreprenören, jetset-mannen, designern, ja epiteten kan fortsätta i all oändlighet, Sighsten Herrgård. Sighsten kom som första svenska kändis ut med att han var HIV-smittad 1987.
Boken handlar om så mycket mer än den perioden i hans liv. Vi får följa Sighsten genom den glittrande modevärlden. Hur han blev Sighsten med hela svenska folket, hur han firade födelsedagar med David Bowie, flög till Jamaica och Island och var designchef på de finaste modehusen i New York och London. Ibland flög han till Mellanöstern och hade modevisningar, ibland ordnade han kändisfester i Stockholm eller designade glasögonbågar i Sverige.
Hans kärleksliv och tiden med sjukdomen tas också upp mycket detaljerat. Man förundras och häpnas över att en person kan hinna med så mycket fantastiska saker under ett så kort liv. Otto Werkelid som har skrivit boken tillsammans med Sighsten blev hans nära vän och det märks att det är någon som verkligen respekterar och bryr sig om Sighsten som har tecknat det här fina porträttet, inte bara av personen Sighsten utan också av världen och tiden han rörde sig i.
Boken är också fylld av modeteckningar, fotografier och skisser.

Under den blöta tunga filten

Ni får ursäkta bloggtorkan. Jag har legat under en tung blöt Håkan Nesser-filt. Jag gillar Håkan Nessers böcker väldigt mycket men att beta av såhär många på kort tid i följd blev lite kvävande till slut. Man tröttnar på att Gunnar Barbarottis och Eva Backmans samtal mest går ut på att hålla med varandra om att de inte kommer någon vart i fallet de jobbar på.

-Ser du någon lösning på det här?
-Nej, det är nog bäst att vi lägger ner det. 
-Ska vi inte ge det en vecka till?
-Jo kanske, det är ju något som inte stämmer här.
-Gav förhöret du hade i förmiddags något?
-Nej, inget nytt kom fram.
-Frågan är om det kanske är så att vi måste ge upp.
-Men min intuition säger mig att vi kanske snart kommer fram till något nytt.
-Ok, då säger vi så, ska vi ta en lunch på Kungsgrillen?
-Ja varför inte.

Sen händer det något odramatiskt och vips säger en av alla vittnen/inblandade något nytt, alternativt helt enkelt erkänner mordet/brottet. Sällan till aldrig löser Barbarotti eller Backman brottet själva.
Men språket är ju finfint och man giller ju alla karaktärer å det grövsta så man harvar på. Jag skulle nog ändå säga att bok 1,2 och 5 är allra bäst. I Berättelse om herr Roos, där tror jag Nesser slog ett all time high i händelselös historia, voj, voj.

Berlin

Höstpausen slutar inte med Paris. Berlin får också ett besök av mig. Böckerna i min hylla som utspelar sig i Berlin är dock nästintill icke-existerande. Ve och fasa! Jag ger mig själv i läxa att till nästa Berlinresa ha läst åtminstone The innocent av Ian McEwan och Alone i Berlin av Hans Fallada.

Egentligen den enda bok jag har i hyllan som i alla fall delvis utspelar sig i Berlin är Middlesex, den tror jag i och för sig bara slutar i Berlin lite kvickt. Högläsaren av Schlink skulle kunna ta plats i Berlin, men egentligen är det bara en obestämbar västtysk stad som Schlink har menat.