Under den blöta tunga filten

Ni får ursäkta bloggtorkan. Jag har legat under en tung blöt Håkan Nesser-filt. Jag gillar Håkan Nessers böcker väldigt mycket men att beta av såhär många på kort tid i följd blev lite kvävande till slut. Man tröttnar på att Gunnar Barbarottis och Eva Backmans samtal mest går ut på att hålla med varandra om att de inte kommer någon vart i fallet de jobbar på.

-Ser du någon lösning på det här?
-Nej, det är nog bäst att vi lägger ner det. 
-Ska vi inte ge det en vecka till?
-Jo kanske, det är ju något som inte stämmer här.
-Gav förhöret du hade i förmiddags något?
-Nej, inget nytt kom fram.
-Frågan är om det kanske är så att vi måste ge upp.
-Men min intuition säger mig att vi kanske snart kommer fram till något nytt.
-Ok, då säger vi så, ska vi ta en lunch på Kungsgrillen?
-Ja varför inte.

Sen händer det något odramatiskt och vips säger en av alla vittnen/inblandade något nytt, alternativt helt enkelt erkänner mordet/brottet. Sällan till aldrig löser Barbarotti eller Backman brottet själva.
Men språket är ju finfint och man giller ju alla karaktärer å det grövsta så man harvar på. Jag skulle nog ändå säga att bok 1,2 och 5 är allra bäst. I Berättelse om herr Roos, där tror jag Nesser slog ett all time high i händelselös historia, voj, voj.

Nesser-mania

Jag har börjat läsa serien om Gunnar Barbarotti. Jag har klarat av Människa utan hund. Pausar lite med en annan Nesserbok, nämligen den gamla romanen Flugan och evigheten. Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra lite lite med Auster och Murakami. Det är jäkligt mkt män och gubbar överallt som tänker mer eller mindre (oftast mer) storslagna tankar om sig själv och världen. Men det är grymt väl skrivet. Det kan inte förminskas. (Alltså inte jämföra med Murakami, så nu ska Nesser börja nämnas i Nobelsammanhang, inte så alltså, herregud, men ibland skiner det till.) Så jag tragglar på.
Människan utan hund gled ner utan problem. En oerhört långsam (inte långsam, tråkig, bara långsam) deckare som nästan inte ens var en deckare. Minutiöst grundläggande av karaktärerna innan något hände kan man lugnt säga. Barbarotti är en ganska typisk svensk polisherre. Trött, problem med kärleken, en dotter, lyssnar på klassisk musik, läser bra böcker och har ingen brådska med det polisiära. Men han verkar vettig och kommer nog bli ett ganska trevligt sällskap i de andra fyra böckerna (den sista Barbarottideckaren kommer i höst, det blir nr 5, den heter Styckerskan från lilla Burma) som är inköpta och står i hyllan och väntar på mig.
Än så läng är ändå Maskarna på Carmine Street och Himmel över London långt så mycket bättre. (Länkarna är till mina recensioner.) Kom ihåg det!