Idag börjar Bokmässan! I år jobbar jag på mässan torsdag-söndag. I kombination med idel jobb, boksnack, bokinköp och minglande kommer kvällarna förhoppningsvis spenderas på ungefär samma sätt men på förlagens festliga skivor runtom i Göteborg. Gissa om jag kommer att vara en urvriden trasa till människa söndagkväll på tåget hem?
Jag kommer inte hinna gå på varken några seminarier eller montersnack. Antagligen kommer jag få ut min beskärda del av Mäss-hysteri ändå. Jan Guillou kommer som vanligt vara överallt, Galago kommer som vanligt ha tusen affischer och tygpåsar som man bara M Å S T E ha, Niklas Orrenius och Björn af Kleen kommer säkerligen ha intressanta samtal i vart och vartannat hörn, poddar kommer att spelas in, P1 kommer att sända Spanarna, på plan 2 kommer kockar laga mat LIVE och gratisgodiset kommer att göra dig på sockerhög och energidepraverad om vartannat. Låter inte det här som en bisarr och samtidigt vansinnigt trevlig dröm?
Hade jag haft tid hade jag slängt ett öga på Siri Hustvedt som kommer vara där och säga skarpsinniga saker.
torsdag 25 september 2014
onsdag 24 september 2014
Inhopp i tidningen Läs
Jag jobbar som många vet på stor bokhandelskedja och de ger ut en tidning ett par gånger om året. Där blandas intervjuer med författare med boktips och nyheter. Jag har två gånger medverkat i tidningen Läs och kortrecenserat två böcker. Det är inte jag som skrivit ihop texten utan jag har blivit intervjuad över telefon om vad jag tyckte om mina läsupplevelser. Här följer de två tipsen.
Det här är verkligen en av Ajvides bästa böcker. En historia med många insprängda lager. Visst, det är en skräckhistoria men skräcken kommer mer inifrån än utifrån. Det är som människornas egna brister och rädslor slår tillbaka på dem själva. Det handlar om en campingplats där det helt plötsligt bara finns fyra husvagnar kvar när de vaknar dagen efter, gräset är grönt och välklippt som en golfbana och fortsätter mot en oändlig horisont. Vad har hänt? Finns övriga världen kvar? På radion spelas det bara 40- och 50-tals musik av Peter Himmelstrand, vilket bidrar till den overkliga stämningen. Den här boken borde locka till sig en publik bortom de som är vana skräck- och spökhistorieläsaren
– Jag är verkligen ett fan och har läst alla hans tidigare böcker. Den nya bok innehåller allt en klassisk Murakami-bok ska göra: den där magiska realismen där det helt plötsligt händer något galet mitt i vardagen. Den har möjligtvis ett tydligare budskap än tidigare böcker har haft och väcker frågor om livets mening. Har den färglöse herr Tazaki verkligen något att erbjuda världen? En fråga som föranleds av att hans fyra närmaste vänner under uppväxten plötsligt en dag säger upp vänskapen med honom. ”Vi vill inte ha mer med dig att göra, och du vet varför”. Tazaki blir så chockad och deprimerad att han inte förrän många år senare återvänder till sin barndomsstad och försöker reda ut vad som hänt. Och då blir romanen nästan som en thriller.
Det här är verkligen en av Ajvides bästa böcker. En historia med många insprängda lager. Visst, det är en skräckhistoria men skräcken kommer mer inifrån än utifrån. Det är som människornas egna brister och rädslor slår tillbaka på dem själva. Det handlar om en campingplats där det helt plötsligt bara finns fyra husvagnar kvar när de vaknar dagen efter, gräset är grönt och välklippt som en golfbana och fortsätter mot en oändlig horisont. Vad har hänt? Finns övriga världen kvar? På radion spelas det bara 40- och 50-tals musik av Peter Himmelstrand, vilket bidrar till den overkliga stämningen. Den här boken borde locka till sig en publik bortom de som är vana skräck- och spökhistorieläsaren
– Jag är verkligen ett fan och har läst alla hans tidigare böcker. Den nya bok innehåller allt en klassisk Murakami-bok ska göra: den där magiska realismen där det helt plötsligt händer något galet mitt i vardagen. Den har möjligtvis ett tydligare budskap än tidigare böcker har haft och väcker frågor om livets mening. Har den färglöse herr Tazaki verkligen något att erbjuda världen? En fråga som föranleds av att hans fyra närmaste vänner under uppväxten plötsligt en dag säger upp vänskapen med honom. ”Vi vill inte ha mer med dig att göra, och du vet varför”. Tazaki blir så chockad och deprimerad att han inte förrän många år senare återvänder till sin barndomsstad och försöker reda ut vad som hänt. Och då blir romanen nästan som en thriller.
måndag 22 september 2014
Noveller - det korta inlägget (ha!)
Jag har läst en hel del noveller från Novellix på sistone. Detta galanta förlag som ger ut noveller i miniböcker vars estetik alltid är väldigt tilltalande. De kommer ju bekant ut med noveller i serier i olika teman. Det senaste temat är facklitteratur men andra exempel har varit ryska författare, tyska författare, svenska klassiker. De blandar nyskrivet med gamla godingar och jag brukar oftast gilla det jag läser.
Låt mig börja med att hylla Novellix initiativ med att ge ut facklitteratur i novellform. Vilket genidrag! Jag har läst Nina Åkestams Jiroekonomi. Nina Åkestam är skribent, reklamare etc. Hon har nyligen kommit ut med boken Meningen med hela skiten som jag kommer ägna ett långt framtida inlägg om. Jiroekonomin utgår från sushikocken Jiro (såg ni filmen Jiro dreams of sushi?) som driver en minimal sushirestaurang i Tokyos tunnelbana. Han har tre stjärnor i Michelinguiden och är den äldsta i världen som har det. Hur vore världen om ekonomin utgick från sådana som Jiro, som fokuserade helt på kvalitet och inte brydde sig om kvantitet? Fascinerande läsning.
Karin Boye känner vi alla till. Jag har läst hennes dystopi Kallocain och den fina fejkbiografin Den bästa dagen är en dag av törst av Koltherjahn. Den här novellen publicerades första gången 1940. Boye är fin på det här med relationer. Den här handlar om Ella som lever olyckligt tillsammans med sin Arvid. Medan hon vrider och vänder på sitt liv inser hon en sak...
Speciella omständigheter är en riktigt läskig liten pärla av Ajvide Ett par behöver flytta till ett större hus. I mäklarannonsen står det OBS! Speciella omständigheter. De går på den inte så välbesökta visningen. De förstår inte vad som kan vara fel, huset är vackert, trädgården stor, kvarteret lugnt, priset lågt. Mäklaren läser då upp en notis från den förre ägaren. En notis som får ett barn att börja gråta och de andra spekulanterna att snegla mot källardörren. Kalla kårar utlovas!
Håkan Nessers Herr Kadar är en synnerligen enkel historia om några turister som reser till en lyxig resort där de tänker tillbringa julen. Där stöter de på den lite udda mannen Herr Kadar och hans skräniga hustru. Saker och ting utvecklas i en oväntad riktning. Novellen skrivs i vi-form vilket jag gillar. Men min favoritdetalj var nog ändå den lokala konstnären som bodde i byn och sålde målningar till turisterna, hans namn var Pablo Picasso.
Kringlan Svensson är komiker och författare. Hans tidigare litterära verk har varit samarbeten med dels Kalle Lind (Blandfärs & Smutstvätt)och nyligen med Nanna Johansson (Drottningen av Rottnevik). Det här är hans första solopublikation. Den skiljer sig märkbart från de andra romanerna. En nyanställd man på ett kontor anstränger sig för att bli omtyckt. Hans extrema vilja att bli en uppskattad kollega faller platt och snart utspelar sig en absurd fars på kontoret. Novellen påminner väldigt mycket om Jonas Karlssons historier. Mörk, briljant och bitvis surrealistisk. (obs är inte utgiven av Novellix utan på Mix förlag)
fredag 19 september 2014
Det gångna årets facklitteratur - det smarta inlägget
Är det någon som har missat vad Expeditionen handlar om? Bea råkar plocka upp en bok om Andrée-expeditionen på en fest för ett antal år sedan. Hon läser den och blir nästintill manisk i sitt sökande efter ett svar. Vad dog de tre männen av som ingick i expeditionen? För att ta reda på detta pluggar hon till läkare. Hon åker till Nordpolen. Hon analyserar ben. Hon tyder Ingenjör Andrées vattenskadade dagbok. Hon tittar på expeditionens kläder i mikroskop. Hon tar reda på vad de hade med sig, vad de åt, om de blev sjuka, hur långt de gick etc etc etc i all oändlighet. Hon inser att ballongen de färdades med hade miljoners små små hål i sig efter symaskinens nål, att den var överlastad och att expeditionens medlemmar aldrig hade flugit luftballong innan. Att när de går över isen driver isen i motsatt riktning så de aldrig kommer någon vart. Hon blir en forskare. Samtidigt upptäcker hon en makalös kärlekshistoria, så romantisk att ni inte ens kan tänka er. Bea Uusma är också illustratör och boken är vacker så det gör ont att titta på. Den är fylld av fotografier, bilder, diagram och ritningar.
Strax efter jag läste boken besökte jag Louisianas utställning om Arktis. Det spädde bara på mitt intresse för isbjörnar, smältis och fastfrysta skepp.
Den 22 oktober släpps boken i pocket!
 |
| Originalbild från Andrées expedition. |
Andres Lokko skriver inte bara texter om Brian Eno eller Damon Albarn eller för den delen ironiska texter om Tomas Ledins jeansskjortor. Han är en ganska politisk tjomme också. I den här lilla pocketen har han samlat sina mest politiska texter från Svenska Dagbladet mellan åren 2007 och 2013. Nästan allt rör London, staden han bodde i under dessa år. Han jämför det högervridna samhället i Storbritannien med nedmonterandet av välfärden i Sverige. Han förfasas och lyssnar på popmusik. För musiken är ständigt närvarande i hans texter även om ilskan och besvikelsen över vad som sker i maktens korridorer är det mest påtagliga. För mig som aldrig orkat ta mig igenom hans magnum opus Andres 1989-1998 och Andres 1999-2009 är denna bok en perfekt munsbit!
Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Om man kan välja sin sexualitet eller i alla fall omformulera den? Jag vet inte det ja, men man kan ju ge det en tanke i alla fall. Författarna till den här boken gör ett sjujäkla bra jobb i att få en att stanna upp och omvärdera saker och ting som kanske har varit rätt självklara. Är den rolig? Ja! Är den intelligent? Ja! Är den proppfull av statistik som visar på att lesbiska lever längre, har det bättre och tjänar mer än heterosexuella? Ja faktiskt! Är den fylld av smarta människor som säger bra saker? Ja! Men läs den då!
onsdag 17 september 2014
Böckerna köpta i New York - ett skrytinlägg?
För ganska exakt ett år sedan var jag i New York. Där lämpar bokköp sig oerhört väl. Helst på Strand bookstore, men vem fan bryr sig egentligen, ge mig en bokhandel i New York vilken som helst!
Jag köpte ett par titlar där. Sorgligt nog har de flesta blivit olästa men en del har spisats (spisa skivor är ett uttryck som är vedertaget, kan man även spisa böcker?).
En eftermiddag tillbringade jag i den lilla politiska bokhandeln Blue Stockings. Där försökte jag utröna om det gamla anarkistkollektivet Crimethinc hade släppt något nytt. Det hade de i och för sig, men Contradictionary kändes ändå inte som ett nödvändigt inköp. Istället blev det två serieromaner och en feministnovell. Jag är så förutsägbar.
Jag frågade personalen om de hade några feministiska och politiska kvinnliga seriertecknare som även var roliga, i Liv Strömquists anda, och det hade de ju.
Först plockade de fram Are you my mother? av Alison Bechdel. Ja, DEN Bechdel, från testet. Jag hade ingen aning om att hon var serietecknare. Are you my mother? är tyvärr delvis oläst. Jag har läst en tredjedel ungefär. Boken är en klassisk göra-upp-med-sina-föräldrar-roman med en krydda av psykoanalys och Freud.
Den stora fullträffen blev istället serieromanen Drinking at the movies av Julia Wertz. Julia Wertz ritar serier i precis samma anda som Stina Hjelm. Drinking at the movies påminner otroligt mycket om Stinas senaste bok Mitt dåliga samvete. Wertz är tydligen känd i USA för att ha ritat seriestrippen The Fart Party. Drinking at the movies är hennes första hela serieroman. Den handlar om Julia som flyttar från San Fransisco till New York. Väl där blir hon svinigt olycklig, utfattig, tar olika skitjobb, bor i olika råtthål, får några ragg, tittar på hipsters och dricker öl. Allt är väldigt roligt och väldigt klockrent.
Anna Winberg (fellow bokbranschbekant) tipsade mig om novellen The yellow wallpaper av Charlotte Perkins Gilman en gång. Den inhandlade jag, läste inte. Men den är säkert hur bra som helst. Mitt tredje köp för eftermiddagen blev en annan novell av samma författare, Herland. Undertiteln är helt underbar: A lost feminist utopian novel.
Den här baksidestexten gjorde att den tunna lilla boken var tvungen att följa med mig hem: "On the eve of World War I, three American male explorers stumble onto an all-female society somewhere in the distant reaches of earth. Unable to believe their eyes, they promptly set out to find some men, convinced that, since this is a civilized country...there must be men." Jag föreställer mig att novellen påminner lite om feministklassikern Egalias döttrar.
Jag köpte ett par titlar där. Sorgligt nog har de flesta blivit olästa men en del har spisats (spisa skivor är ett uttryck som är vedertaget, kan man även spisa böcker?).
En eftermiddag tillbringade jag i den lilla politiska bokhandeln Blue Stockings. Där försökte jag utröna om det gamla anarkistkollektivet Crimethinc hade släppt något nytt. Det hade de i och för sig, men Contradictionary kändes ändå inte som ett nödvändigt inköp. Istället blev det två serieromaner och en feministnovell. Jag är så förutsägbar.
Jag frågade personalen om de hade några feministiska och politiska kvinnliga seriertecknare som även var roliga, i Liv Strömquists anda, och det hade de ju.
Först plockade de fram Are you my mother? av Alison Bechdel. Ja, DEN Bechdel, från testet. Jag hade ingen aning om att hon var serietecknare. Are you my mother? är tyvärr delvis oläst. Jag har läst en tredjedel ungefär. Boken är en klassisk göra-upp-med-sina-föräldrar-roman med en krydda av psykoanalys och Freud.
Den stora fullträffen blev istället serieromanen Drinking at the movies av Julia Wertz. Julia Wertz ritar serier i precis samma anda som Stina Hjelm. Drinking at the movies påminner otroligt mycket om Stinas senaste bok Mitt dåliga samvete. Wertz är tydligen känd i USA för att ha ritat seriestrippen The Fart Party. Drinking at the movies är hennes första hela serieroman. Den handlar om Julia som flyttar från San Fransisco till New York. Väl där blir hon svinigt olycklig, utfattig, tar olika skitjobb, bor i olika råtthål, får några ragg, tittar på hipsters och dricker öl. Allt är väldigt roligt och väldigt klockrent.
Anna Winberg (fellow bokbranschbekant) tipsade mig om novellen The yellow wallpaper av Charlotte Perkins Gilman en gång. Den inhandlade jag, läste inte. Men den är säkert hur bra som helst. Mitt tredje köp för eftermiddagen blev en annan novell av samma författare, Herland. Undertiteln är helt underbar: A lost feminist utopian novel.
Den här baksidestexten gjorde att den tunna lilla boken var tvungen att följa med mig hem: "On the eve of World War I, three American male explorers stumble onto an all-female society somewhere in the distant reaches of earth. Unable to believe their eyes, they promptly set out to find some men, convinced that, since this is a civilized country...there must be men." Jag föreställer mig att novellen påminner lite om feministklassikern Egalias döttrar.
måndag 15 september 2014
En återkomst - eller inlägget om de dåliga böckerna
Jag tog visst ett blogguppehåll på ett år. Så kan det gå ibland. Inspirationen tröt och jag bytte bokhandel lika ofta som andra byter (sätt in valfri rolig metafor).
Idag känns livet lite tyngre än vad det gjorde igår med tanke på valet. Men idag är en bra dag att piska in lite god kultur i vardagen, att ta läsandet på allvar och höja blicken.
Innan höstens alla goda böcker börjar avhandlas och uppmärksamheten vänds mot Bokmässan tänkte jag lite hastigt gå igenom de bästa böckerna jag läst under våren och sommaren. För även om bloggen behandlats lite styvmoderligt har det ju ändå lästs i det Stringhyllska (åh vad jag älskar det ordet) hemmet.
Dagens inlägg sammanfattar böckerna ni nödvändigtvist inte behöver läsa. De som jag egentligen hade velat skriva långa, ordrika sågningar om (det är ju ändå sågningarna som är roligast att skriva) men som ni nu får serverat i kortform här.
Douglas Couplands senaste bok Worst person ever. Jag har läst nästan allt Coupland skrivit och har älskat det mesta. Den här bokens titel avslöjar vad jag tycker, worst book ever. Den handlar helt enkelt om en råstörig person som man blir ytterst irriterad på. Tyvärr har boken inte så mycket mer att komma med. Jag förstår egentligen inte hur jag orkade läsa ut boken med tanke på att irritationen väcktes efter ungefär tio sidor och höll i sig och eskalerade tills boken var slut.
En bok jag hade sett framemot länge var Tom Rob Smiths nya deckare. Smith har skrivit böckerna Barn 44 (snart på en filmduk nära dig med Noomi Rapace, Tom Hardy & Joel Kinnaman), Det hemliga manifestet och Agent 6. Briljanta deckare som utspelar sig under Kalla kriget.
Hans nya bok Gården var dock ingen nagelbitare direkt. Den har en lite märklig intrig. Bokens huvudperson Daniel bor i London men hans mor är från Sverige och dit har även hans föräldrar flyttat. Han får ett märkligt samtal från sin mor där hon hävdar att Daniels far är inblandad i hemska saker och att hon känner sig hotad och måste komma hem. Hon reser till Daniel och börjar fragmentariskt berätta vad hon har varit med om. Hela boken berättas ur Daniels mammas perspektiv och de "exotiska" Sverigereferenserna duggar tätt. Det är orimligt många beskrivningar av spännande rätter de har ätit, både jul och midsommar beskrivs och det ödsliga svenska landskapet nämns ungefär femtio gånger för mycket. Speciellt spännande är det inte heller.
Tom Rob Smith har samma bakgrund som Daniel i boken, alltså också en svensk mamma. Det märks ganska tydligt att han har försökt rida på mystifieringen av Sverige och det svenska deckarundret. Kanske att den här boken funkar bättre i Storbritannien men här känns den bara krystad och dum.
Så till den tredje boken jag har läst som inte direkt var en fullpoängare. Det rör sig om Sigge Eklunds In i labyrinten. Den här är inte dålig, aboslut inte, jag hade gissningsvis alltför högt ställda förväntningar.
In i labyrinten är den första bok Sigge släpper sedan han och Alex började med sin podcast. Jag lyssnar hängivet på deras samtal, vecka ut och vecka in. De har nu hållit på och ältat, analyserat, skämtat, talat och gråtit i två år. Jag älskar det. Det gör också att man lär känna Sigge. Hans tankar, liv och analyser skiner igenom i boken. Det går inte att hålla isär berättelsen och Sigge. Boken utspelar sig i Stockholm, i förlags- och mediavärlden. Där Sigge håller till.
Jag vet inte. Boken känns för genomtänkt och beräknande, intrigen är för enkel. Som att han har hållit upp sitt finger i luften, känt var vindarna blåser och sen skrivit. Det här kommer att sälja!
Precis som många före mig har jag nu skrivit en halvdan recension av Sigges bok där SIGGE har haft huvudrollen och inte boken. Men så är det tyvärr, berättelsen är inte tillräckligt stark för att man ska se bortom författaren.
Idag känns livet lite tyngre än vad det gjorde igår med tanke på valet. Men idag är en bra dag att piska in lite god kultur i vardagen, att ta läsandet på allvar och höja blicken.
Innan höstens alla goda böcker börjar avhandlas och uppmärksamheten vänds mot Bokmässan tänkte jag lite hastigt gå igenom de bästa böckerna jag läst under våren och sommaren. För även om bloggen behandlats lite styvmoderligt har det ju ändå lästs i det Stringhyllska (åh vad jag älskar det ordet) hemmet.
Dagens inlägg sammanfattar böckerna ni nödvändigtvist inte behöver läsa. De som jag egentligen hade velat skriva långa, ordrika sågningar om (det är ju ändå sågningarna som är roligast att skriva) men som ni nu får serverat i kortform här.
Douglas Couplands senaste bok Worst person ever. Jag har läst nästan allt Coupland skrivit och har älskat det mesta. Den här bokens titel avslöjar vad jag tycker, worst book ever. Den handlar helt enkelt om en råstörig person som man blir ytterst irriterad på. Tyvärr har boken inte så mycket mer att komma med. Jag förstår egentligen inte hur jag orkade läsa ut boken med tanke på att irritationen väcktes efter ungefär tio sidor och höll i sig och eskalerade tills boken var slut.
En bok jag hade sett framemot länge var Tom Rob Smiths nya deckare. Smith har skrivit böckerna Barn 44 (snart på en filmduk nära dig med Noomi Rapace, Tom Hardy & Joel Kinnaman), Det hemliga manifestet och Agent 6. Briljanta deckare som utspelar sig under Kalla kriget.
Hans nya bok Gården var dock ingen nagelbitare direkt. Den har en lite märklig intrig. Bokens huvudperson Daniel bor i London men hans mor är från Sverige och dit har även hans föräldrar flyttat. Han får ett märkligt samtal från sin mor där hon hävdar att Daniels far är inblandad i hemska saker och att hon känner sig hotad och måste komma hem. Hon reser till Daniel och börjar fragmentariskt berätta vad hon har varit med om. Hela boken berättas ur Daniels mammas perspektiv och de "exotiska" Sverigereferenserna duggar tätt. Det är orimligt många beskrivningar av spännande rätter de har ätit, både jul och midsommar beskrivs och det ödsliga svenska landskapet nämns ungefär femtio gånger för mycket. Speciellt spännande är det inte heller.
Tom Rob Smith har samma bakgrund som Daniel i boken, alltså också en svensk mamma. Det märks ganska tydligt att han har försökt rida på mystifieringen av Sverige och det svenska deckarundret. Kanske att den här boken funkar bättre i Storbritannien men här känns den bara krystad och dum.
Så till den tredje boken jag har läst som inte direkt var en fullpoängare. Det rör sig om Sigge Eklunds In i labyrinten. Den här är inte dålig, aboslut inte, jag hade gissningsvis alltför högt ställda förväntningar.
In i labyrinten är den första bok Sigge släpper sedan han och Alex började med sin podcast. Jag lyssnar hängivet på deras samtal, vecka ut och vecka in. De har nu hållit på och ältat, analyserat, skämtat, talat och gråtit i två år. Jag älskar det. Det gör också att man lär känna Sigge. Hans tankar, liv och analyser skiner igenom i boken. Det går inte att hålla isär berättelsen och Sigge. Boken utspelar sig i Stockholm, i förlags- och mediavärlden. Där Sigge håller till.
Jag vet inte. Boken känns för genomtänkt och beräknande, intrigen är för enkel. Som att han har hållit upp sitt finger i luften, känt var vindarna blåser och sen skrivit. Det här kommer att sälja!
Precis som många före mig har jag nu skrivit en halvdan recension av Sigges bok där SIGGE har haft huvudrollen och inte boken. Men så är det tyvärr, berättelsen är inte tillräckligt stark för att man ska se bortom författaren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)