En återkomst - eller inlägget om de dåliga böckerna

Jag tog visst ett blogguppehåll på ett år. Så kan det gå ibland. Inspirationen tröt och jag bytte bokhandel lika ofta som andra byter (sätt in valfri rolig metafor).

Idag känns livet lite tyngre än vad det gjorde igår med tanke på valet. Men idag är en bra dag att piska in lite god kultur i vardagen, att ta läsandet på allvar och höja blicken.

Innan höstens alla goda böcker börjar avhandlas och uppmärksamheten vänds mot Bokmässan tänkte jag lite hastigt gå igenom de bästa böckerna jag läst under våren och sommaren. För även om bloggen behandlats lite styvmoderligt har det ju ändå lästs i det Stringhyllska (åh vad jag älskar det ordet) hemmet.

Dagens inlägg sammanfattar böckerna ni nödvändigtvist inte behöver läsa. De som jag egentligen hade velat skriva långa, ordrika sågningar om (det är ju ändå sågningarna som är roligast att skriva) men som ni nu får serverat i kortform här.

Douglas Couplands senaste bok Worst person ever. Jag har läst nästan allt Coupland skrivit och har älskat det mesta. Den här bokens titel avslöjar vad jag tycker, worst book ever. Den handlar helt enkelt om en råstörig person som man blir ytterst irriterad på. Tyvärr har boken inte så mycket mer att komma med. Jag förstår egentligen inte hur jag orkade läsa ut boken med tanke på att irritationen väcktes efter ungefär tio sidor och höll i sig och eskalerade tills boken var slut.

En bok jag hade sett framemot länge var Tom Rob Smiths nya deckare. Smith har skrivit böckerna Barn 44 (snart på en filmduk nära dig med Noomi Rapace, Tom Hardy & Joel Kinnaman), Det hemliga manifestet och Agent 6. Briljanta deckare som utspelar sig under Kalla kriget.
Hans nya bok Gården var dock ingen nagelbitare direkt. Den har en lite märklig intrig. Bokens huvudperson Daniel bor i London men hans mor är från Sverige och dit har även hans föräldrar flyttat. Han får ett märkligt samtal från sin mor där hon hävdar att Daniels far är inblandad i hemska saker och att hon känner sig hotad och måste komma hem. Hon reser till Daniel och börjar fragmentariskt berätta vad hon har varit med om. Hela boken berättas ur Daniels mammas perspektiv och de "exotiska" Sverigereferenserna duggar tätt. Det är orimligt många beskrivningar av spännande rätter de har ätit, både jul och midsommar beskrivs och det ödsliga svenska landskapet nämns ungefär femtio gånger för mycket. Speciellt spännande är det inte heller.
Tom Rob Smith har samma bakgrund som Daniel i boken, alltså också en svensk mamma. Det märks ganska tydligt att han har försökt rida på mystifieringen av Sverige och det svenska deckarundret. Kanske att den här boken funkar bättre i Storbritannien men här känns den bara krystad och dum.

Så till den tredje boken jag har läst som inte direkt var en fullpoängare. Det rör sig om Sigge Eklunds In i labyrinten. Den här är inte dålig, aboslut inte, jag hade gissningsvis alltför högt ställda förväntningar.
In i labyrinten är den första bok Sigge släpper sedan han och Alex började med sin podcast. Jag lyssnar hängivet på deras samtal, vecka ut och vecka in. De har nu hållit på och ältat, analyserat, skämtat, talat och gråtit i två år. Jag älskar det. Det gör också att man lär känna Sigge. Hans tankar, liv och analyser skiner igenom i boken. Det går inte att hålla isär berättelsen och Sigge. Boken utspelar sig i Stockholm, i förlags- och mediavärlden. Där Sigge håller till.
Jag vet inte. Boken känns för genomtänkt och beräknande, intrigen är för enkel. Som att han har hållit upp sitt finger i luften, känt var vindarna blåser och sen skrivit. Det här kommer att sälja!
Precis som många före mig har jag nu skrivit en halvdan recension av Sigges bok där SIGGE har haft huvudrollen och inte boken. Men så är det tyvärr, berättelsen är inte tillräckligt stark för att man ska se bortom författaren.

Det är 1988 och har precis börjat snöa - Sigge Eklund

Efter att ha lyssnat på Alex och Sigges podcast blev jag ju helt klart nyfiken på att läsa Sigges böcker, hans intellektuella orerande och framlagda teser borde ju rimligen tyda på ett visst mått av talang även för det skrivna ordet. Jag blev inte besviken efter att ha läst Det är 1988 och har precis börjat snöa.
Det här är en extremt välformulerad uppväxtsskildring som helt enkelt (nja den var säkert inte enkel att skriva) handlar om Sigge Eklunds barndom och hans relation till sin pappa, ekonomen och mannen bakom Olof Palme, Klas Eklund. I biografier brukar jag alltid plågas i början av boken när hen beskriver sin barndom, man vill liksom bara hoppa fram till det göttigaste direkt, det är ju oftast senare i livet som storslagna och intressanta saker händer. Eklunds bok är väl kanske ingen bokstavstrogen biografi, ett visst mått av fiktionaliserande finns det säkert men jag upplever aldrig att barndomsbeskrivningen blir en transportsträcka eller att den blir tråkig och ointressant.
Boken verkar delvis bygga på en mängd kasettband som Eklund har hittat med inspelningar av honom själv som barn. Jag är imponerad över hur väl han kommer ihåg sin barndom, men kasettbanden och fiktionen kanske hjälper honom en del på traven. Han verkar verkligen ha gjort upp med sin barndom, han är skicklig på att objektivt se vilka händelser och personer som har varit viktiga och essentiella för varför han nu är den han är.
Boken finns inte längre i handeln annat än som e-bok. Men på ditt närmsta bibliotek hittar du säkert den. Om ni vill uppmana Bonniers att återutge Sigge Eklunds böcker finns här en namninsamling.

Påfyllning - mera, flera!

Jag har fått en resa i present. Senare i vår ska jag åka till Barcelona för första gången. Har ni några tips mottages de gärna! För att inte vara helt bortkommen vid ankomst (kontrollfreak som man är) shoppade jag loss idag, en Moleskine Barcelona-anteckningsbok, en Wallpaper cityguide och en bok om Gaudí. Moleskine-boken kan verkligen rekommenderas, jag har en för varje stad som jag brukar åka till. Kartorna är fantastiskt praktiska, stort gaturegister och såklart bra flikar och fickor för anteckningar och minnen. Wallpaperguiden har jag inte provat för någon annan stad men i vilket fall borde man få en susning om i vilka områden som man vill hänga i. Gaudí är ju Gaudí, cool som få.

Sen sprang jag bort till Hamrelius för att spionera på deras pocketutbud, de har en väldigt fin engelsk avdelning, de hade även rea på engelsk pocket. Jag har som regel att aldrig köpa reaböcker av författare jag inte vet något om, om jag aldrig läst några omdömen, aldrig sett namnet i nån tidning eller blogg, då struntar jag i boken. Jag har för många reaböcker där hemma som bara står, som är köpta för att de har fint omslag eller fin titel eller kanske verkar bra, nej bort med sånt! Istället hittade jag en bok av John Fowles som jag inte läst, The Magus (Illusionisten) var ju genial så kanske kommer A maggot också vara bra (lika namn de har, ser också att han har skrivit The Moralist och Mantissa, mannen verkade ha en förkärlek till titlar på M), sen har jag läst gott om Erin Kelly i bloggen Dark places, jag har även läst The poison tree (Grenar av gift, som jag ju recenserade) kom jag på nu, den var ju helt ok, vidare var Susan Hills spökhistoria The woman in black bra så kanske är även The betrayal of trust det. 

Mot biblioteket! Jag har fallit för grupptrycket och omfamnat poden Alex och Sigges podcast. Jag knarkar avsnitt efter avsnitt, flera per dag och eftersom Sigges böcker är ur tryck (något han verkar tro beror på att de är så fruktansvärt populära, något jag mer tolkar som att eftersom de inte sålde så bra valde förlaget att inte trycka en andra upplaga) gick jag till bibblan och lånade. Har läst en bit i 1988 och den är väldigt finstämd och skickligt skriven än så länge. Om man vill att Sigges böcker ska tryckas upp i pocket igen finns det en namninsamling man kan skriva på här. 

John Green är jag förälskad i efter The fault in our stars och hans böcker är såpass snabblästa att jag kan lägga ner ett par dagar på att ta mig igenom backlisten. 

Puh! Gissa om bokhögarna växer och svämmar över till alla rum i princip.