Broad City - roligare & bättre än Girls

Broad City har allt. Serien kom förra året och den andra säsongen hade premiär för några veckor sen i USA. Serien går på Comedy Central. Amy Poehler är exekutiv producent men det är seriens skapare och huvudkaraktärer Ilana Glazer och Abbi Jacobson som är genierna här. Både roligare, smartare, sannare och mer avslappnat än Girls (som har blivit riktigt drygt på sistone tycker jag). Och en hel jävla del New York-känsla. Släng in gästskådisar som nämnda Poehler, Fred Armisen, Rachel Dratch & Seth Rogen och ni har en galet bra serie. Sträckse alla avsnitt i helgen vetja. Nedan följer lite smakprov. Enjoy!



Inledningen till första avsnittet på säsong 2. Har man någonsin åkt tunnelbana i storstad kan man nog känns igen sig den här scenen.


Var är den säkraste platsen att ha sitt gräs på egentligen?

Ilana och Abbi är på en takfest med en hel del pretentiösa människor.


Abbi lovade sin heta granne att vara hemma för en paketleverans men missar det och måste åka ut till UPS uthämtningskontor långt ut i ingenstanset.

I framtiden ordnar fritidsgårdarna tjejkvällar med tema podcasts!

Mitt förra inlägg handlade om poddar. En medieform jag konsumerar i orimliga mängder. Jag skrev om podden 60 minuter och jag efterlyste intervjupoddar där kvinnor ställer frågorna. Jag fick en del respons. Eric Schüldt mailade och tackade för visat intresse. Han tipsade även om en helt nystartad pod, Spotlight, där Kerstin Berggren intervjuar kulturpersonligheter. Även Expressens kulturchef mailade mig: 

Hej,Vad roligt att du gillar #60minuter! Läste din gedigna genomgång på bloggen.Tänkte också på vad du sa om en kvinnlig poddare som gör djupintervjuer med kända (kultur)personligheter. Är inte "Fahl i samtal" just det?
Allt gott,Karin Olsson

Man skulle kunna sammanfatta båda deras mail på följande vis:

Hej!

Din analys ang överflödet av män i media låter orimlig. Bevis: En symbolisk kvinna har gjort podd.

Mvh

Mediaperson utan socialt/politiskt engagemang

Jag är helt övertygad om att både Eric och Karin tyckte att det var fantastiskt att jag gjorde en hel del gratis reklam för podden 60 minuter och att de helt enkelt ville tipsa mig om två rekordeliga poddar med kvinnor bakom rodret. Men deras brist på analys och förståelse för avseendet med mina sista ord i inlägget förvånar mig. Jag är uppriktigt intresserad av varför det inte görs fler poddar av kvinnor, intervjupoddar eller ej. Jag vill inte bli klappad på huvudet av Eric eller Karin eller vem som helst för den delen utan jag vill ha en diskussion eller i alla fall ett erkännande av problemet. 

Ok, varning för generaliseringar. 

Poddar innebär en del teknik. Det är sladdar, mikrofoner, klipp-program, ljudrattar och servrar. Teknik verkar vara något som alla män bemästrar och något som kvinnor ibland tvekar inför. Kan detta vara ett av skälen till att färre kvinnor startar egna poddar? Om man är så lyckligt lottad att man har Expressen, Aftonbladet eller DN (etc) i ryggen kan man säkert få adekvat hjälp med detta om så behövas men att de tre mediagiganterna ska stå för fiolerna i podrevolutionen kan vi inte förlita oss på. 

Enligt undersökningar lyssnar fler män än kvinnor på poddar. Beror även detta på "hoppa på all ny teknik som finns"-begäret som en del män besitter eller är det helt enkelt så att män lyssnar på män och kvinnor lyssnar kvinnor? Man brukar ju säga inom litteraturen att män läser manliga författare och kvinnor läser både manliga och kvinnliga författare.

Jag lyssnar som bekant på både manliga och kvinnliga poddare med total övervikt på de manliga. Kanske tillhör jag skaran som anser att mäns berättelser är allmängiltiga och kvinnors är subjektiva? Jag är inte så intresserad av specifikt "kvinnliga ämnen" och därför drar jag mig för att lyssna på Hanna & Amanda, Mireya & Judith eller Blankens & Swedberg (exempel på kvinnliga pod-duos som jag inte har lyssnat på). Däremot lapar jag i mig allt Alex & Sigge, Filip & Fredrik och Lokko & Luuk orerar om. Jag är i alla fall medveten om snedfördelningen i min podcast-app. 

Podcasten är ett avskalat medium. Du tar plats som podcastmakare. Kanske tar man orimligt mycket plats som kvinna?

En som faktiskt har gjort detta är Moa Gammel. Hon har gjort en intervjupodcast som heter Genier och som jag totalt har missat. Jag gjorde bot och bättring och lyssnade på ett par avsnitt och kan nu varmt rekommendera Genier. Gammels tema är kreativa processer, framgångar och motgångar etc. Hon intervjuar enbart kvinnor, exempelvis Birgitta Stenberg, Anna Odell och Gudrun Schyman. Gammels intervjuteknik är fin och jag hade gärna sett henne utveckla sitt koncept till att både prata med kvinnor och män. 

Jag föreställer mig att landets fritidsgårdar i framtiden kommer att hålla tjejkvällar med tema podcasts. För att visa att ALLA FAKTISKT KAN! 

Men fram tills kommunernas fritidsgårdar tar sitt ansvar och kvinnorna ute i slott och koja tar sig mod kan ju Sveriges stora tidningar föregå med gott exempel och bjuda in en briljant kvinna att hålla i just deras flaggskepp till intervjupod. 

Kvinnor jag gärna hade sett hålla i en intervjupod om jag fick drömma: Sara Stridsberg, Karin af Klintberg, Bodil Malmsten, Mona Masri eller Amanda Svensson. 

Kvinnliga podcastare jag faktiskt lyssnar på: Karin & Sara, Liv & Caroline

(Tack till Gustav, Lina, Klara & Kristoffer för podcastdiskussioner.)

Det stora podinlägget - min hyllning till podden 60 minuter - var är den kvinnliga Kristoffer Triumf?

Björn af Kleen, Erik Schüldt & Kristoffer Triumf, vad har dessa tre herrar gemensamt? Ja förutom kön, ålder, klass och etnicitet så kan de på sina visitkort skriva JAG LEDER DJUPLODANDE SAMTAL MED INTRESSANTA MÄNNISKOR i PODFORMAT, VADÅRÅ?

Ingen har missat Triumfs succépod (pod är ett väldigt tacksamt suffix/prefix, kort och passar till allt) Värvet. Där finns inget nytt under solen.

Björn af Kleen, för många kanske mest känd som författare till boken som handlade om den svenska adeln eller den om Bonnier. Han skriver även för DN. Alltid lika välformulerat och initierat. Nu har även han tagit steget ut i podlandskapet. Hans pod heter Kleen och kärleken och spelas in live på Kulturhuset i Stockholm. Två avsnitt har släppts, med Shima Niavarani och Lena Andersson. Det tredje som är på gång ska vara med Eva Witt-Brattström. Jag har lyssnat på avsnittet med Lena och det var väl helt OK. Björn har tagit med ett gäng böcker som handlar mer eller mindre om kärlek som han läser ur och därefter får gästen kommentera och reflektera. Björn tillför inte många tankar eller idéer. Än så länge kanske han inte riktigt har hittat formen eller så har han valt fel ämne. Vi får se. Om ni inte blir sugna kan jag i alla fall rekommendera den helt briljanta texten som Björn skrev i DN förra året om moderiktiga män i London. 

Strax innan året blev ett nytt inledde Erik Schüldt sin intervjuserie med det allt annat än fantasifulla namnet 60 minuter. Han har under de senaste veckorna haft timslånga samtal med bland andra Gösta Ekman, PO Enquist, Alice Bah Kuhnke, Karl Ove Knausgård, Nina Björk, Therese Bohman och Karin Mamma Andersson.
Jag älskar delvis de här samtalen. Varje vecka när ett nytt avsnitt släpps utbrister jag nästan alltid ett WOW! Jag uppskattar att han ställer helt väsenskilda frågor från Triumf. Så till den milda grad att Värvet börjar framstå som en Hemmets veckojournal medan 60 minuter är Filosofiska rummet.
Schüldt har dock ett favoritämne och det är sökandet, tro och Gud. Gud med oerhört stort G. Vem han än talar med styr han in samtalet på dessa frågor, om personen i fråga hade en far som var präst, om personen i fråga kanske i sin ungdom läste teologi, om personen i fråga inte alls har funderat på dessa frågor eller om personen i fråga är uttalat superateist, Schüldt gör ingen skillnad utan lirkar med vän röst in samtalet på de STORA frågorna. Nästan alltid är det här intressant och saker jag vanligtvis inte går och tänker på. Nästan alltid svarar intervjuobjektet med ett genomtänkt svar och samtalet kan vandra vidare genom mysticism via kreativitet fram till tron på kärlek etc.
Det senaste samtalet med Therese Bohman (som enligt mig skrev en av de bästa böckerna förra året) är inte lika inriktat på tro och sökande. De talar bland annat om en vibb man kan känna när man träffar en ny person som man märker att man drar jämnt med. En person som man klickar med och kan utvecklas med. Det behöver nödvändigtvis inte vara en kärleksrelation utan kan lika gärna vara en ny vänskap. De talar om skönhet och att de båda två söker ett allvar i samtalen på kultursidorna som båda inte funnit ännu.
Men i avsnittet med Nina Björk stöter Erik på patrull. Det är befriande när Nina skrattar Erik rakt upp i ansiktet. Efter sju samtal med kulturens giganter är det äntligen någon som reagerar så som jag kanske hade reagerat.

Erik: Vad betyder kärleken för dig?
Nina: (förvånat tonläge) Alltså menar du privat, eller... skratt...
Erik: Du får tolka frågan som du vill.
Nina: Nämen vadå!? Skulle du kunna svara på det? Skulle nån kunna svara på det? Vad betyder kärlek för dig...jaa, skratt
Erik: Ja jag skulle absolut kunna svara på det.
Nina: skratt Ja men svara på det då, så kan jag se om jag kan...säga..samma sak.

Han förvillar sig in ett svar om väldigt kärleksfulla människor som kan älska döda ting. Nina utbrister skrattandes: Är du religiös??
Sedan säger Erik något som får Nina att brista ut i gapskratt, att han ser henne som en kärleksprofet. Nina Björk är hittills den enda av intervjuobjekten som inte tagit allt Erik har sagt på allvar. En upplyftande och förlösande intervju! Naturligtvis oerhört intressant på sina ställen när de kommer in på politik, utopier och drömmar, men inte lika genomgående dödsallvarlig som de förra.
Jag är också förvånad över att samtalet med Alice Bah Kuhnke inte fick större genomslag. Hon hade nyligen utsetts till kulturminister och hon sa en hel del intressanta och märkliga saker i intervjun. Den enda intervjun som har nått mediabruset är den med Karl Ove Knausgård. Men fler borde ha skapat debatt på kultursidorna.

Men när kommer en stor intervjupod med en kvinna som ställer frågorna? Nog måste det finnas någon där ute som vill ställa frågor och liksom Erik Schüldt brinner för ett speciellt ämne som hon kan vinkla alla intervjuer att handla om?
Jag kan inte släppa tanken på att deras manliga syn på världen (ja det finns väl en sådan va?) påverkar samtalen och att det skulle vara intressant att se vilka frågor en kvinna hade ställt.
Hallå? Är det jag som inte hittar de här poddarna eller är det helt enkelt så att de inte görs? Upplys mig gärna!

Bubblare i den manliga intervjupodvärlden: Simon Gärndefors Arkiv Samtal, Here's the thing with Alec Baldwin, Simon Svenssons Veckans viktigaste intervju, Kalle Linds Snedtänkt och Konversationen (skapad av Jonas Jonsson & Johan Kellman Larsson). 

(Ni hittar alla poddar där ni brukar hitta alla poddar.)