Att resa är inte att läsa.

Sommaren har varit läslös. Den har istället varit podfylld och skärmfylld. Tekniken tar över mig. Jag får kemisk ångest av mitt mediaintag. Jag kräver bot och bättring.
Jag har varit i Berlin två gånger. Läste inte ett smack.
Jag har varit i Stockholm. Läste inte ett smack.
Jag har varit i Köpenhamn. Läste inte ett smack.
Att resa är inte att läsa.
Jag har däremot testat idel nya restauranger och ramlat dåliga gatan fram.
Jag har till och med varit med i en pod och där hävdat att jag är bokbloggare och litteraturnörd. Inför poden krävdes studier av dystopisk litteratur. Mina dammiga gymnasiala exemplar stod i hyllan och blängde på mig. Jag blängde tillbaka och satte på play. En skruttig filmatisering av A brave new world från 1998 är det inget fel på, faktiskt! Jag lever på lånad tid med minnen av läslusta från fornstora dar.

Den andra kvinnan av Therese Bohman finns äntligen i pocket. Nu måste alla bara läsa den. En farbror i 65-årsåldern var inne i butiken häromdagen och tackade hjärtligt för mitt tips. Han hade älskat den och gillat humorn i den. Så den verkar passa alla.

Min största läserövring i sommar har varit Patricia Highsmiths trilogi om Thomas Ripley. Att umgås med den något timida, väldigt intelligenta, alltid välklädde, tillika psykopaten Thomas Ripley var en ynnest. Dessutom utspelar sig böckerna runtom i Europa i diverse storstäder. Jag har börjat inse den geografiska platsen i en bok nästan är det absolut viktigaste för mig. Det är lite märkligt kanske.. Eller så har min arbetsplats piffiga slogan ätit sig in i mitt medvetande på ett oroväckande sätt; att läsa är att resa.

Håkan Nessers Elva dagar i Berlin var en besvikelse. Den var snäll, ljummen, puttrig och skröna-aktig. Ingen finess, inga påskägg och inget auster-eskt alls! Nu är Nessers storstadstrilogi slut. Maskarna på Carmine street (New York) var störtbra, Himmel över London var smart och full av mysterier medan Elva dagar i Berlin var ganska menlös. Undra vad Nesser ska göra nu? Kanske att han går tillbaka till deckarna eller så ger han ut en samling erotiska noveller månne?

Jag har läst deckare i sommar. Det är skönt. Man kan stilla sitt dåliga läs-samvete med ond bråd död. Läs Mo Hayder om ni behöver förströelse. Mörkt som ebenholts och hårt som elfenben. Ha!



Hej, vi ses!

Lågmäld dekadens med hög relevans

Är lite besatt av min krukväxt just nu så den får vara med i bakgrunden. 

Fan vad lång tid det tog att läsa ut den 250 sidor tunna boken The snow queen av Michael Cunningham. Ändå var boken otroligt bra och framförallt tankeväckande som bara den. Historien var egentligen totalt ointressant men emellanåt ramlar huvudpersonerna ner i olika resonemang som man golvas av. Jag gör hundöron, skriver av, fotograferar sidor och antecknar.
Jag gillar Cunningham och har läst det mesta. Hans böcker har en typisk lågmäld dekadens. Ofta utspelar de sig i ett New York som jag känner mig hemma i, gathörn, broar och kvarter omnämns och jag nickar igenkännande. Karaktärerna tillhör en intellektuell medelklass och romanerna har ofta ett inslag av homosexuella mäns försiktiga kärlekshistorier.

Här får ni några utdrag ur boken som jag fångade mig särskilt.

"There's a difference between not pursuing worldly ambitions and no longer feeling like a failure for not pursing them" 

"Sam is not Barrett's type (...) he is not a broud shouldered pugilist; he is not anyone Eakins would have wanted to paint."   <--- . Jag borde veta vilken konstnär som målar den typen av män jag attraheras av. Varför vet jag inte det? Therese Bohman vet säkert vem som målar hennes typ, det är jag övertygad om.

Här är det stycket jag läste flest gånger och faktiskt transkriberade ner i min anteckningsbok. Det är lite långt, men väl värt att slå en blick på. Barrett jobbar i en vintagebutik som säljer dyra, onödiga, fashionabla prylar till hipsters i Williamsburg och han resonerar om konsumtion på följande vis:

"Citizens of the twenty first century can max out their credit cards, they can extend their limits, but actual destruction, death by extravagance, is no longer possible. You work something out with the credit card company. You can always if it comes to that, declare bankruptcy, and start over. No one is going to swallow a fistful of cyanide over a pair of ill-purchased motorcycle boots. 
It's comforting, of course it is, but it's also somehow, discouraging to live within a system that won't permit you to self-destruct. 
Nevertheless there's something about the courting of disaster, in shopping terms, that fascinates Barrett, that holds his attention, helps render him satisfied with his current stature. It's the technically extinct but somehow still plausible hint of calamity implied by the impulse purchase - the impoverished dowager or disinherited young earl who says 'I'm going to walk the earth in this perfectly faded Freddie Mercury t-shirt, I'm going to the party tonight in this vintage McQueen minidress, because the moment matters more than the future. The present - today; the sensation of walking into a room, and creating a real if fleeting hush - is what I care about, it's all right with me if I leave nothing behind. "

Naturligtvis talar Barett om de som lever i hans egen samhällsklass när han säger att det inte går att störta ner i total misär.
De två uttrycken jag har markerat med fet stil får mig osökt att tänka på Pulp. Detta 90-talsband som liksom jag älskade dekadens och stora gester. De hade utan tvekan kunnat ha ett album som hade hetat The moment matters more than the future med singeln Death by extravagance.

Boken kommer på svenska den 23 april på Lind & co.

Det stora podinlägget - min hyllning till podden 60 minuter - var är den kvinnliga Kristoffer Triumf?

Björn af Kleen, Erik Schüldt & Kristoffer Triumf, vad har dessa tre herrar gemensamt? Ja förutom kön, ålder, klass och etnicitet så kan de på sina visitkort skriva JAG LEDER DJUPLODANDE SAMTAL MED INTRESSANTA MÄNNISKOR i PODFORMAT, VADÅRÅ?

Ingen har missat Triumfs succépod (pod är ett väldigt tacksamt suffix/prefix, kort och passar till allt) Värvet. Där finns inget nytt under solen.

Björn af Kleen, för många kanske mest känd som författare till boken som handlade om den svenska adeln eller den om Bonnier. Han skriver även för DN. Alltid lika välformulerat och initierat. Nu har även han tagit steget ut i podlandskapet. Hans pod heter Kleen och kärleken och spelas in live på Kulturhuset i Stockholm. Två avsnitt har släppts, med Shima Niavarani och Lena Andersson. Det tredje som är på gång ska vara med Eva Witt-Brattström. Jag har lyssnat på avsnittet med Lena och det var väl helt OK. Björn har tagit med ett gäng böcker som handlar mer eller mindre om kärlek som han läser ur och därefter får gästen kommentera och reflektera. Björn tillför inte många tankar eller idéer. Än så länge kanske han inte riktigt har hittat formen eller så har han valt fel ämne. Vi får se. Om ni inte blir sugna kan jag i alla fall rekommendera den helt briljanta texten som Björn skrev i DN förra året om moderiktiga män i London. 

Strax innan året blev ett nytt inledde Erik Schüldt sin intervjuserie med det allt annat än fantasifulla namnet 60 minuter. Han har under de senaste veckorna haft timslånga samtal med bland andra Gösta Ekman, PO Enquist, Alice Bah Kuhnke, Karl Ove Knausgård, Nina Björk, Therese Bohman och Karin Mamma Andersson.
Jag älskar delvis de här samtalen. Varje vecka när ett nytt avsnitt släpps utbrister jag nästan alltid ett WOW! Jag uppskattar att han ställer helt väsenskilda frågor från Triumf. Så till den milda grad att Värvet börjar framstå som en Hemmets veckojournal medan 60 minuter är Filosofiska rummet.
Schüldt har dock ett favoritämne och det är sökandet, tro och Gud. Gud med oerhört stort G. Vem han än talar med styr han in samtalet på dessa frågor, om personen i fråga hade en far som var präst, om personen i fråga kanske i sin ungdom läste teologi, om personen i fråga inte alls har funderat på dessa frågor eller om personen i fråga är uttalat superateist, Schüldt gör ingen skillnad utan lirkar med vän röst in samtalet på de STORA frågorna. Nästan alltid är det här intressant och saker jag vanligtvis inte går och tänker på. Nästan alltid svarar intervjuobjektet med ett genomtänkt svar och samtalet kan vandra vidare genom mysticism via kreativitet fram till tron på kärlek etc.
Det senaste samtalet med Therese Bohman (som enligt mig skrev en av de bästa böckerna förra året) är inte lika inriktat på tro och sökande. De talar bland annat om en vibb man kan känna när man träffar en ny person som man märker att man drar jämnt med. En person som man klickar med och kan utvecklas med. Det behöver nödvändigtvis inte vara en kärleksrelation utan kan lika gärna vara en ny vänskap. De talar om skönhet och att de båda två söker ett allvar i samtalen på kultursidorna som båda inte funnit ännu.
Men i avsnittet med Nina Björk stöter Erik på patrull. Det är befriande när Nina skrattar Erik rakt upp i ansiktet. Efter sju samtal med kulturens giganter är det äntligen någon som reagerar så som jag kanske hade reagerat.

Erik: Vad betyder kärleken för dig?
Nina: (förvånat tonläge) Alltså menar du privat, eller... skratt...
Erik: Du får tolka frågan som du vill.
Nina: Nämen vadå!? Skulle du kunna svara på det? Skulle nån kunna svara på det? Vad betyder kärlek för dig...jaa, skratt
Erik: Ja jag skulle absolut kunna svara på det.
Nina: skratt Ja men svara på det då, så kan jag se om jag kan...säga..samma sak.

Han förvillar sig in ett svar om väldigt kärleksfulla människor som kan älska döda ting. Nina utbrister skrattandes: Är du religiös??
Sedan säger Erik något som får Nina att brista ut i gapskratt, att han ser henne som en kärleksprofet. Nina Björk är hittills den enda av intervjuobjekten som inte tagit allt Erik har sagt på allvar. En upplyftande och förlösande intervju! Naturligtvis oerhört intressant på sina ställen när de kommer in på politik, utopier och drömmar, men inte lika genomgående dödsallvarlig som de förra.
Jag är också förvånad över att samtalet med Alice Bah Kuhnke inte fick större genomslag. Hon hade nyligen utsetts till kulturminister och hon sa en hel del intressanta och märkliga saker i intervjun. Den enda intervjun som har nått mediabruset är den med Karl Ove Knausgård. Men fler borde ha skapat debatt på kultursidorna.

Men när kommer en stor intervjupod med en kvinna som ställer frågorna? Nog måste det finnas någon där ute som vill ställa frågor och liksom Erik Schüldt brinner för ett speciellt ämne som hon kan vinkla alla intervjuer att handla om?
Jag kan inte släppa tanken på att deras manliga syn på världen (ja det finns väl en sådan va?) påverkar samtalen och att det skulle vara intressant att se vilka frågor en kvinna hade ställt.
Hallå? Är det jag som inte hittar de här poddarna eller är det helt enkelt så att de inte görs? Upplys mig gärna!

Bubblare i den manliga intervjupodvärlden: Simon Gärndefors Arkiv Samtal, Here's the thing with Alec Baldwin, Simon Svenssons Veckans viktigaste intervju, Kalle Linds Snedtänkt och Konversationen (skapad av Jonas Jonsson & Johan Kellman Larsson). 

(Ni hittar alla poddar där ni brukar hitta alla poddar.)

Den drunknade - Therese Bohman

Den drunknade är en tunn roman som kom ut i augusti 2010. Den har legat och väntat på mig i hyllan sedan dess. I juli kommer den i pocket. Det är en perfekt sommarpocket.
Marina åker ner till sin syster som bor i ett hus på landet i Skåne. Redan på första sidan vet jag att jag älskar den här boken. Allt beskriva i minsta detalj och man känner igen sig i miljöbeskrivningarna, dofterna och värmen. Gruset knastrar under bilens däck, brisen från havet luktar salt. Bussen in till stan stannar på varenda hållplats, ingen går på, brevlådorna står i rader längs vägen.
Stella och Gabriel välkomnar Marina med öppna armar. Stellas man är författare och Stella åker in till stan varje dag för att arbeta som stadsträdgårdsmästare. Hemma i huset vilar Marina i hängmattan, läser böcker och går promenader. På kvällarna dricks det vin och äts god mat. Allt är som en perfekt sommarsemester. Fast något kanske klingar lite falskt.  Marina vet aldrig riktigt om Gabriel är allvarlig eller om han skojar. Sommaren i huset i Skåne börjar varmt och torrt och slutar fuktigt och kallt.
ÄLSKAR. Jag älskar det här. Therese Bohman tar sig tid för att beskriva alla känslor och nyanser i relationen mellan Marina, Stella och Gabriel. Allt är perfekt uttänkt och planerat.
Jag vill ha mer av Therese Bohman, ge mig en bok till, NU!