The first bad man är Julys första roman och den utkommer på svenska på Brombergs förlag senare i vår. Jag skulle tro att det finns en rätt stor chans att hon kommer att bli intervjuad i Babel. Det här känns som Jessika Gedins kopp te.
Adjektiven som kommer till mig under tiden jag läser boken är störande, olustig, häpnadsväckande men periodvis även rolig och igenkännande. July tar i den här boken upp en hel del märkliga beteende och tabun som får en, som vanligt i Julys texter och verk, att reflektera över ens eget liv och värderingar.
July beskrivs ofta med det engelska ordet quirky. Ordet har en positiv klang och kan väl enklast översättas med knäppt charmig. Den här boken är faktiskt allt annat än det.
The first bad man handlar om Cheryl, en medelålders kvinna som arbetar på ett företag som gör självförsvarsinstruktionsvideos. Hon lever ensam i en pedantisk lägenhet där hon försöker hålla allt på sin plats med en mängd minutiösa rutiner. Hon fantiserar om en relation med en äldre man på jobbet och går hos en terapeut för att råda bot på sin globus hystericus (instängd gråt/klump i halsen). Några arbetskollegor efterlyser en dag någon som kan inhysa deras dotter, Clee, som tillfälligt behöver ett rum att bo i. Clee hamnar till slut hos Cheryl och hela hennes liv vänds upp och ned. Det är fascinerande att följa hur deras allt igenom otroliga och överraskande relation böljar mellan våldsamma utbrott, underordnad subordination, sexuella fantasier, moderliga känslor och likgiltighet. Jag kan inte gå in närmare i detalj på vad som händer för att inte avslöja hur det går. Jag har aldrig läst något liknande och jag skäms över mina egna reaktioner som pendlar mellan förtjusning och obekvämhet.
Kanske befinner jag mig själv i en personlig förändring som gör att jag drabbas så hårt av boken. Men under hela läsningen känns det som att jag befinner mig i en konstant kemisk ångest. Ni vet den där oklara känslan som kan uppstå dagen efter man har varit ute och druckit en del, man har pratat för högt och för mycket och kanske gjort något knasigt (tror man i alla fall). Dagen efter vill man inte visa sig och så fort ögonblick från gårdagen dyker upp i huvudet ryser man till lite och tänker, aldrig mer, jag ska aldrig bete mig så igen. The first bad man försätter mig i samma sinnesstämning. Jag hoppas på att den där nattens goda sömn ska göra så att allt återgår till det normala igen och jag kan skaka av mig ångesten och gå vidare.
Det här lät ju som en jättejobbig läsupplevelse och ni blir kanske inte alls sugna. Men övervinn olusten och läs för fan. Det blir lite lättare om vi kan dela den där ångesten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar