Lågmäld dekadens med hög relevans

Är lite besatt av min krukväxt just nu så den får vara med i bakgrunden. 

Fan vad lång tid det tog att läsa ut den 250 sidor tunna boken The snow queen av Michael Cunningham. Ändå var boken otroligt bra och framförallt tankeväckande som bara den. Historien var egentligen totalt ointressant men emellanåt ramlar huvudpersonerna ner i olika resonemang som man golvas av. Jag gör hundöron, skriver av, fotograferar sidor och antecknar.
Jag gillar Cunningham och har läst det mesta. Hans böcker har en typisk lågmäld dekadens. Ofta utspelar de sig i ett New York som jag känner mig hemma i, gathörn, broar och kvarter omnämns och jag nickar igenkännande. Karaktärerna tillhör en intellektuell medelklass och romanerna har ofta ett inslag av homosexuella mäns försiktiga kärlekshistorier.

Här får ni några utdrag ur boken som jag fångade mig särskilt.

"There's a difference between not pursuing worldly ambitions and no longer feeling like a failure for not pursing them" 

"Sam is not Barrett's type (...) he is not a broud shouldered pugilist; he is not anyone Eakins would have wanted to paint."   <--- . Jag borde veta vilken konstnär som målar den typen av män jag attraheras av. Varför vet jag inte det? Therese Bohman vet säkert vem som målar hennes typ, det är jag övertygad om.

Här är det stycket jag läste flest gånger och faktiskt transkriberade ner i min anteckningsbok. Det är lite långt, men väl värt att slå en blick på. Barrett jobbar i en vintagebutik som säljer dyra, onödiga, fashionabla prylar till hipsters i Williamsburg och han resonerar om konsumtion på följande vis:

"Citizens of the twenty first century can max out their credit cards, they can extend their limits, but actual destruction, death by extravagance, is no longer possible. You work something out with the credit card company. You can always if it comes to that, declare bankruptcy, and start over. No one is going to swallow a fistful of cyanide over a pair of ill-purchased motorcycle boots. 
It's comforting, of course it is, but it's also somehow, discouraging to live within a system that won't permit you to self-destruct. 
Nevertheless there's something about the courting of disaster, in shopping terms, that fascinates Barrett, that holds his attention, helps render him satisfied with his current stature. It's the technically extinct but somehow still plausible hint of calamity implied by the impulse purchase - the impoverished dowager or disinherited young earl who says 'I'm going to walk the earth in this perfectly faded Freddie Mercury t-shirt, I'm going to the party tonight in this vintage McQueen minidress, because the moment matters more than the future. The present - today; the sensation of walking into a room, and creating a real if fleeting hush - is what I care about, it's all right with me if I leave nothing behind. "

Naturligtvis talar Barett om de som lever i hans egen samhällsklass när han säger att det inte går att störta ner i total misär.
De två uttrycken jag har markerat med fet stil får mig osökt att tänka på Pulp. Detta 90-talsband som liksom jag älskade dekadens och stora gester. De hade utan tvekan kunnat ha ett album som hade hetat The moment matters more than the future med singeln Death by extravagance.

Boken kommer på svenska den 23 april på Lind & co.