Två snabbrecensioner

The Sick Rose plockade jag upp på Hamrelius utrensning av engelska storpocketar. Ett format som jag faktiskt avskyr. Mjuk pärm, men mycket styvare än en pocket, och väldigt mycket större. Ett format som är riktigt svårt att hålla i med en hand eller lägga ner på ett bord och hålla nere med bara en hand. Boken vill bara stänga sig hela tiden.
Tidigare har jag läst Grenar av gift (The posion tree) av Erin Kelly och den var habil. Trevligt med en bohemdeckare i universitetsmiljö men spänningen var det inte så mycket med. The Sick Rose har liknande egenskaper. 80-talets gothscen och Londoneska marknader är fina miljöer, liksom den nutida delen av boken som utspelar sig vid en herrgård där en 1500-tals trädgård ska återskapas. Paul hamnar där efter att han måste fly från sitt hem eftersom han ska vittna mot sin bästa vän i en mordrättegång. Louisa arbetar där eftersom hon älskar växter men också eftersom hon inte kan vara i London mer, inte efter vad som hände hennes pojkvän där för 20 år sedan. Louisa och Paul möts och blir ett par, båda två med rätt mörka bakgrunder. Men tja, boken går riktigt långsamt och inte mycket händer alls. Så värst spännande hinner det knappt bli innan ens slutcrescendot raskt är över på fem futtiga sidor. Nja, Erin Kelly, shape it up! (Inte hjäpte det heller att jag läste boken superlångtsamt och väldigt uppdelat, en sida där, en halv sida där, två sidor där, gäsp, den tar aldrig slut).

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist är desto bättre. Inte riktigt lika bra som hennes nya roman Fågelhjärta men inte långt ifrån. Tvillingarna Mary och Anne flyttar in i deras pappas tomma lägenhet över sommaren för att undkomma mammans sorgsna singeltillvaro och för att prova på att leva vuxenliv. Det blir en sommar fylld med dramatik och seanser för att hitta en liten försvunnen flicka. Mary och Anne kan nämligen få kontakt med döda människor. En kvinna får nys om deras egenskaper och övertalar dem att hjälpa henne att hitta en liten flicka som har varit försvunnen ett tag. Samtidigt får Anne vibbar från ett spöke att Marys liv är i fara. Ska hon berätta det hemska för Mary eller ska hon försöka skydda henne i hemlighet. Karaktärerna är galan utmejslade. Man stör sig på envisa, barnsliga Mary och hejar på den lite mer mogna och lugna Anne. Deras relation, eftersom de är enäggstvillingar, är stormig och fruktansvärt nära och jag får rysningar av alla svåra val Anne måste göra för att Mary ska överleva sommmaren. Läs både Kaninhjärta och Fågelbarn i sommar tycker jag!

Fågelbarn - Christin Ljungqvist

Det här är en utav de obehagligaste romanerna jag har läst tror jag. Den stannar fysiskt kvar i mig och jag har lust att krypa upp i någons famn för tröst och värme. Jag får ett starkt behov av att omge ge mig med människor som jag vet tycker om mig och litar på mig. Jag vill skaka av mig olusten och genast börja läsa en ny bok, en lättsam och oviktig bok. Men det kan jag inte. Jag har inte läst Christin Ljungqvists debut Kaninhjärta och jag vet nu att jag måste läsa den. Jag måste läsa allt av Christin Ljungqvist för jag vill kunna rekommendera hennes böcker till andra läsare. För även om obehaget är starkt och nästan lite skrämmande är det ju naturligtvis ett tecken på att boken är djävulusiskt bra och välskriven. Att kunna förmedla stämningar och känslor så här påtagligt måste tyda på att texten har trängt in i mig och att texten helt enkelt är grym.
I Fågelbarn möter vi Hanna som bor i en villa tillsammans med sin mamma och pappa. Hon har även två äldre bröder, Samuel och Jens. Samuel är ljuset och Jens är det becksvarta mörkret. Men bröderna försvinner och allt är Jens fel, eller Hannas kanske? Hanna har en förmåga att se saker som har skett och hon ser döda själar som vandrar runt omkring oss levande. Hennes mamma blir upprörd när Hanna pratar om sina spöken och vägrar lyssna på henne så Hanna stänger in det i sig själv. Överhuvudtaget lyssnar inte Hannas mamma på henne, hon låtsas som att familjen de lever i är som allas andra och att de får se det positiva i livet. Hannas familj är allt annat än funktionell och det är sveket från föräldrarna som stannar kvar i mig längst. Lögnerna och tystnaden och allt det mörka som bara Hanna bär på, som bara Hanna vet om. Samuel vet också men han kan inte hjälpa henne längre.
Jag hoppas att de positiva recensionerna haglar över Fågelbarn och att boken inte stoppas undan på nån ungdomshylla utan att den ställs fram på podierna närmast ingången och säljer som smör.

I boken Kaninhjärta har Hanna en biroll men annars hänger inte de här två böckerna ihop vad jag kan förstå.