Moonwalk med Einstein - Joshua Foer

Journalisten Joshua Foer fick i uppdrag att bevaka USA-mästerskapet i minne för en tidning. Han blev så pass intresserad av minnesträning och tillika imponerad av deltagarna i tävlingen att han till slut, ett år senare, själv ställde upp i mästerskapet. Utifrån detta skrev han boken Moonwalk med Einstein.
Vi får följa Joshua Foer på hans väg till potentiell minnesmästare. Ed Cooke, en ung brittisk man som har memorerat hela Det förlorade paradiset och anser att om man någon gång skulle hamna 10 år i total ensamhet ska man kunna underhålla sig själv med hjälp av sitt minne, blir Foers lärare. Han lär ut olika minnestekniker baserad på de gamla grekernas och romarnas metoder.
Vi har gått från en värld där historier och sagor berättades och lärdes ut från person till person och en skola som värdesatte utantilläxor, årtal, presidentföljder och dikter som citerades ord för ord till en värld där vi inte ens kommer ihåg vår bästa väns telefonnr eller vem som fick Nobelpriset i litteratur förra året. Detta beror såklart på att vår tillvaro är fylld av en mängd externa minnen, vi behöver helt enkelt inte komma ihåg det här längre, vi har all tänkbar kunskap en knapptryckning bort.
Foer undersöker om skolor där de tillämpar minnestekniker får högre studieresultat, han träffar minnesforskare, patienter med olika former av amnesi, han träffar en framstående Microsoftanställd som dokumenterar hela sitt liv med hjälp av en liten kamera han har runt halsen, han kan gå tillbaka till vilken händelse som helst i sitt liv och få reda på var han var, vem han träffade och vad för kläder han hade på sig. Är det här ett framtida sätt att minnas? Eller är antikens metoder något alla bör prova?
Boken är väldigt underhållande och det är smart att blanda torra historiska referenser med nutida experter och Foers intensiva minnesträning. Det blir verkligen intressant, jag gillar nog mest när han träffar eller läser om patienter som har betytt mycket för minnesforskningen, såsom Rainman eller Kim Peek som han egentligen heter.
Foer kommer till slut fram till att de minnestekniker han lär sig inför USA-mästerskapet är svårt att applicera på verkligheten, han har fortfarande svårt att veta var han lade bilnycklarna eller om han stängde av spisen innan han gick hemifrån. I en skolsiutation hade dock metoderna fungerat bättre. Hur det går i mästerskapet tänker jag inte avslöja!

Kroppens geni - Sverker Sörlin

Jag har alltid tittat mycket på skidåkning. I år har mitt intresse nått nya höjder och i samband med Tour de Ski (9 lopp på 11 dagar, med en avslutande etapp uppför en 9 km lång slalombacke) började jag snegla mot Sverker Sörlins, i nyutkommen pocket, bok Kroppens geni, Marit, Petter och skidåkningen som lidelse. 
Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria och har tidigare skrivit en hel del mer eller mindre vetenskapliga böcker. Som ungdom var han också skidåkare. Efter OS-året 2010 när Marit Björgen och Petter Northug krossade allt motstånd började Sverker undersöka varför det på dam- respektive herrsidan i längdåkning var två norrmän som dominerade, de kommer dessutom från samma lilla dalområde i Norge, och hur fort de egentligen åker. Har någon ens mätt skidåkares topphastighet förut? Går det att göra? Sörlin åkte till Norge och träffade landslagstränare, ungdomsledare, Marits föräldrar och Petters familj. Han tränade några dagar med Norges landslag, sprang uppför fjäll, över myrar, åkte rullskidor i serpentiner och åt gröt till frukost. Han ville också åka sådär fort som Petter och Marit gör, i alla fall i några hundra meter.
Sverker Sörlins väg mot topphastigheterna är egentligen en bihistoria i boken. Främst är det en historisk översikt över Norsk och nordisk skidåkning, hur lagen har utvecklats, varför regionen Trøndelag har fostrat två absoluta toppåkare, träningsformer, hur de norska skogsarbetarna åkte skidor till arbetet och sedan sågade och klyvde en hel dag för att sedan skida hem igen. Skogsarbetet har egentligen varit grundträningen för de flesta tidiga skidmästarna i Norden.
Boken är galet intressant, ur ett historiskt perspektiv och ur ett nutida "jag vill veta allt om Petter och Marit"-perspektiv. Sörlins poetiska språk gör det till en absolut njutning att avhandla tempoväxlingar, hjortronmyrar, norska skidgudar och snösorter.
Visste ni förresten att det var långt in på 1900-talet förbjudet för kvinnor att tävla i längdskidåkning i Norge. Det ansågs oestetiskt. Damerna fick hålla sig till slalom.