Amanda Hellberg igen!

Peppen är hög! Amanda Hellberg släpper en ny bok i januari. Jag läste ju hennes förra roman Styggelsen för ett tag sen. Hennes nya bok är också en spöklik berättelse, men den här gången utspelar sig den inte i Sverige utan i Oxford. "..en skoningslös dödsdans med skrämmande hemsökelser, häftig passion - och en gäckande mördare."
Läs mer på Forums hemsida. 

Stockholmsnatt goes Bokmässan

Kanske lite sent det här. Men det är bra och roligt. Klicka så blir den större.

Vintage loves film

Vintage publishing återutger ett gäng romaner som även har blivit film. De ville inte göra omslag med bilder ur filmen, så de valde citat istället. Citat som såklart både förekommer i filmen och i boken. Typsnitten är även tidsenliga från när boken skrevs. Snyggt va?

Första raden från vänster: Alice's adventures in Wonderland av Lewis Carroll, Atonement av Ian McEwan, Brighton Rock av Graham Greene, Catch 22 av Joseph Heller, Death in Venice and other stories av Thomas Mann.

Andra raden från vänster: Trainspotting av Irvine Welsh, Talented Mr. Ripley av Patricia Hightsmith, Memoirsof a Geisha av Arthur Golden, French Lieutenant's Woman av John Fowles & Fight club av Chuch Palahniuk. 

Baksidan är i svart och samtidigt en nedräkning till att filmen börjar. Jag tycker nog att Trainspotting eller Fight club är snyggast, vilken tycker ni?

P.s. De finns för ynka 66 kr på Bokus, skynda, fynda! D.s.

Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa



50-talets Paris följt av Swinging London!

Börja inte läsa Den stygga flickan.. säger Peter Englund och den övriga kritikerkåren. Börja med Bockfesten, eller Tant Julia och författaren, Den stygga flickan.. är inte representativ för Mario Vargas Llosas fantastiska författarskap.
Ja men om man nu tycker att Den stygga flickan.. var en jäkligt bra bok? Är man liksom lite knäpp då? Den som lever får se. Jag får väl läsa ett par till av Nobelpristagaren och bilda mig en egen uppfattning.
Den stygga flickans rackartyg tar sin början i Peru där Ricardo växer upp. Han blir blixtförälskad i chilenskan Lily. Lily vill dock inte bli tillsammans med Ricardo, det räcker väl att hålla handen och kyssas, varför ska man sätta en stämpel på det? Ricardo flyttar sen till Paris där han börjar jobba som tolk och översättare. Där dyker Lily upp igen, i inte mindre än två skepnader.
Varje gång Ricardo stöter på Lily blir han hopplöst förälskad och hopplöst "dissad" av Lily. Ricardos arbete tar honom till London, runtom i Europa, till Tokyo och slutligen till Madrid. Den stygga flickan, dvs Lily följer honom genom hans liv, mer eller mindre på avstånd.
Många har kritiserat Mario Vargas Llosa för att vara gubbsjuk i den här romanen och att skriva taffliga erotiska beskrivningar. Men det är inte det jag tar fasta på. Det är framförallt beskrivningarna av tiden, av de olika städerna och platserna Ricardo befinner sig på, de politiska svängningarna och Ricardos ständiga kärlek till Lily. Jag faller pladask för allt det här.
I Svenska akademiens motivering så stod "för hans kartläggning av maktens strukturer". Det kan, som jag förstått det, både appliceras på hans tidgare böcker, där han skriver mycket om Peru och indianerna och överklass/medelklass, men också på makten mellan män och kvinnor. Det sistnämnda stämmer väl in på den här boken.
Jag är verkligen nyfiken på att läsa mer av vår färskaste Nobelpristagare!

Den stygga flickans rackartyg.

Just nu läser jag Den stygga flickans rackartyg. Först tyckte jag att den påminde om Roberto Bolaños De vilda detektiverna, men det var nog mest inledningen som gjorde det. Jag har kommit en 150 sidor in i boken och jag gillar det starkt. Visst jag kanske har en del synpunkter på den här glorifieringen av "den stygga flickan" men en detaljerad skildring av 50-talets Paris och sedan 60-talets Swinging London kan få vem som helst på fall. Återkommer med fullstädig recension när den är utläst!

Fredagsenkät.

Här kommer en liten fredagsenkät från Bokstävlarna:

Senaste
Boken du läste ut? Revolt av Suzanne Collins, skitbra, deppig och dåligt översatt.

Boken du påbörjade? Blodets meridian av Cormac McCarthy

Filmen du såg? The Exploding girl, en skitbra indiefilm

Kulinariska upptäckten? Grönkål passar bra såhär års. Åt en fantastisk rätt med puylinser, grönkål och ägg på Belle Epoque i Malmö. Bra mat, bra ställe.

Tv-serien du började följa? Upptäckte en ny säsong Project Runway. Lycka!

Klädesplagget du köpte? Strumpebyxor, tråkigt men sant.

Saken du skrattade åt? Var precis ute och dansade på Debaser, antagligen något som Linda S sade precis innan jag försökte ragga upp en Anders D, som tyvärr inte verkade intresserad.

Mario Vargas Llosa

JA! Äntligen en Nobelpristagare som går att sälja!
JA! Äntligen en Nobelpristagare som fler än de som sitter på de där stolarna har hört talas om.
JA! För att Norstedts gör grymma omslag.
Titta vad fina de är! Jag kanske hade valt ett annat typsnitt än Times New Roman för sjävla titlarna, men man kan inte få allt. Konstigt att det blev en stor röd blobb på Tant Julia, men inte på de andra. Bara en diskret rad med vit text längst ner som indikerar Nobelpriset.  
Ska jag sluta läsa Blodets meridian kanske och börja läsa min Den stygga flickans rackartyg som kom i brevlådan idag?

För likt!

Det här är faktiskt FÖR likt.

Annars vill jag bara upplysa mina läsare om att jag nu har läst ut tredje delen i Hungerspelen-triologin. Man blev ju rent ut sagt deppig av Revolt. En bra idé är att läsa alla tre delarna efter varandra. Jag hade glömt bort hälften av vad som hände i del två, Fatta eld. Det är hemskt många namn som nämns här och där i Revolt som jag inte har någon relation till. Men den var precis lika rafflande som de andra delarna. Om man har en ledig helg och känner för att sjunka ner i en stor fåtölj och snäsa åt folk som försöker störa en, så rekommenderar jag verkligen Hungerspelen. Man blir helt uppslukad av historien, dramat och kärlekshistorien. Det är framförallt en sjukt actionfylld berättelse om en tuff tjej. Bra ungdomslitteratur men även bra avslappnande vuxenlitteratur.

Lowboy av John Wray

Jag läste boken Lowboy. Den handlar om den sextonårige killen Lowboy, alias Will Heller som lider av schizofreni. Han har rymt från "skolan"/sjukhuset där han är intagen. Han rymmer ner i New Yorks tunnelbana. Hans mamma Violetta anmäler honom försvunnen och kommer i kontakt med konstaplen Ali Lateef på avldeningen för försvunna personer. Lowboy åker tunnelbana och reflekterar ständigt över allt han ser och alla människor runt omkring honom. Samtidigt som Violetta berättar för Ali om hennes son, hans sjukdom och hans uppväxt förstår man att Lowboy har ett "uppdrag". Han ska rädda världen från att gå under, från att sluta bli varmare. Han ska även bli av med oskulden har han fått för sig. Låter det här flummigt? Ja, jo men det stämmer faktiskt. Det är ganska flummigt, men faktiskt riktigt bra också. Violettas relation till sin son är allt annat än enkel och Ali förstår att hon döljer något. Lowboys tankar handlar om flickan Emily som var hans enda vän innan han blev intagen och jordens temperatur. Det var längesen jag läste en bok som realiserar sinnessjukdom så bra som den här boken faktiskt gör. Boken utspelar sig bara under några få timmar men man får allas sidor av historien, Lowboys, Violettas, Alis och Emilys. Jag gillade det här!

(Lowboy betyder egentligen en låg byrå.)

Bok blir TV

I höst och vinter väntar en fullspäckad tv-tablå för den som gillar tv-serier baserade på böcker.
Den fördömde bygger på Rosenfeldts och Hjorths roman Det fördolda (varför inte bara samma titel?) om Sebastian Bergman. Lassgård spelar Bergman och Daniel Espinosa regisserar. På SVT i jul.
I höst kommer även en tv-serie baserad på Arne Dahls böcker.
Roslund & Hellströms Odjuret blir tv-film, ingen aning när den dyker upp dock.
Vibeke-Holts Drottningoffret sänds i jul.

Sen kommer det en ny serie som heter Bibliotekstjuven med Gustav Skarsgård. Alltid trevligt med bokmiljö. Handlar om en man som stjäl dyra böcker från KB i Stockholm, baserad på en verklig händelse.
Allt detta i SVT.
Vill också tipsa om dokumentären "Utan tvivel är man inte riktigt klok" om Tage Danielsson som sänds ikväll kl 21 (om man inte diggar fotboll) och på lördag kl 16.30 i Kunskapskanalen.

Nanna och Liv hade boksläpp

I fredags var jag på det här. Det var ett jäkla holabaloo. Det vill säga, det var roligt och trevligt på alla sätt och vis. Nanna och Liv gick omkring i Musse Pigg-öron och korta kjolar repektive hängsleshorts. Jag köpte Nanna Johanssons bok och fick den signerad. Sen lyssnade jag på de begåvade och alltid roliga Jonatan Unge och Josefin Johansson. Sen var jag tvungen att gå på en annan fest. Det gjorde att jag missade att både Liv och Nanna läste högt från sina album. Synd. Men den 17 november signerar Liv Strömquist och Sara Granér sina böcker på Gleerups i Lund, så det blir som ett plåster på det såret.
Här kan ni kolla in två utav Nannas roliga och fina serier:
Prinsessan flugsvamp
2 1/2 män blir till

Gösta Ekman: farbrorn som inte ville va stor av Klas Gustafson

Tweedkavaj på 60-talet.

Jag har många gånger drömt om att få leva bland Svenska Ord-människorna. Att få vara en del av idémötena som tog plats i Stockholm under 60- och 70-talet och se revyerna och filmerna växa fram. Det fick Gösta Ekman. Han var mestadels ett bollplank för Hasse & Tage och många gånger även deras regissör. Gösta har ju inte bara varit skådis utan även regissör, scendekoratör, regiassistent och scripta. Han har helt enkelt en jäkla massa strängar på sin lyra. Jag tyckte mycket om att läsa om hur Göstas pappa och mamma träffades och hur deras liv var innan Gösta och hans syskon föddes. Jag kommer speciellt ihåg en scen när Hasse och Agneta var ute och promenerade på 1 maj i Stockholm. Plötsligt slås dörrarna upp till en balkong och ut kommer Jussi Björling som är alldeles tagen av dagens allvar, han brister ut i en aria och alltfler balkongdörrar öppnas och alla står och förundras över Jussis sång.
I sin ungdom tecknade Gösta, spelade piano och skrev dikter. Han jobbade som Ingmar Bergmans regiassistent under två år. Sen blev han olycklig och flydde till Paris för att få miljöomväxling, gick omkring och deppade i studentkvarteren, hängde på Shakespeare & Co och upptäckte jazzen i källarlokalerna.
Sen sökte han till scenskolan men kom aldrig in, tur var väl det. Han började jobba på Stadsteatern i Stockholm istället och på den vägen är det. Han har varit med i helt otroligt många uppsättningar, tv-program och filmer. Vissa år gjorde han tre långfilmer och ett par teaterföreställningar på det.

Tweedkavaj på 00-talet.

Det är inte Gösta Ekman som har skrivit den här boken utan Klas Gustafson. De har samtalat och Klas har fått en pappkasse med Göstas brev, dikter, teckningar, teaterprogram och filmklipp. Boken blir aldrig långtråkig eller upprabblande som biografier ofta blir. Ibland får man några glimtar från Göstas privatliv, från hans tre äktenskap och ensamlivet däremellan, hur Gösta och hans första fru Fatima fick agera värdar åt amerikanska desertörer från Vietnamkriget. Hur Gösta var och är väldigt aktiv inom Amnesty. Att Gösta klädde ut sig till en bajskorv på Dramatens stora maskeradbal. Men främst skriver Klas om Göstas publika liv. Jag älskade att läsa boken, men så älskar jag ju Gösta också.

Idag tittar vi på web-TV i kassan kl 13

Kanske får Cormac McCarthy Nobelpriset? Antagligen inte. Ett läsex är i alla fall beställt av Blodets meridian.
Eller så får Haruki Murakami. Otåligt väntar jag på att Iq84 ska bli översatt till engelska, men det händer ju inte förrän nästa år.
Jag tror egentligen att det som vanligt blir en för mig totalt okänd författare. Kanske en dramatiker? Eller så får Tranströmer äntligen priset. Min svenskalärare i gymnasiet bodde i samma stad som Tranströmer och gick förbi hans hus ibland och kikade in genom köksfönstret.

Trentemøller

Igår var jag på Trentemøller på Vega i Byen. Det var sjukt bra. Sen vandrade jag längs Istedgade och tog nattliga bilder av dörrar och skyltfönster så att jag missade tåget hem. Mindre bra, men efter en timmes väntan och gamla hederliga Hej Domstol!-poddar i öronen kunde jag ta tåget hem. Slutet gott, allting gott.

Det fördolda av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt

Det fördolda handlar om den före detta kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Hans dotter och fru har dött i en olycka och han försöker bearbeta sorgen. Hans mamma dör och han åker till Västerås för att sälja huset. Samtidigt sker ett mord i Västerås och den lokala polisen kallar in Riksmord för att hjälpa till att lösa brottet. Poliserna i gruppen för Riksmord tar sig an brottet, stöter på sin gamla kollega Sebastian, och Sebastian erbjuder sin hjälp för att lösa mordet. Serbastian har dock en högst personlig anledning till varför han vill börja arbeta igen.
Sebastian beskrivs som en ganska otrevlig typ. På baksidan av boken står det "Du kommer att älska att hata Sebastian Bergman". När jag lyssnade till författarna prata om boken i Göteborg framhävde de också huvudpersonens dåliga sidor. Visst, han ligger med nästan varje kvinna han träffar, visst han fäller rätt syrliga kommentarer och har ingen känsla för sociala koder. Men jag känner ändå inte något extremt förakt för Bergman. Jag tycker han är lika bufflig och snäsig som de flesta manliga poliser i kriminalare.
Författarparet är båda manusförfattare, Hans för tv och Michael för film. Hans har varit nöjeschef på SVT och Michael är en utav ägarna till produktionsbolaget Tre vänner som bland annat har gjort Snabba Cash och Cleo. Boken skulle egentligen bli en tv-serie, men författarna tyckte att de hade mer att ge och skrev en bok istället. Nu ska boken (såklart) bli film och fler böcker väntas. Jag tycker att det är ganska tydligt att Rosenfeldt och Hjorth brukar skriva manus i vanliga fall. Fokus skiftar mitt i dialoger på de olika personerna i boken. Det känns som att de har tänkt kamerabilder. Men tempot är högt och det är aldrig några jobbiga mellanlägen där läsaren vet mer än de i boken, man bjuds kanske på en eller annan twist för många, och jag visste i alla fall inte förrän alldeles i slutet av boken vem som var mördaren. Kan även avslöja att boken avslutas med en rejäl cliffhanger, eller som en söt tant sa i butiken häromdagen, en hangcliffer. 

Som om av Ulrika Kärnborg

Som om handlar om doktoranden Johan som läser filmvetenskap och bor i Lund med fru och två barn. Han ska tillfälligt hålla en kurs på universitetet i Roskilde. Där träffar han eleverna Amanda och Nadine. Johan blir kär i Nadine, Amanda dras in i Nadines nät och blir nästintill beroende av hennes närvaro och bekräftan. Johan pendlar mellan Lund och Köpenhamn, dricker dåligt kaffe på flygbåtarna, hamnar i sunkiga hotellrum i Köpenhamn, är hemligt kär i sin barndomsvän Thomas. Många olika knepiga relationer betas av i den här minst sagt röriga romanen. Johans drömsekvenser blandas med tillbakablickar och fantasier. Ibland vet man inte vem som är jag:et i kapitlet.
Johans halvtaskiga familjerelation glimtar förbi ibland, det är barn som ska hämtas och lämnas och sen är det dåligt samvete och dålig sömn. Sen vidare till Danmark igen och drömmarna om Nadine och något annat, något mer. 
Nadines känslor får man aldrig kläm på. Amandas och Johans nästintill sjukliga beroende/besatthet av Nadine, som de inte heller får kläm på, tar upp hela boken. Jag hade gärna lärt känna Nadine lite närmare.
Som om, liksom Kärnborgs förra bok Myrrha handlar om makt. Jag tycker faktiskt att både den här och Myrrha hade kunnat bli till en rätt maffig avhandling om makt och relationer. Men som romaner tycker jag inte att de gör sig.

Slutfest

Igår var det avslutningsfest för alla medverkande i Music Doc. Det var en helt fantastiskt trevlig tillställning på Moccasin med middag, barhäng och sedan även lite dj:ande från min sida. En del av mina soulskivor råkade finnas på plats, jag blev övertalad att fräscha upp mina mix-kunskaper, så en del låtar blev det.

Music Doc i urval

Bokhandlarlyx

Istället för att som normala människor stressa omkring på bokmässan så kom bokmässan till oss. Jag och mina kollegor fick sitta i 9 timmar och lyssna på de största förlagen och deras föfattare prata om höstutgivningen. Bonniers, Norstedts, Brombergs och Leopard bjöd på underhållningen. Mest fantastiskt var såklart att få lyssna på Gösta Ekman och Klas Gustafson prata om biografin Klas hade skrivit om Gösta. Gösta var sprallig och skämtsam, inte märktes det att han är över 70 år. De fick frågan var man ska dra gränsen när man skriver en biografi, när blir det för privat? Gösta svarade, när både jag och Klas rodnade samtidigt, då sa vi att..nää det här ska nog ingen annan höra.
Vi lyssnade på Karin Alvtegen, Åke Edwardsson, Ola Skinnarmo, Morgan Alling, Helene Tursten, Hans Rosenfelft, Sara Kadefors, Emma Hamberg, Morgan Larsson m.fl.
Sen bjöds det på allehanda gratis utdelning av böcker. Mest sugen är jag på Morgan Larssons Radhusdisco, det var jag inte innan Morgan berättade om boken, så det visar ju att såna här smörerier för handlarna faktiskt fungerar. Sen pockar också Hans Rosenfeldts Det fördolda. Är han en lika bra bokförfattare som han är smart och vältalig i På minuten?
Tyvärr vågade jag inte fotografera något alls. Det känns som att en bokhandlare ska vara råcoola i närheten av författare och inte alls låtsas om att man faktiskt är ett stenhårt fan. Albert Bonnier kanske hade slagit mig på fingrarna ifall jag hade ertappats med en kamera.
Men visst jag hade också egentligen velat trängas bland montrarna på bokmässan, men det hanns inte med.

Rösta!

Liv Strömquist

Jag glömde att skriva att jag även har läst Liv Strömquists nya seriealbum Prins Charles känsla. Livs serier är skitroliga, arga och galet intelligenta. Den första utav Livs böcker jag läste var Einsteins fru. En dag i bokhandeln i Helsingborg hade jag sjukt tråkigt, inget att göra och framförallt inga kunder. Jag plockade på mig en bok från seriehyllan och började bläddra i den. Sen kunde jag inte sluta. Jag stod i kassan, satte mig ner i infodisken, läste och bläddrade. Tills boken var slut. Jag visade mina kollegor, kom, läs det här! Smart va? Roligt va? Jag kommer ihåg att jag mailade Liv samma dag och berättade om min Strömquist-eftermiddag. Hon blev glad såklart. Man kan tydligt se en utveckling i tre utav Livs böcker. I Hundra procent fett var hon rolig och smart, i Einsteins fru var hon rolig och utbildande, i Prins Charles känsla är hon rolig och erbjuder läsaren en doktorsexamen i sociologi och feminism. Mer och mer politik, fler och fler sociologiverk angivna som källor. Men fortfarande sjukt kul. Man känner sig smart när man läser, man säger, jaaa såhär är det ju, herregud så här är det, och vi bara accepterar det. Hennes fokus i Prins Charles känsla ligger på relationer och på heterosexuell kärlek. Varför är kärleken som en religion? Förr var Gud svaret på allt, numera är kärleken det största och finaste som finns. Hur blev det så? Glöm inte bort att det är ett seriealbum jag pratar om. Jag tror att jag i en intervju med Liv hörde att hon sa att om texten är för allvarlig kan man lätta upp med en rolig bild och tvärtom.
Läs Liv och förundras! Läs Liv och gapskratta!

Eller lyssna på Liv i Tankesmedjan varje måndag och torsdag.