Jag läste Blodets meridian av Cormac McCarthy för ett tag sen. Boken skrevs 1985 men återutgavs i år av Albert Bonniers. Boken utspelar sig i den vilda västern när den vilda västern var som vildast, d.v.s. på 1800-talet. Ett gäng skalpjagare härjar, lamslår, massakrerar och är en hel del vildare än vildarna de skalperar. Skalperna bär de runt halsen eller i sadelväskorna. För dem får de guld och kvinnor i städerna, gröna skogar kan de se sig om i r*en efter. Landskapet är kalt, torrt, sandigt, vasst, stenigt och utmärglat. Hästarna de rider på törstar efter vatten och får ibland sätta livet till när maten tryter. Männen är hårda, tysta, tåliga, okänsliga och galna. Ingen lämnas orörd. Ingen lämnas oberörd.
Hela boken är en kamp för överlevnad, en kamp mot apacher, mexikanare, en kamp mot Sonora-öknen.
Boken läses långsamt, landskapet i boken får liv av McCarthys superba formuleringar. Landskapet spelar lika stor roll i boken som våldet. Det skoningslösa, blodiga, vettlösa våldet som männen utsätter män, kvinnor, barn och djur för.
Med en klump i halsen läser jag vidare, det vackra språket och det fruktansvärda det beskriver.
Det karga landskapet känner jag till viss del igen från Vägen men i Blodets meridian är det av större vikt, det läggs ner mer tid på att beskriva alla detaljer, ljud, ljus och växtlighet. Blodets meridian kommer inte att bli film, det lovar jag, texten skall läsas och upplevas inombords.
Jag läste Det blödande hjärtat av Andrew Taylor. Detta är också en bok som har blivit unisont hyllad i bloggarna. Varför förstår jag faktiskt inte riktigt. Boken utspelar sig mellan världskrigen i London. Jag fick aldrig någon känsla för denna diffusa tid, det kunde lika gärna varit slutet på 1800-talet för mig. Det gråa London, kvinnovärderingarna, rädslan för att bli utskämd, allt påminde mig snarare om ett viktorianskt England än ett fullt utvecklat industrisamhälle. Jag vill gärna jämföra med Sarah Waters Nattvakten, visst det skiljer 10 år mellan när böckerna utspelar sig, men hennes London blir så mycket mer levande för mig.
Historien kretsar kring en försvunnen kvinna, en man som alla är rädda för, ett hus där alla är misstänkta och en dagbok som berättar mer och mer. En klassisk spänninsroman, fast jag tycker inte den är så spännande. En del har pratat om blandvändare, att det inte gick att sluta läsa, men det är inget jag upplever alls.
Den är inte alls dålig, men jag ser istället framemot att läsa Andrew Taylors bok från i år, Nattvandraren, som utspelar sig 1776, en tid jag tror att Mr Taylor är glimrande på att skildra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar