Den förtrogne - Hélène Grémillon

Jag läser den andra boken på kort tid som delvis utspelar sig under andra världskriget i Paris. Förra gången var det Andras Lévi i Den osynliga bron. Den här gången är kvinnorna i fokus, kvinnorna, barnen, husorna och mödrarna. Jag funderade faktiskt över det under läsningen av Den osynliga bron, det här hade jag velat läsa fast med en kvinnlig huvudperson. Nu är ju Den förtrogne inte riktigt den romanen, men den kom ganska nära i alla fall.
1975, Paris, Camilles mamma har precis gått bort. Dagarna går och brevinkastet fylls med kondoleansbrev. Camille läser inte allt men en dag får hon ett tjockt brev utan avsändare. När hon öppnar brevet inser hon att det här är något annat än ett vänligt Jag beklagar sorgen, det här är början på en historia som utspelar sig på den franska landsbygden i krigets början. Dagarna går och hon får fler brev från den mystiska avsändaren. Till slut inser hon att breven kanske handlar om henne själv och hennes egen familj.
Boken fokuserar på en kvinnas oerhörda längtan efter barn, något som får henne att begå fruktansvärda handlingar, konsekvenslös i sin målinriktade väg mot moderskapet. Familjer sprids för vinden, liv går inte att rädda, besinningslösa kärlekar slås i spillror, men ett barn ska hon få. Kriget är inte i fokus i den här boken, snarare spelar det sin roll rakt i händerna på den hänsynslösa kvinnan. Det är stundtals otäckt att läsa om denna längtan efter barn men också riktigt spännande.
Det som jag saknar i boken är en riktigt stark kvinna som inte är till synes bindgalen eller nödbedd att vara till lags. Jag får fortsätta leta efter andra världskriget-skildringar med en kvinnliga hjältinna.