Fågelbarn - Christin Ljungqvist

Det här är en utav de obehagligaste romanerna jag har läst tror jag. Den stannar fysiskt kvar i mig och jag har lust att krypa upp i någons famn för tröst och värme. Jag får ett starkt behov av att omge ge mig med människor som jag vet tycker om mig och litar på mig. Jag vill skaka av mig olusten och genast börja läsa en ny bok, en lättsam och oviktig bok. Men det kan jag inte. Jag har inte läst Christin Ljungqvists debut Kaninhjärta och jag vet nu att jag måste läsa den. Jag måste läsa allt av Christin Ljungqvist för jag vill kunna rekommendera hennes böcker till andra läsare. För även om obehaget är starkt och nästan lite skrämmande är det ju naturligtvis ett tecken på att boken är djävulusiskt bra och välskriven. Att kunna förmedla stämningar och känslor så här påtagligt måste tyda på att texten har trängt in i mig och att texten helt enkelt är grym.
I Fågelbarn möter vi Hanna som bor i en villa tillsammans med sin mamma och pappa. Hon har även två äldre bröder, Samuel och Jens. Samuel är ljuset och Jens är det becksvarta mörkret. Men bröderna försvinner och allt är Jens fel, eller Hannas kanske? Hanna har en förmåga att se saker som har skett och hon ser döda själar som vandrar runt omkring oss levande. Hennes mamma blir upprörd när Hanna pratar om sina spöken och vägrar lyssna på henne så Hanna stänger in det i sig själv. Överhuvudtaget lyssnar inte Hannas mamma på henne, hon låtsas som att familjen de lever i är som allas andra och att de får se det positiva i livet. Hannas familj är allt annat än funktionell och det är sveket från föräldrarna som stannar kvar i mig längst. Lögnerna och tystnaden och allt det mörka som bara Hanna bär på, som bara Hanna vet om. Samuel vet också men han kan inte hjälpa henne längre.
Jag hoppas att de positiva recensionerna haglar över Fågelbarn och att boken inte stoppas undan på nån ungdomshylla utan att den ställs fram på podierna närmast ingången och säljer som smör.

I boken Kaninhjärta har Hanna en biroll men annars hänger inte de här två böckerna ihop vad jag kan förstå.

Sharp objects - Gillian Flynn

Modernista släppte förra året Mörka platser av Gillian Flynn (recenserad av mig här). Den titeln imponerade inte direkt på mig, socialrealismen och misären stod mig upp i halsen. Bokbloggarnas överväldigande hyllande av Gillian Flynn var inget jag höll med om men det är också anledningen till att jag än en gång plockar upp en bok av Flynn. Kanske var jag i ett tillfälligt anti-Flynn-mode, kanske var Dark places (som den engelska titeln lyder) en mellanbok. Sharp objects på bokrean fick mig i alla fall att ge henne en andra chans.
Camille jobbar som journalist i Chicago. Efter att två unga flickor blivit mördade i hennes hemstad skickas hon dit för att skriva ett reportage om morden. Camille är en skör själ som nyss blivit utskriven från en psykiatrisk klinik för att ha ristat in ord över hela sin kropp. Hennes chefredaktör ger henne ändå chansen att skriva ett riktigt mustigt knäck. Väl hemma bor hon hos sin extremt kyliga moder i ett stort viktorianskt hus, där även Amma den brådmogna trettonåriga halvsystern bor och Alan den helt anonyme styvfadern. Snart börjar Camille misstänka att morden hon undersöker har att göra med hennes egen barndom.
Även om Camille är en synnerligen komplex figur så är det nog ändå beskrivningen av Camilles mor och halvsyster som rör mig djupast. Halvsystern Amma beter sig hemma som en liten flicka som bara blir nöjd när hon får nya möbler till sitt dockhus. I skolan och ute på stan är hon dock den populära tonåringen som terroriserar sin omgivning med mobbning och flirtar med de äldre killarna. I ett band efter henne hänger några andra tjejer som önskar att de var lika tuffa som Amma.
Camilles mor hymlar inte med faktumet att hon aldrig har älskat Camille, hon förnedrar Camille och talar illa om henne framför andra. Tillsammans blir Camilles mor och Amma fruktansvärt obehagliga figurer.
I Sharp objects är Flynn duktig på att beskriva ett samhälle på glid, klasskillnaderna i byn blir tydliga, fingrar pekas mot suspekta typer stup i kvarten och nyanlända till byn misstänkliggörs.
I det stora hela en bra och spännande roman om gravt dysfunktionella familjer. Gillian Flynn är fortfarande inte tokhyllad av mig men hon är i alla fall numera på plussidan.
I augusti släpper Modernista ännu en titel på svenska, nämligen Flynns senaste Gone girl, den släpps som Kvinna saknad och jag lär väl plocka upp den också.

Så funkar det - väl inte?

Jag har läst en helt fantastisk barnbok igen. Boken heter Så funkar det - väl inte. och är skriven och illustrerad av Johan Thörnqvist. Det här är hans första bok. Illustrationerna är den här bokens styrka. Bilderna är detaljerade, påhittiga, roliga och söta. Boken handlar om att morfar och Miriyam är ute och går i staden och morfar förklarar hur allting funkar, hur hissen funkar, hur kassamaskinen i affären funkar, hur bankomaten funkar och hur lyktstolpen funkar. Det kan vara så att morfar bara hittar på, men det gör ingenting. Morfars påhittighet gör dagen lite roligare. Kan det vara så att det är en elefant som hoppar på en studsmatta som får hissen att gå uppåt? Kan det vara så att det är en liten liten hund som springer efter ett köttben inuti däcket som får bilen att rulla? Det kan vara så det funkar, vem vet? Jag får Farbrorn som inte ville va stor-vibbar av morfar i boken. Det är ju väldigt positivt. Bilderna påminner också mycket om datorspelet Machinarium (som rekommenderas att spela om ni gillar sånt). Titta gärna in på Johan Thörnqvists blogg snarlik.se där fler av de alldeles underbara illustrationerna återfinns. 

När skruven dras åt - Henry James

När jag såg att en nyutgåva av Henry James spökroman När skruven dras åt var på väg ut blev jag glad. Jag hade ett suddigt minne av att jag för sju år sedan hade läst en annan Henry James och då gillat det. När jag idag efter utläst roman äntligen tittade i hyllan för att se vilken annan titel som där stod hittade jag samma (!) titel som jag just läst. En engelsk Penguin-utgåva med ett bokmärke nedstucket efter halva boken. Ett säkert tecken på att jag faktiskt aldrig läste ut boken. Jag tror bestämt att jag skyller det på den träiga engelska som boken säkerligen var skriven på. 1800-talsengelska är inte min forte. 

En av blurbarna på den svenka utgåvan är "Det är lite Jane Eyre möter The Others". Det är kanske inte så konstigt när man läser på lite eftersom filmen The Others löst är baserad på The turn of the screw, så den blurben är ju absolut spot on! Det var en del år sen jag såg The Others men av vad jag kommer ihåg så var filmen gräsligt läskig och det lever inte riktigt boken upp till. 

En ung kvinna tar anställning på ett gods utanför London. Hon blir guvernant åt två förtjusande barn, Flora och Miles. Godset ägs av en ung herre som är förmyndare åt barnen men han lever sitt hektiska liv i London och vill inte bli störd. Kvinnan börjar se syner som får henne att tvivla på sig själv och på godheten hos barnen. Hon anförtror sig åt godsets hushållerska Mrs Grose och tillsammans försöker de skydda barnen mot ondskan som hemsöker deras hem. 

Genomgående i romanen är man osäker på om guvernanten faktiskt har dessa syner eller om det är något som hon inbillar sig. Hon läser gotiska romaner och är själv huvudpersonen i en. Hon hetsar upp sig och verkar smått paranoid över fladdrande gardiner och mörka vrår. Hennes diskussioner med Mrs Grose, om huruvida de ska lämna barnen utanför hemskheterna eller inviga de för att lättare skydda dem, är fyllda av utropstecken. Dessa utropstecken blir efter ett antal sidor tröttsamma, upphetsningen känns överdriven, både från guvernantens sida och från författarens sida.

Kärleken som guvernanten känner för de två barnen är också ett störande och märkligt inslag i boken. Hon överröser de med kyssar och smekningar i parti och minut. Även här haglar utropstecknen. 

När The turn of the screw kom ut 1898 skrämde den slag på läsarna. Henry James själv sade: "I had to correct the proofs of my ghost story last night ...when I had finished them I was so frightened that I was afraid to go upstairs to bed!" Nu så här över hundra år senare kommer ingen läsare att bli särskilt skrämd av den här historien men det är ändå ett fint exempel på en gotisk spökroman. 

Förordet till den här nyutgåvan är skriven av Mathias Fyhr och det är ett riktigt intressant sådant. Han skriver bland annat om det sällskap som bildades i London 1892, nämligen The Society for Physical Reseach. Sällskapet studerade telepati, övernaturliga händelser och förekomsten av spöken. Det som slår mig är de namnkunniga medlemmar sällskapet hade: Lewis Carrol, Mark Twain, Arthur Conan Doyle, Marie och Pierre Curie, Sigmund Freud och Carl G Jung. Henry James var inte med men väl hans bror och man tror att han har blivit inspirerad av sällskapets efterforskningar. 

Debutantradio

Jag har än en gång bidragit till Radio AF's program Boktimmen. Den här gången hyllar jag Caroline Hainers roman Inte helt hundra. En annan debutant som avhandlas i programmet är Anna-Karin Thorburn och hennes bok Jag biter i apelsiner. Dessutom är Karin Wahlberg i studion och pratar inspiration och om kommande böcker.

Lyssnar gör ni här. 
Radio AF hittar ni här. 

Nytt från Nanna Johansson i höst!

På Galago till hösten, nytt album av Nanna Johansson.
Roligt? Antagligen. Politiskt? Troligt. Gölligt? Fo sure.

(Djuralbumet med arbetstiteln Naturen är ond som egentligen skulle släppts först kommer att skjutas upp. Det blir feminism till hösten istället.)

På långritt genom Europa!

Jag har läst en biografi. Det gör jag nästan aldrig. Några av mina favoritämnen avverkades så det gick bra ändå, Paris, hästar, 20-talet, Europa i allmänhet, stark kvinna och umgänge i konstnärliga och litterära kretsar. Oss håller inga bojor, oss binder inga band (något som Linde och hennes syster ropade under leksamma ritter i barndomen) handlar om Linde Klinkowström-Rosen som föddes 1902 på herrgården Stafsund  i en adelsfamilj i Stockholmstrakten. 1926 beslutar hon sig för att rida ner till Paris för att hälsa på sin syster Thora och hennes man Nils von Dardel. Linde sadlar Castor och ger sig ut på sin första utav sex långritter som hon gör runtom i Europa. Färden bär sedan under de kommande åren av till Rom, Budapest, Bryssel, Berlin och Warszawa. Under resornas gång bor hon på herrgårdar och slott, vännerna och släktingarna till adelsfamiljen Klinkowström hjälper henne med härbärge, tjusiga middagar, stallplatser och hästtävlingar. Men hon bor även hos bönder, på små värdshus och finns det inga rum lediga delar hon mer än gärna spilta tillsammans med Castor. I Paris lever hon bohemliv tillsammans med Thora. I Nils och Thoras ateljé träffar hon Amadeo Modligiano, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Marc Chagall, Pablo Picasso och Georges Braque. Nils von Dardel umgicks också flitigt med Ernest Hemingway och Martha Gelhorn. I Rom träffar Linde ryssar som flytt till Italien och de blir hennes bästa vänner. I de flesta städer provar Linde på 20-talets livliga nattliv men det är ändå på hästryggen hon trivs bäst. Ner genom Europa hälsas hon ofta välkommen av journalister eller kavallerister som behandlar henne som en superstjärna och hyllar henne för hennes mod. Biltrafiken är sparsam och få vägar är asfalterade och naturbeskrivningarna är undersköna.
Linde gör också en strapatsrik biltur genom Europa med sin väninna Eva Dickinson som senare var utrikeskorrespondent i Etiopien och körde ett bilrace helt själv genom Saharas öken.
Linde får nästintill socialistiska värderingar under sitt äventyrliga liv och skriver om hur arbetarklassen och bönderna måste vara stabila och sammansvetsade för att övriga samhällsklasser ska kunna fungera i ett land. Hon skriver dagböcker under hela sitt liv och släpper fem böcker som handlar om ritterma. Hennes sadel, sadelväskor och andra persedlar finns bevarade på Livrustkammaren i Stockholm. Det som gör den här ännu mer underbar är alla bilder och fotografier som visar Linde och Castor i olika sammanhang, under tävlingar, pressuppbåd, på landsvägen eller hemma på Stafsund.
Åh vad jag älskade den här boken. Jag önskar verkligen att jag hade fått leva i Europa på 20-talet och uppleva de olika ländernas vitt skilda natur från hästryggen hade varit fantastiskt.

Klassiker från Modernista

Modernista släpper två klassiker i galant utformning av mästaren Lars Sundh. När skruven dras åt åkte rakt ner i min bokhandelspåse. Jag har läst Henry James innan och jag gillade det, en tunn liten spökhistoria kan man ju alltid trycka in i det hetsiga lässchemat. Malcolm Lowry har jag ingen relation till men Under vulkanen är säkert också läsvärd.