Förövrigt läste jag 78 sidor av
Den andalusiske vännen och jag avfärdar den som en dussindeckare. Inget driv och just nu ointressanta karaktärer och otrevliga poliser. Jag börjar även känna att deckare står mig upp i halsen. Kanske även att spänning står mig upp i halsen. Ge mig en känslosam relationsdriven djup roman utan framtid, vapen och mord. Tack! Jag hade helst velat begrava mig i
De obotliga optimisternas klubb men den har jag inte till hands. Jag får kanske ställa mig framför min "oläst-bokhylla" och gräva djupare än vad jag någonsin har gjort. En klassiker hade inte heller varit helt fel. Några sådana står säkert gömda i hyllan.
En annan bok jag blev sugen på idag är en novellsamling som nyligen kom ut på Sekwa med en engelsk (inte en fransk alltså, ni läser rätt) författare vid namn Lydia Davies (samlingen heter
Samarbete med fluga). Lokko rekommenderade den och han är ju ibland min lykta i kulturdjungeln.
