Dystopier i nyutgåva

Norstedts har släppt två nyutgivna klassiker i tjusiga pocketutgåvor. Just de här två titlarna blandar jag alltid ihop. I Fahrenheit 451 bränner de böcker och i Slakthus 5 bombar de Dresden. Så kan man tänka.

A great american novel

Superhypad bok i USA. Det pratas om seklets bästa amerikanska roman. Baksidestexten på denna tegelsten får en att nästan ramla baklänges:
"If you took One hundred years of solitude as your mare and Blood Meridian as your stud, then spooked the resulting herd of horses and has the cast of The Wire dress as Comanches and ride them hard through the gates of hell, you'd have some idea"
Nu har jag inte läst Hundra år av ensamhet (ännu, den ligger i min bokhylla, finns nämligen nu som ursnygg excess-utgåva). Jag har däremot både sett The Wire och läst Blood Meridian och hade ganska höga förväntningar på denna bok. Andra lovord som boken har fått är "like Jonathan Franzen but with strong female charachters". Halleda, det låter bara bättre och bättre. 

The son spänner över 200 år och tar sin början i 1800-talets begynnelse i Texas. Boken följer tre generationer ur familjen McCullough. Eli blir som ung pojke tillfångatagen av indianer och växer upp till en rotlös ung man som till slut accepterar Comancherna som sin nya familj. Eli njuter av friheten ute på stäppen. Hans liv bland urinvånarna är de kapitlen som jag uppskattar mest. Meyer har skrivit en grymt ambitiös bok och gjort extrema efterforskningar där allt från pilspetsar, buffeljakt, skaplningsprocesser och sexualliv beskrivs in i minsta detalj och läses med stor behållning. 
Elis son Peter berättar vidare om hur det är att växa upp på en stor ranch, hur boskapsbranschen i Texas alltmer försvinner till förmån för oljan. Hur det är att växa upp i skuggan av sin store far, som i Peters kapitel kallas för Colonel och beskrivs som en patriark som alla lyssnar på och respekterar. Hur Peter aldrig riktigt känner att han hör hemma i Texas och hur han lider av en våldsam händelse som han, hans son och Colonel var med om och som i slutändan fick en hel mexikansk familj att utplånas. 
Den sista berättarrösten är Jeanne Anne McCullough och det är Peters sons, Charles, dotter. Hennes historia är också väldigt intressant. Hennes far vill inte att hon ska ta över ranchen utan skickar iväg henne till norra USA för att gå på internatskola. Hon klarar knappt av en termin innan hon rymmer tillbaka till Texas och till den dammiga och gigantiskt stora och framgångsrika ranchen. Boskapshandeln har nu helt fått stryka på foten till förmån för oljeborrning. Jeanne Anne lider av att aldrig förstås av sina män, älskare, anställda eller äldre släktingar. Hon blir allt ensammare och i vissa utav kapitlen sitter hon närmare 80 år gammal ensam i sitt stora hus och tänker tillbaka på sitt liv. 
De tre berättarrösterna bidrar synnerligen till McCulloughs gripande släkthistoria. Det är skickligt av Meyer att kunna göra deras röster så olika och att få läsaren att bibehålla intresset även när Elis indianliv går mot sitt slut. 
Det är inte bara en släkthistoria utan även en historisk exposé över Texas, hur staten har utvecklats från indianland, hur mexikanarna tog över och hur sedan den vite mannen kom in och skövlade och gjorde Texas till sin stat, hur bufflarna utrotades, hur de inplanterade mustangerna sköts, hur boskapsdjuren tog över de mäktiga grässlätterna för att till slut försvinna helt till förmån för oljepumpar, men hur även de sedan försvann i och med att olja hittades i Mellan Östern. 

Jag saknar dock det poetiska språket och råheten från Blood Meridian, jag saknar de mustiga bifigurerna i The Wire och jag är inte helt nöjd med de kvinnliga karaktärerna även om Jeanne Anne är en sjujäkla kvinna. 
Jag håller kanske inte med om att det här är seklets bästa amerikanska roman men The son har något visst och den är ypperlig läsning. 
The son kommer på svenska på Norstedts i höst. 

Författare beter sig mer eller mindre lysande

Vilka författare bjöds det på under den där bokdagen jag var på då? Tja en mängd virrpannor dök upp, vissa höll storartade presentationer av sina böcker andra vimsade bort sig totalt och ville aldrig sluta prata. Ett tips om ni vill ge ett gäng bokhandelsmedarbetare verktyg för att kunna sälja just din bok, prata inte i en halvtimme om vad som fick dig att skriva boken, "...och sen läste jag i boken Happy, happy och då blev jag så arg, och sen skiljde sig ett par jag känner och sen blev jag hypokondriker och nåt om en hund..." (ja men vad handlar boken om vill man bara skrika till den där stackars författaren uppe på scenen..!).
Tareq Taylor höll nästintill ett ståuppset och ville gå igenom recept för recept i hans Sylta och safta-bok. Leif Mannerström betonade vikten vid att ha bra musik och ett glas vin (gärna av god kvalitet) i köket när man lagade mat. Mark Levengood berättade söta anekdoter om hans korta karriär på Akademibokhandeln och när banken inte ville godkänna hans försök till att ha sig och Meryl Streep på sitt VISA-kort eftersom det var en kändis på bilden och det fick man inte ha, alltså Mark Levengood. Ann-Marie Skarp talade gott om Jans nästkommande bok och om att Jan satt hemma och gjorde research om Berlin 1931 och att den kommer att bli så bra, men hon är ju lite partisk, ah fan (hon är alltså Jans förläggare men även hans partner). Herman Lindkvist berättade ganska självironiskt om sin helomvändning från krigskorre till historielärare åt kronprinsessan Victora. Jujja Wieslander läste högt ur en Mamma Mu-bok och gestaltade Mamma Mu och Kråkan med perfekta röster. Yukiko Duke var en gudabenådad konferencier till Norstedts-blocket och gestikulerade vilt med armarna om hur bra alla böcker var. Ann Rosman berättade i detalj hela sin nya bok Mercurium och nu behöver man ju inte läsa den.
Per Naroskin verkade mer tilldragande än vanligt och hans bok måste jag nog läsa. En så intelligent man kan bara skriva bra! Karolina Ramqvist gav ett svalt intryck men pratade ändå ganska passionerat om offerrollen hon försätter sin huvudperson i  i boken Alltings början.
På det hela taget var ändå Jonas Gardell bäst. Tårarna rann inte bara nerför hans kinder när han berättade om tiden när AIDS kom till Sverige. Han berättade om en bekant som alltid hade begravningskostymen hängandes på kontoret "för då behöver man inte gå hem om", så vanliga var begravningarna. Han berättade om när han och Mark var på IKEA för att köpa en Billy-bokhylla och det uppstod bråk och polis tillkallades men det var Mark och Jonas som fick utskällningen för det förstår man väl att det är ganska upprörande och provocerande med två bögar som köper en BILLY-bokhylla. När Mark och Jonas skulle renovera lägenheten och de bodde i en lånelägenhet och de kom hem och såg att byggjobbarna hade sprayat bögjävlar över hela vardagsrumsväggen, och de anmälde inte det för det gjorde man inte, så var bara livet. Bromsmedecinerna kom 1996, sen kom priden och frigörelsen 1998 och det är inte förräns nu som Jonas har kunnat gråta och sörja det som hände då. Jag tror bestämt att Torka inte tårar utan handskar får bli obligatorisk läsning för alla gymnasieelever. Hör ni det svensklärare!