Kråkflickan av Jerker Eriksson & Håkan Axlander-Sundquist

För nåt år sen läste jag aldrig deckare. Det var nästan som en princip. Men sen insåg jag att alla deckare är inte som svenska standarddeckare med gråa småstäder med deppiga poliser som tar en whiskey för mycket och lyssnar på frijazz. Så jag började leta efter deckare som hade något annorlunda, som inte följde den här standardmallen. Kråkflickan är verkligen ingen dussindeckare. Den följer polisen Jeanette och psykologen Sofie.
Boken börjar med att en kvinna inreder ett rum i en lägenhet med frigolit, ljudisolerar rummet totalt, täcker golvet med vattentät presenning och döljer sedan ingången till rummet med en bokhylla.
Jeanette hittar sedan kropp efter kropp, pojkar som ingen saknar dyker upp, mumifierade, syrafrätta, nerdrogade och torterade. Vem kan ha gjort det här och varför är det ingen som saknar de här barnen?
Psykologen Sofies patienter är före detta barnsoldater, pedofiler och kvinnor som blivit sexuellt förgripna sedan barnsben. Inga lätta patienter direkt. På något vis förs Jeanettes utredning och Sofies patienter närmre och närmre varandra. Som läsare vet man en hel del mer än Jeanette och Sofie.
De här kvinnorna i karriären har såklart familjer och familjeproblem även de. Ganska så komplicerade sådana. Inget är speciellt enkelt i den här boken. Det är mycket våld och detaljerade övergrepp som beskrivs. Karaktärerna är verkligen mångbottnade och deras relationer är superkomplexa. Det är inte direkt spännande, snarare blir man som läsare smått äcklad över hur människor får och kan bete sig. Det är många personer i den här boken som inte är det de utger sig för att vara, en hel del oväntade vändningar och överraskningar utlovas och boken avslutar till och med med en cliffhanger. Som så många andra deckare så ska detta bli en triologi (Hungerelden släpps i maj), men jag vet inte om orkar med en till så känslomässigt jobbig deckare.