1Q84 av Haruki Murakami

Haruki Murakami är min favoritförfattare. Jag upptäckte honom i samband med en resa till Tokyo 2004. Sedan dess har jag slukat vartenda ord han har skrivit. Han är en produktiv japan, romaner, noveller, dokumentära skildringar av löpning och terrorister i tunnelbanor, allt har jag satt tänderna i. Jag har enbart läst honom på engelska. 2004 fanns nämligen inga utav hans böcker översatta till svenska. Jay Rubin (översättaren till engelska) har blivit Murakamis röst för mig. Men så plötsligt skulle han släppa ett tredelat epos vid namn 1Q84. Jag letade efter den engelska översättningens släppdatum, men fann inget. Istället skulle Norstedts ge ut boken på svenska i rödaste rappet (ok nästan rödaste rappet, den kom på japanska 2009). In i det sista tänkte jag att jag skulle vänta på Jay Rubins översättning (som alltså inte kommer förrän i september), men till sist vann nyfikenheten och jag började läsa de på svenska.
Vartannat kapitel i 1Q84 handlar om Tengo och vartannat om Aomame. Båda två är väldigt ensamma människor i storstadens Tokyo. Aomame är uppvuxen i en kristen sekt men är nu kampsportsinstruktör. Hon försörjer sig även som massör och yrkesmördare. Hon är cool, vältränad, utan ett uns överflödigt fett på kroppen och har inga vänner eller familj.
Tengo är matematiklärare och aspirerande romanförfattare. Han jobbar på ett förlag där han korrläser manus och skriver små texter till en tidskrift. På dagarna lyssnar han på musik, läser och lagar lite mat. Inte heller han har några vänner eller någon familj. Ibland kommer hans gifta flickvän hem till honom för lite sex.
De här två ensliga öarna till människor blir på ett nära mytologiskt sätt indragen i ett äventyr som spänner över tid och rum. Plötsligt en kväll märker Aomame att det finns två månar på himlen. En vanlig stor gul måne och en lite mindre grön. Hon börjar även inse att hon inte längre lever sitt liv i Tokyo 1984 utan att hon numera lever i världen 1Q84. Samtidigt skriver Tengo en berättelse där dessa månar förekommer...

De här två första delarna ska man definitivt läsa efter varandra. Del tre kommer på svenska till våren 2012 och jag kommer att räkna ner dagarna. Tengo och Aomame är intimt sammankopplade med varandra och om deras två delar av historien ska sammanflätas på ett lyckligt sätt får man inte reda på förrän i del tre.
Vad tyckte jag då om att läsa på svenska? Tja det gick ju faktiskt bra. Men jag störde mig en hel del på know-how, perciever, reciever och andra engelska uttryck som Vibeke Emond tydligen har tyckt inte gååår att översätta till svenska.
Alla Murakamis böcker brukar följa ett visst mönster och 1Q84 är inget undantag. Ensamma män som inte har några lyckliga relationer med kvinnor, gärna ska en kvinna försvinna någon gång under historiens gång, det lagast många enkla måltider och det lyssnas mycket på jazz och klassisk musik tillsammans med ett glas öl eller whiskey. Alla har ganska mycket sex och snusk är inget som lämnas därhän. Det grubblas en hel del, på vad de här ensamma människorna egentligen fyller för funktion i verkligheten? Det är stillsamt och mycket detaljrikt, en människas utseende kan beskrivas över två sidor. Men det blir aldrig tråkigt. Jag älskar Murakamis magiska realism och jag längtar till våren 2012.